Staten satsar allt mindre på investeringar och underhåll av vägnätet.
Sedan mitten av 1990-talet har anslagen per körd mil minskat med mer än 30 procent räknat i fasta priser.

Senare i vår väntas regeringen anta en ny nationell plan för transportsystemet för perioden 2018-2029. Regeringen har tidigare fastställt den ekonomiska ramen till 622,5 miljarder kronor, vilket är en ökning med 100 miljarder kronor jämfört med den plan som gäller i dag.
– En historisk satsning, förklarade infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) när han i slutet av augusti i fjol ur generaldirektör Lena Erixons hand tog emot Trafikverkets förslag på hur pengarna ska användas. Tomas Eneroth såg lika glad ut som många av hans företrädare gjorde i samma situation.
Under de senaste decennierna har det snarare varit regel än undantag att infrastrukturministrar kallat till presskonferenser och berättat om hur det ska satsas på investeringar och underhåll av den statliga infrastrukturen, bland annat vägarna.
I verkligheten har det dock inte blivit så mycket av talet om vägsatsningar, framför allt inte om hänsyn tas till inflationen, ökande befolkning och ständigt växande trafikmängd.
Några exempel:
• 1995 satsade staten nästan 24 miljarder kronor på vägnätet (omräknat till 2016 års priser). I fjol hade anslaget minskat till drygt 18,5 miljarder kronor, enligt Trafikverkets egna beräkningar.
• Ett annat sätt att mäta är att jämföra hur mycket pengar staten lägger på vägarna i förhållande till trafikmängden. 1995 satsade staten 365 kronor per fordonsmil (omräknat till 2016 års priser). 2016 hade anslaget minskat till 224 kronor.
I summorna ingår utgifter för både drift, underhåll och investeringar.
Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi vid Umeå universitet, berättar att i förhållande till BNP har såväl väg- som järnvägsinvesteringarna minskat under de senaste decennierna.
– Framför allt när det gäller vägarna har det varit frågan om en underinvestering, oavsett om man räknar i löpande eller reala priser.
Fram till 2040 väntas personbilstrafiken i Sverige öka med cirka 30 procent, enligt Trafikverkets så kallade basprognos.
Under perioden 2018-2029 ska staten, enligt regeringens planeringsdirektiv till Trafikverket, satsa 164 miljarder kronor på drift, underhåll och reinvesteringar av statliga vägar inklusive bärighet och tjälsäkring, samt på statlig medfinansiering av enskilda vägar.
Enligt Trafikverket följer inte anslaget till vägunderhåll trafikutvecklingen. Vägar med mest trafik och störst betydelse för näringslivet kommer därför att prioriteras.
I sitt förslag till nationell plan skriver Trafikverket att det lågtrafikerade vägnätet, om förslaget går igenom, “kommer att få en negativ tillståndsutveckling… // …vägnätets robusthet, komfort och vägkapital påverkas negativt”.
– Enligt Trafikverket behöver det satsas 189 miljarder kronor fram till 2029 för att man ska kunna behålla dagens nivå på vägarna. Regeringens förslag leder till en brist på 2 miljarder kronor per år om resurserna fördelas jämnt över planperioden. Det är enormt mycket pengar och kommer att leda till lägre vägstandard, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng, utredare på fackförbundet Seko.
– Privatbilisterna kommer inte att märka av det försämrade underhållet när de kör på motorvägar och andra högtrafikerade vägar. Det blir det mindre vägnätet som drabbas. För att klara trafiksäkerheten sänker man hastigheterna på dessa vägar.

Mårten Johansson, teknikchef vid Sveriges Åkeriföretag, säger att sämre underhållna vägar är en säkerhetsfråga.
– När vägkapitalet urholkas försämras trafiksäkerheten för alla trafikanter. Men det innebär också en kapitalförstöring. Under lång tid har väginvesteringarna sjunkit kraftigt i Sverige. Det är dags för ett omtag och att satsa mer pengar på vägarna. Inte minst på landsbygden är det många som är beroende av ett bra vägnät.
I sitt remissyttrande över Trafikverkets förslag till plan för 2018-2029 skriver SKL att den försämring av det lägst trafikerade vägnätet som den nationella planen väntas leda till är oacceptabel och riskerar att försämra förutsättningarna för såväl tunga transporter som kollektivtrafik. “Vägen dominerar landsbygdens infrastruktur och upprätthålls inte vägnätets standard får det stora konsekvenser för områden med långa avstånd”.
– Under de senaste decennierna har det bedrivits en politik som inte varit speciellt gynnsam för landsbygden. Offentlig service och arbetstillfällen har centraliserats till de större städerna. Förutom att bristande kommunikationer och dåligt underhållna vägar försvårar för såväl pendling som nyetableringar, signalerar det också att landsbygden inte är en attraktiv plats att investera på, säger professor Rikard Eriksson.
– Jag tror att det här påverkar framtidstron hos många som bor utanför de större städerna.
Kristoffer Arvidsson Thonäng, utredare på Seko, säger att grundproblemet är att staten under lång tid satsat alldeles för lite pengar på både vägar och järnvägar.
Bör man lånefinansiera infrastruktursatsningar?
– Drift och underhåll av infrastruktur ska man aldrig låna till. Annorlunda är det med nyinvesteringar i projekt som är samhällsekonomiskt lönsamma, till exempel broar och höghastighetsjärnväg. De bör man till och med lånefinansiera. Annars är risken stor att de inte blir av eller så tränger de undan andra projekt och satsningar.
– Dessutom är Sveriges förutsättningar att lånefinansiera infrastrukturprojekt mycket goda just nu. Vår statsskuld är bland de lägsta i Europa samtidigt som räntan är mycket låg. Det går att låna väldigt billigt, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng.
Enligt Rikard Eriksson är det inte säkert att regeringens plan för transportinfrastrukturen blir verklighet.
– Under så lång tid som tolv år kan mycket hända. Vi vet ju inte ens vad som kommer att finnas med i höstens budget.

