”Stockholm behöver nya ikonbyggnader”

av | okt 4, 2020 | Infrastruktur, trafik & bostäder

Samtidigt som industrimiljöer omvandlas till bostadsområden och nya stadsdelar växer fram, stoppas eller bantas uppmärksammade byggprojekt i Stockholms innerstad.
– Det finns en ängslighet när det gäller att bygga i innerstaden. Men en stad måste utvecklas för att inte stagnera, säger arkitekten Thomas Sandell.

En onsdagsmorgon i april 2014 avslöjades det att den brittiske stjärnarkitekten David Chipperfield och hans byrå vunnit arkitekttävlingen om nya Nobel Center på Blasieholmen i centrala Stockholm.
– Juryn anser att byggnaden har en lätthet och en öppenhet som är väldigt tilltalande, förklarade Lars Heikensten, ordförande i tävlingsjuryn och VD för Nobelstiftelsen, i samband med att vinnaren presenterades.
Stockholms dåvarande finansborgarråd Sten Nordin (M) beskrev den nya byggnaden som en av stadens märkesbyggnader. Andra var betydligt mer kritiska.
När projektet ett par år senare formellt klubbades igenom av en majoritet i kommunfullmäktige i Stockholm bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet växte missnöjet ytterligare.
Kritikerna anser att huset är för stort, fel placerat och inte i samklang med vare sig områdets historia och den övriga arkitekturen. Det arrangerade demonstrationer och flera av riksdagens partiledare krävde att byggplanerna stoppades. Till och med Kungen gav sig in i debatten och förklarade i en intervju i Dagens Nyheter att Nobel Center kanske kunde byggas någon annanstans. Drottningen lyfte tanken på en folkomröstning.
Det gamla proggbandet Envoys uppdaterade sin kampsång ”Almarna åt folket” från början av 1970-talet med en ny text:

Stoppa nobelbygget nu
Bygg nå’n annanstans
Stoppa bygget nu
Visa vett och sans

Alfred var bra på att spränga
Men vrider sig nog i sin grav
Från honom kommer en känga
Låt Tullhuset vara kvar!

Enligt Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten var det starka intressen som motarbetade placeringen.
– Det fanns i lokalmiljön både starka kapitalägare och boende som var väldigt aktiva. Det lades ned mycket stora belopp på att motarbeta Nobel Center på denna plats.
Efter överklagande upphävde Mark- och miljödomstolen detaljplanen för Nobel Center. Stockholms stad svarade med att överklaga till Mark- och miljööverdomstolen, men efter valet 2018 beslutade den nybildade majoriteten i Stockholms stadshus (bestående av bland annat Moderaterna och Centerpartiet som bara några år tidigare klubbade igenom projektet) att dra tillbaka stadens överklagan.
Nobel Center var stoppat.
Till en början såg Stockholms skönhetsråd, ett fristående rådgivande organ inom den kommunala förvaltningen, positivt på planerna på en Nobelbyggnad på Blasieholmen.
– Men vi tyckte att en mindre byggnad som tog mer hänsyn till platsen skulle prövas. Ett sådant alternativ kunde ha blivit något riktigt fint. Ett Nobel Center känns som något mycket viktig för Stockholm, säger Henrik Nerlund som är arkitekturhistoriker och skönhetsrådets sekreterare.
Jacob Haas, arkitekt och vd för ett av Sveriges ledande arkitektkontor, ÅWL Arkitekter, hör till dem som än i dag är besvikna över att David Chipperfields förslag inte blev verklighet.
– Det hade alla förutsättningar att bli ett hus som skulle ha berikat Stockholm. Vi behöver nya ikonbyggnader, säger han och tillägger:
– Det bör skapas nya platser här som är bland de bästa i världen och som omges av hus som har den högsta kvaliteten. Stockholm är en fantastisk stad, dessutom en rik sådan, och skulle kunna göra det. I dag är det många städer i Europa och övriga världen där saker utvecklas på ett mer konstruktivt och arkitektoniskt intressant sätt än i Stockholm.
Jacob Haas tror att en viktig förklaring till att det inte blev något Nobel Center var att det saknades en samsyn bland politiker, tjänstemän och näringsliv kring projektet, men också självförtroende.
Och det var inte första gången i Stockholms historia det hände. För några år sedan skedde något liknande då arkitekten Gunnar Asplunds ikoniska skapelse Stockholms stadsbibliotek vid Odenplan skulle byggas till. Och även då arrangerades en arkitekttävling.
Samtidigt som det kom in en mängd bidrag från namnkunniga arkitekter runt om i världen, växte kritiken på hemmaplan mot projektet. Det publicerades upprop på tidningarnas kultursidor. Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Horace Engdahl uppmanade politikerna att inte ”spotta på Asplund”.
Till slut skrotades planerna. Officiellt hette det att en tillbyggnad skulle bli för dyr.
– Det var en fantastisk möjlighet att skriva ytterligare ett kapitel om denna världsikoniska byggnad som rann ut i sanden för att man inte orkade ta frågan vidare, säger Jacob Haas.
Han menar att det finns en ängslighet när det gäller att bygga, förändra och utveckla miljöer i Stockholms innerstad.
– Man blir extra nervös när det kommer fram projekt som är uttrycksfulla och vill säga mycket. Ofta landar man i kompromissösningar som kan vara ganska så håglösa eller så vågar man inte gå vidare över huvud taget. I synnerhet den arkitektur som sticker ut mycket har det svårt.
Flera av världens ledande arkitekter bjöds även in att delta i Nobel Centers arkitekttävling, berättar Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten.
– Vi fick många av de allra bästa att delta. Men det fanns även några internationella topparkitekter som tackade nej. De hade så dåliga erfarenheter av arkitekttävlingar i Stockholm och hänvisade bland annat till vad som inträffade med stadsbiblioteket. Det som hände med Nobel Center förstärker ytterligare bilden av Stockholm som en svår stad att bygga nytt i.
– Stockholm är en oerhört vacker stad. Det är viktigt att bevara den helheten. Men den helheten måste också få utvecklas. Det måste få tillkomma nya byggnader som har viktiga funktioner och de måste också ibland få ligga centralt, säger Lars Heikensten.