Många kommuner är starkt kritiska till vägstandarden på landsbygden. Therese Kärngard (S), kommunstyrelseordförande i Bergs kommun, säger att vägstandarden är på väg att bli en allt större politisk fråga.
– Folk är förbannade. I dag är det till exempel inte ovanligt att det är hål i vägarna. Under tjällossningen går det nästan inte att köra på en del vägar.
– Många som bor i glesbygden kör dagligen ganska många mil för att ta sig till jobbet och behöver vägar som håller acceptabel nivå. Men i stället för att höja vägstandarden planerar man av trafiksäkerhetsskäl att sänka hastigheten på en del vägar, bland annat E45, vilket kommer att få förödande konsekvenser.
Varför då?
– Det kommer att ta längre tid att pendla till jobbet och vår arbetsmarknadsregion blir mindre. Till slut kommer människor att tvingas flytta. Vi behöver minska avstånden i Sverige, inte öka dem.
Är det inte bra att man värnar om trafiksäkerheten?
– Jo, men det är bättre att höja säkerheten genom att exempelvis sätta upp fler viltstängsel än att sänka hastigheterna.
– Vid fördelning av pengar till vägar behöver staten ta större hänsyn till att Sverige ser olika ut. Det är självklart att det krävs satsningar i och runt de större städerna. Men vi kan inte ha den fördelning som vi har i dag. Den är inte rimlig, säger Therese Kärngard.
I sitt remissvar på Trafikverkets förslag till nationell plan för transportsystemet för åren 2018-2029 skriver Sollefteå kommun att det redan är låg standard på många av vägarna i kommunen. Vidare konstaterar man att förslaget innebär att “vägar som redan i dag anses ha sämre drift och underhåll ytterligare riskerar att försämras till men för näringsliv, boende, besökare och kollektivtrafik … // …det är helt oacceptabelt att ytstora kommuner med landsbygd kommer att delfinansiera andra åtgärder i den nationella planen via försämrat underhåll på det lågtrafikerade vägnätet.”
– Vi förstår att pengar är en ändlig resurs. Men även vi som bor på landsbygden betalar skatt, precis som de som bor i storstaden. Vi kräver inga fyrfiliga motorvägar, men vi vill slippa grusvägar i så dåligt skick att våra bilar slås sönder när vi kör på dem. Vi kan inte bli lämnade, säger Åsa Sjödén (S), kommunstyrelsens ordförande i Sollefteå.
Är det så ni känner det?
– Ja, det är lite så det känns. Om man menar något med att hela Sverige ska leva, slår det fel att bara titta på trafikmängden när man bestämmer vilka vägar och områden som det ska satsas på.
Åsa Sjödén berättar att den största vägfrågan just nu i Sollefteå inte är kvaliteten på vägbeläggningen eller liknande, utan lyktstolpar.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Trafikverket har kommit överens om att staten ska ta över ägandet och driften av belysningen längs statliga vägar på landsbygden. I dag är det kommunerna som ansvara för det. Men för att ta över lyktstolparna kräver Trafikverket, bland annat av trafiksäkerhetsskäl, att de håller en viss standard.
– Fungerande vägbelysning är jätteviktigt för trygghet och trivsel och för att vi ska känna att vi har en levande landsbygd. Men bara för Sollefteå kommun skulle det kosta mellan 40 och 50 miljoner kronor att byta ut stolparna till den standard som Trafikverket vill ha, och de pengarna har inte vi, säger Åsa Sjödén.
–  Alternativet är att riva stolparna. Men även det kostar pengar.
Anders Häggkvist (C), kommunstyrelsens ordförande i Härjedalen med 10 150 invånare, berättar att för hans kommun handlar det om mer än dubbelt så mycket pengar.
–  Vi räknar med att det skulle kosta oss 105 miljoner kronor att byta ut lyktstolparna. Det är helt orimligt.
Vad borde man göra i stället?
– Jag tycker att Trafikverket kan behålla de stolpar som finns och i stället höja trafiksäkerheten genom att exempelvis bredda vägar och räta ut kurvor.
Det är inte bara i mindre kommuner i Norrland som det finns kritik mot att det satsas för lite på landsbygdens vägar.
– Det är rätt stora områden som behöver bättre vägstandard. Det går inte längre att prioritera hårdare. Anslagen behöver helt enkelt höjas, säger Hans-Göran Johansson (C), kommunstyrelsens ordförande i Värnamo.
– Många vägar får nu sänkt hastighet av trafiksäkerhetsskäl. Det gör i sin tur att arbetspendlingen tar längre tid, vilket försämrar landsbygdens attraktivitet. Till slut kommer man till ett läge då man frågar sig om man ska fortsätta att pendla eller flytta in till staden. Sämre vägstandard leder till att vi i ännu större utsträckning drar folk från landsbygden till städerna.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Dagens Samhälle

Share This