Samfundet S:t Eriks ordförande Monica Andersson, tidigare bland annat stadsbyggnads- och miljöborgarråd (S) i Stockholm och generaldirektör för Banverket, säger att mycket av Stockholms attraktivitet och skönhet ligger i dess speciella stadsbyggnadskaraktär.
– Det är värden som är väldigt lätta att rasera. London är ett bra exempel på en stad som har hackats sönder genom att man har släppt fram nästan vad som helst.
– Den som vill bygga i Stockholms innerstad måste ta stor hänsyn till kulturarvet och en mängd andra intressen. Den som inte gör det får folkliga opinioner emot sig. Invånarna månar om sin stad, säger Monica Andersson.
En förklaring till försiktigheten kan vara erfarenheterna av den så kallade Citysaneringen under 50-, 60- och 70-talen, då stora delar av de gamla Klarakvarteren revs för att bland annat ge plats åt Hötorgsskraporna (”De fem trumpetstötarna”), Sergels torg, stora kontorsbyggnader, skyddsrum, parkeringsgarage och andra delar av det moderna Stockholms city samt underlätta utbyggnaden av tunnelbanan.
– Det man gjorde då var en kulturskövling. Det finns en poäng med att vi ibland stannar upp och funderar över vad vi håller på med. Utveckling behöver inte betyda att vi konsekvent river en del av vår kultur, säger Jacob Haas.
– Efter vad som hände med Klarakvarteren tycker jag dock att det är en hyfsad bra balans mellan att riva och bevara, även om det alltid dyker upp de som vill riva mer än vad som är rimligt. Men det är sällan som staden inte kan hantera det.
Det håller inte Catharina Gabrielsson, docent i arkitektur på KTH, med om. Hon tar Sturegallerian som exempel, där fastighetsägaren Abu Dhabi Investment Authority ville riva flera hus i den inre delen av kvarteret för att ersätta dem med nya.
– Man hade kunnat riva nästan hela Stureplan om det inte stoppats av engagerade privatpersoner med inflytande. Staden, oavsett vem som styr, lägger sig ofta platt för byggbolagens intressen på ett sätt som nästan saknar motstycke.
Om några år kan spårområdet runt Stockholms Centralstation komma att överdäckas, vilket skulle möjliggöra bland annat kontor, handel, bostäder och parkmiljöer. Arbete med detaljplanen för området pågår.
– En överdäckning innebär en otrolig möjlighet att bygga något spännande. Men ska man bygga i ett sådant läge måste det vara världsklass på pro- jekten. Då kan man inte nöja sig med hedersamma insatser eller ganska bra, säger Jacob Haas.
Häromåret skrev journalisten och författaren Claes Britton i en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet att det inte har uppförts någon internationellt berömd byggnad i Stockholm sedan Kulturhuset färdigställdes 1974 och jämförde med Paris:
”Centrala Paris förblir det förnämsta föredömet för hur respekt för det historiska arvet kan förenas med samtida spjutspetsarkitektur. Glaspyramiden vid Louvren, Centre Pompidou och Palais Royal är några fantastiska exempel på hur radikala arkitektoniska och konstnärliga uttryck har integrerats i känsliga historiska miljöer på ett sätt som förhöjer stadens attraktionsvärde och som älskas av såväl ”eliterna” som massorna, trots att de alla från början var högst kontroversiella. Det nya och det gamla har en enastående förmåga att korsbefrukta varandra, bara kvaliteten är den högsta.”
Thomas Sandell, en av Sveriges mest uppmärksammade arkitekter och chefsarkitekt på Sandellsandberg, jämför med Finland.
– I Helsingfors har det bland annat byggts ett fantastiskt nytt bibliotek mitt emot riksdagshuset. Jag tror inte Ode, som biblioteket heter, skulle ha kunnat komma till i Stockholm. Det är ett alldeles för djärvt projekt.
Varför går det i Helsingfors?
– En förklaring är att Finland, som är ett ganska ungt land, har valt att manifestera sig genom bland annat arkitektur.
Enligt Thomas Sandell är det viktigt att varje tidsepok får ge sitt avtryck, även på innerstadens arkitektur.
– Allt nytt som byggs nu är verkligen inte av hög kvalitet. Men det är inte heller allt gammalt. Jag tycker att ordningen vi har i Sverige med byggnadsnämnder är bra. Men de ska framför allt bevaka och besluta om bland annat höjder och liknande, inte peta i exakt hur olika byggnader ska se ut.
– På samma sätt som vi litar på att doktorn som ska operera oss gör ett professionellt jobb, behöver vi lita på att arkitekter också gör det. De har trots allt genomgått en fem år lång utbildning och kan hus bättre än de flesta. Dessutom är arkitektur till viss del ett konstuttryck. Att en kommitté ska göra konstverk fungerar inte så bra.

Nya byggander väcker ofta känslor. Det är i allmänhet ganska lätt även för en amatör att ha åsikter och uppfattningar om det som är visuellt, till exempel en byggnads storlek, höjd, placering eller färg.
– Människor har sina egna referenser och uppfattningar om vad de anser är bra eller dåligt. Det är bara att acceptera. Men ju mer kunnig man är, desto mer ökar förståelsen för olika uttryck, säger Thomas Sandell.
Ett aktuellt bostadsprojekt som fått stor positiv respons är flerbostadshuset Basaren på Kungsholmen.
Catharina Gabrielsson, docent i arkitektur på KTH:
– Det är ett försök att tillföra nyskapande arkitektur som förhåller sig lyhört till sin omgivning. Utanför innerstaden kan man se exempel på andra fina tillskott av bostadshus, till exempel vid tunnelbanan i Hökarängen. Överlag är det inte djärva landmärken eller höga hus som behövs utan en stadsbyggnadspolitik som är inriktad på att slå vakt om befintliga kvaliteter och tillföra nya där det saknas.
– Den ängslighet som finns hos ansvariga ligger snarare i oförmågan att ta politiskt ansvar för Stockholms planering i termer av till exempel rättvis fördelning och segregationsproblem. Att det skulle handla om att främja eller stoppa spektakulära projekt är ett mycket ytligt sätt att se på saken, säger Catharina Gabrielsson.
Flera av de byggnader som i dag uppfattas som juveler var hårt kritiserade när de skulle byggas. Ett bra exempel är Stockholms stadshus, i dag stadens kanske främsta symbol. När stadshuset skulle uppföras på gamla eldkvarnstomten på Kungsholmen för drygt 100 år sedan var det många som var negativa. Tomten ansågs vara alldeles för fin för att bebyggas, huset skulle bli för dyrt, förstöra utsikten, var fult och kallades för en tegelhög, berättar Thomas Sandell.
– I dag tror jag inte att det är någon som vill riva Stockholms stadshus. Och så är det även med många andra byggnader. För 20 år sedan vann till exempel alltid Kulturhuset omröstningar om Stockholms fulaste hus. Sedan var det Arkitektskolans tur. Det är båda hus som folk pratar om, som är intressanta, ger avtryck och som till slut kommer att bli älskade. Med tiden får man allt större acceptens för varje arkitekturstil som är bra. Två mycket aktuella exempel är 79&Park vid Gärdet och Norra tornen som det var väldigt besvärligt att få igenom.
– Ny arkitektur kräver hopp om framtiden, en tro om att allt ska bli bättre. En sådan har vi inte riktigt i dag. Vi är i stället inne i ett slags ängslighet och tittar gärna bakåt. Men det är inte precis första gången vi i historien är rädda för det nya. Det har pendlat fram och tillbaka, och det kommer det nog att fortsätta att göra.
Samfundet S:t Eriks ordförande Monica Andersson menar att det är alldeles för stort fokus på att bygga i Stockholms innerstad, speciellt när det gäller nya byggprojekt som är lite speciella.
– Det beror på fantasilöshet, men också på hur staden är planerad. *ven i förhållande till många andra huvudstäder har vi ett mycket dominant centrum. Våra kommunikationer går i stor utsträckning radiellt och är inriktade mot city. Det var först med tvärbanan som vi fick en verklig tvärförbindelse. Att bygga så mycket i city som man gör leder dessutom till trafikinfarkt.
Enligt Monica Andersson bör fler offentliga byggnadsverk förläggas till områden och stadsdelar som i dag är eftersatta.
– Landmärken kan bidra till att det skapas nya attraktiva platser utanför city. Att använda placering av till exempel nya museer och andra byggnadsverk på det sättet vore utmärkt. Det skulle dessutom innebära att man kan arbeta med arkitekturen på ett friare och ett helt annat sätt än i innerstaden som dels redan är väldigt tät, dels har ett högt kulturhistoriskt värde.
Senast något liknande skedde var, enligt Monica Andersson, 1989 då Globen byggdes i Johanneshov i södra Stockholm.
– Kostymen blir fruktansvärt trång om allt nytt och spektakulärt ska ligga inne i city. Dessutom leder det till rivningar och ingrepp i en mycket känslig miljö.
Även om den arkitektoniska ängsligheten är mindre i förorten än i innerstaden, finns det andra begränsningar.
– Ofta är de ekonomiska förutsättningarna där sådana att det sällan är någon som ens vågar arbeta med en arkitektur som är dyr. I en del kranskommuner runt Stockholm har man dock en medveten strategi och policy kring arkitektur och stadsutveckling och har lyckats skapa enighet kring vad man vill åstadkomma genom att tidigt i processen involvera politiker, kommunala tjänstemän, näringsliv och invånare. Upplands-Väsby är ett bra exempel med projektet Fyrklövern, säger Jacob Haas.

Fram till 2030 planeras det att det byggas mer än 100 000 nya bostäder i Stockholm, varav huvuddelen i redan befintliga miljöer, framför allt i ytterstaden. Tidigare har Stockholm vuxit genom att nya delar lagts till redan existerande. Först byggdes Gamla stan, därefter malmarna och sedan ytterstaden.
– Att förtäta i redan befintliga miljöer i den utsträckning som sker nu har inte gjorts tidigare. Det är som att bygga en ny stad i en redan befintlig. Det behöver inte vara något dåligt, men är mer avancerat än att bara bygga längre och längre ut, säger Stockholms skönhetsråds sekreterare Henrik Nerlund.
– I dag lägger man i allmänhet ner mer hjärta när det till exempel gäller gestaltning i ett centralt läge än vad man gör i ett mer perifert. Generellt sjunker engagemanget med antalet tunnelbanestationer ut från centrum. När det nu ska byggas en ny stad i en redan befintlig finns det goda möjligheter att rätta till det som inte blev så bra första gången.
Henrik Nerlund berättar att naturen har satt upp ett slags ram för Stockholms utbyggnad och att stadens skönhet mycket vilar på att den byggs i mötet mellan två vatten och där Stockholmsåsen möter södra bergens förkastningsbrant.
– Tar man hänsyn till den här topografin när man till exempel ska bestämma var det ska byggas höga byggnader kan det bli väldigt bra och spännande. Om man däremot struntar i de topografiska förutsättningarna blir det inte bra. Från Skön- hetsrådets sida uppskattar vi djärv och spännande arkitektur som tillför nya värden. Vi har till exempel varit väldigt positiva till flera av de höga hus som byggts under senare år, bland annat Sthlm 01 mellan Skanstull och Gullmarsplan. Vi tycker att det är en mycket bra placering, precis som exempelvis Folksamhuset, Skatteskrapan, Södertorn, Hötorgshusen, Kungstornen och Wenner-Gren Center. De är placerade längs med åsens riktning, vilket fungerar utmärkt.
– Andra bra lägen att placera höga hus på är vid tullsnitten eller broar. Norra tornen vid Torsplan är till exempel väldigt spännande och ett arkitektoniskt tillskott till Stockholm. De väcker mycket känslor, men det ska bra arkitektur få göra.
Enligt Henrik Nerlund inbjuder Stockholms topografi till diskussion om arkitektur och stadsutveckling.
– Den gör att man kan få väldigt spektakulära utblickar när man rör sig i stan. Plötsligt går det att se en byggnad som ligger flera kilometer bort. I Stockholm blir förändringarna i stadsmiljön därför extra tydliga för invånarna. Så är det inte på samma sätt i en platt stad.
– Jag tycker inte att det är konstigt att det som sticker ut eller avviker från den gängse skalan väcker reaktioner. Men ibland blir diskussionen så polariserad att det komplexa i stadsbyggandet tappas bort. Antingen blir det nej till all utveckling eller ja till allt. Inget av de spåren är fruktbara. Det behövs dessutom mer förutsägbara regler kring stadsutvecklingen. I dag är det ofta oklart vad det är som egentligen gäller, vilket skapar frustration.
På vilket sätt oklart?
– Från kommunens sida planläggs det väldigt litet och detaljerat i stället för att lägga upp större och mer generella planer. Det gör att stadsdelar utvecklas styckevis och att det, för både medborgare och fastighets- ägare, är svårt att få en bild av hur ett område kommer att utvecklas över tid. Ett typexempel är utvecklingen av Stockholms city. Den höjning av vissa hus som har skett följer inte någon plan eller idé. Det är ad hoc och dagsformen som bestämmer på vilka fastigheter som det får byggas till nya våningar och vilka som det inte får göras. Det finns ingen logik eller förutsägbarhet, vilket skapar konflikter.
Bristen på enkelt byggbar mark i attraktiva lägen gör att allt mer industrimark tas i anspråk för bostadsbyggande. Det är inte sällan mark som behöver saneras till höga kostnader och som det kan vara både komplicerat och dyrt att bygga på. Det i kombination med principen att varje projekt ska gå ihop lokalt gör att byggaktörer maximerar antalet kvadratmeter som kan säljas eller hyras ut.
– Det byggs tätare, högre och med mindre fri- och rekreationsytor än tidigare. Det är mycket svårt att bygga tätt och på samma gång klara andra krav, till exempel bra ljusförhållanden i lägenheterna, användbara gårdar och att ge plats för ekosystemtjänster. Att lösa det ställer mycket stora krav på arkitekter och byggherrar, säger Ann Legeby som är professor i tillämpad stadsbyggnad på Kungliga tekniska högskolan, KTH.
Hon menar att det behövs en ekonomiskt mer långsiktig syn på fastighets- och stadsutveckling.
– Jag tycker till exempel att de fastighets- och markvärden som skapas på längre sikt och i andra delar av staden till följd av en förändring bör beaktas. Det handlar trots allt om strukturer och byggnader som vi ska leva med under många decennier.
Samtidigt som vissa delar av Stockholm förtätas, finns det andra delar som är väldigt glesa.
– Utanför tullarna är det många områden där arkitekturen och stadsbyggandet kan bidra positivt och resultera i bättre och mer jämlika livsvillkor, säger Ann Legeby.
Genom århundraden har samhället genom att bygga landmärken velat visa och manifestera vad man ansett som viktigt. Stockholms slott är ett exempel, Stadsbiblioteket och Centralstationen andra.
– Landmärken är viktiga, men utgörs inte bara av höga hus. Det kan handla om byggnaders placering eller om vilken kvalitet arkitekturen har. Vad är det då i dag som vi ger utrymme i strategiska lägen? Vad säger det om samhället om vi återkommande placerar parkeringar eller konsumtion på första parkett? I dag skulle vi kanske behöva manifestera det som stödjer demokratin genom att ge mötesplatser – exempelvis samlingslokaler, bibliotek eller andra kulturinstitutioner – en central placering och en hög arkitektonisk gestaltning.
Eller skolor.
Fram till 2040 beräknas det behövas omkring 50 nya skolor runt om i Stockholm.
– Genom att satsa arkitektoniskt på de nya skolorna och ge dem en framskjuten lokalisering i staden kan samhället signalera att utbildning är något viktigt. Staden bör också vara noga med hur man arbetar med upphandling. Varför inte engagera de arkitektkontor och byggaktörer som har bra kunskaper om hur man designar pedagogiskt goda skolmiljöer och ge utrymme för att skapa vettiga utemiljöer?
Även om det inte blir något på Blasieholmen, är inte planerna på ett Nobel Center i Stockholm skrotade. Nobelstiftelsen för diskussioner med Stockholms stad om en annan plats, berättar Lars Heikensten.
– För Stockholm och Sverige innebär Nobel Center stora möjligheter. För Nobelstiftelsen innebär det också ett stort åtagande. Det kan bara göras med en central placering. Bara då kommer verksamheten att fungera och ekonomin gå ihop. Hittills har diskussionerna med Stockholms stad gått bra. Men det gäller att hitta en bra plats som vi tror på och att staden erbjuder oss platsen till sådana villkor att det är realistiskt. Villkoren måste vara lika bra eller bättre än förra gången.
– Förtroendet för Stockholms stad bland finansiärerna är lägre nu än vad det var tidigare. Ska vi få in de pengar som krävs för att realisera detta krävs det ett väldigt starkt engagemang från stadens sida, säger Lars Heikensten.
Enligt arkitekt Thomas Sandell finns det massor av intressanta lägen för ett framtida Nobel Center.
– Varför inte vid Slussen vid vattnet? Eller kanske vid Haga norra, kanten av Gärdet eller slutet av Strandvägen i Nobelparken.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidskriften STHLM 2019

 

Det går att bygga till lägre hyror

Det går att bygga till lägre hyror

Det går att bygga nytt till lägre kostnader och ta ut lägre hyror än vad många allmännyttiga bostadsbolag gör i dag. Gemensam upphandling,...

Bankerna gör rekordvinster på bolån

Bankerna gör rekordvinster på bolån

Under de senaste tio åren har bankernas bruttomarginal på bolån ökat med mer än 600 procent. – Bankerna tjänar idag mycket pengar på bolånen. Som...

Rekordstort antal viltolyckor

Rekordstort antal viltolyckor

Antalet viltolyckor ökar dramatiskt och väntas i år slå nya rekord. Viltstängsel och smarta djurpassager utmed de mest utsatta vägarna kan mer än...

Livsfarliga bilar säljs i Sverige

Livsfarliga bilar säljs i Sverige

Krockskadade bilar som skrotas i USA säljs vidare till ovetande svenska bilister.  Trots att Transportstyrelsen vet vilka bilarna är, informeras...

600 räddade liv på tio år

600 räddade liv på tio år

Idén fick fart mer eller mindre av en ren tillfällighet. I dag är den spridd till en rad länder. Hittills har 2+1-vägarna räddat över 600 människors...

Staten satsar allt mindre på vägarna

Staten satsar allt mindre på vägarna

Staten satsar allt mindre på investeringar och underhåll av vägnätet. Sedan mitten av 1990-talet har anslagen per körd mil minskat med mer än 30...