Kommunerna bör se över sitt bostadsbestånd.
– Jag kan inte se något självändamål i att kommuner äger bostadsbolag. Det är bolagens sociala roll som motiverar ett offentligt ägande, säger bostadsforskaren Anna Granath Hansson vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.
 

Hon menar att det är tveksamt om det i dag bedrivs någon social bostadspolitik i Sverige. 
– Det är mycket prat, men väldigt lite verkstad. Till viss del tror jag att det beror på okunskap. De flesta som diskuterar dessa frågor är väletablerade och möter inte problemen i sin egen vardag. Sverige är ett väldigt välsegregerat land. 
*Behövs det en social bostadspolitik? 
– Absolut. Det finns alltid hushåll som hamnar i kläm. En välfärdsstat måste åtminstone försöka fånga upp dem. 
*Har alla rätt att ha någonstans att bo och vem ska i sådana fall svara för den garantin? 
– En bostad är ett grundläggande mänskligt behov. I en välfärdsstat förväntar man sig att i princip alla ska få det behovet uppfyllt. 
– Marknaden kan göra mycket om den får rätt förutsättningar. Men för de hushåll som inte kan generera några betalningsströmmar finns det ingen marknad. Då måste det offentliga hjälpa till. 
*Genom selektiva eller generella åtgärder? 
– Både och. Jag tror att det krävs en bred palett av åtgärder. Men också att vi bestämmer oss för vilka grupper vi i första hand ska hjälpa och vilka vi inte ska hjälpa. 
– Generella utbudsstimulerande åtgärder kan göra att det byggs mer och hjälper marknaden att producera bostäder till priser som gör att många hushåll kan hitta något av egen kraft. Regelförändringar är en viktig del av detta, och förmodligen det som är lättast att genomföra.  Samtidigt bör vi vara medvetna om att bostadsbyggandet i dag är marknadsstyrt. Finns det en efterfrågan, och kommunen vill ha projektet, byggs det. Finns det ingen efterfrågan, eller vill inte kommunen ha projektet, byggs det inte. 
*Behövs det subventioner? 
– Det är väldigt svårt att få subventioner träffsäkra, framför allt över tid. I den generella svenska bostadspolitiken är det ännu svårare. Dessutom krävs det mycket pengar. 
– För de som har möjlighet att efterfråga en bostad, men inte till de priser som gäller i dag, är det viktigt att det byggs billigare. När det gäller gruppen som inte kan betala alls eller mycket lite, måste det offentliga gå in med stöd. 
*Social housing? 
– Min de definition av social housing är ett subventionerat boende som reserveras för hushåll med lägre inkomster. Som jag ser det ökar ett sådant system chansen för mindre bemedlade att få ett eget boende. Det kan också vara ett sätt att minska segregationen och få socialt mer blandade bostadsområden. 
*Hur ska unga som saknar pengar kunna ta sig in på bostadsmarknaden? De har dessutom ofta inte stått i kö tillräckligt länge för att få en hyreslägenhet? 
– Till att börja med behöver vi en fungerande hyresmarknad. Det har vi inte i dag. Jag tycker att det därutöver kan vara rimligt att göra era speciallösningar för unga som gör det lättare för dem att hyra, till exempel speciella köer och kompiskontrakt. 
– Det är inte samhällsekonomiskt vettigt att unga människor ska tvingas köpa en egen bostad för att ha någonstans att bo. De behöver ha en hög rörlighet för att öka möjligheterna till studier och arbete. För unga i familjebildande ålder går man i många länder in med olika subventioner för att underlätta för dem att köpa sig en egen bostad, till exempel billigare mark, skatteavdrag och rena pengasubventioner. 
*Bör Sverige också göra det? 
– Jag tycker att stöd till barnfamiljer är de enda stöd som är självklara. Men man måste tänka sig för när man utformar sådana stöd så att de inte leder till högre bostadspriser. 
*Hur hjälper man människor som inte kan efterfråga vare sig hyrt eller köpt boende? 
– De är i dag i stor utsträckning hänvisade till sociala kontrakt eller andrahandsmarknaden, det vill säga den absolut dyraste delen av bostadsbeståndet som dessutom ofta är av lite sämre kvalitet. Det är ett boende som inte sällan betalas av det offentliga. Det går enorma pengar via kommunernas socialbudgetar till bostadsmarknaden. Dessa pengar borde kunna användas mer effektivt. 

Jag förstår inte varför det bland många i Sverige finns ett sådant motstånd mot smarta varianter av social housing, säger Anna Granath Hansson. Foto: Mikael Bergling

*Vilken är allmännyttans roll? 
– Jag tycker att många kommuner bör se över sitt bostadsbestånd och allvarligt fundera över allmännyttans roll. Den bildades en gång i tiden för att ha en social funktion och fungera som ett starkt kommunalt verktyg på bostadsområdet. 
*Gör den det även i dag? 
– Det ser olika ut i olika kommuner. En del bostadsbolag gör väldigt mycket och tar ett stort socialt ansvar, medan andra inte gör det. Jag kan inte se något självändamål i att kommuner äger bostadsbolag, utan det är just bolagens sociala roll som motiverar ett offentligt ägande. 
– Ofta säger de allmännyttiga bostadsbolagen att de inte kan vara de enda som tar bostadssocialt ansvar. Jag kan förstå retoriken, men är det ingen annan som vill ta bostadssocialt ansvar är det allmännyttans uppgift. De är professionella bostadsförvaltare och kan se till att kommunerna får kvalitativa och kostnadseffektiva lösningar när de ska uppfylla sitt bostadsförsörjningsansvar. Många av bolagen bör ta ett större socialt ansvar än vad de gör i dag. 
*Kan de det med Allbolagen? 
– Den bör avskaffas. För att undvika problem med EU:s konkurrenslagstiftning bör man ta ett djupt andetag och säga att en viss del av bostadsbeståndet bara går till människor som inte kan lösa sin bostadssituation av egen kraft. Så är det ju redan i dag med olika köer, kvoter och sociala kontrakt. 
*Innebär inte det att människor med sociala eller andra problem koncentreras till vissa hus? 
– Om ett bostadsbolag bestämmer att exempelvis 15 procent av deras lägenheter ska gå till socialt eller ekonomiskt utsatta människor, innebär inte det att alla lägenheterna måste ligga i samma hus. På samma sätt som sociala kontrakt kan fördelas mellan olika hus och områden, kan dessa lägenheter spridas ut. 
– Allmännyttan behöver dessutom gå i bräschen och visa att det faktiskt går att bygga billigare och för grupper som inte är så ekonomiskt starka. En stark allmännytta i kombination med en kommunal vilja (läs kommunalt planmonopol och kommunala markinnehav) borde kunna åstadkomma en hel del. Kombohusen är ett bra exempel på detta. 
*Är nya bostäder med lägre standard – och lägre hyror – en väg för att öka möjligheterna för människor med svag ekonomi att hyra en lägenhet? 
– Nyproducerade hus är aldrig lika billiga som äldre. Men det går att skala bort ganska mycket för att få ner priset. Parkeringsnormen och tillgången till förråd är två konkreta exempel. Det påverkar inte själva lägenheternas standard, men sänker kostnaderna. 
– Jag tycker också att man kan se över lägenheternas storlek. Vill vi att exempelvis alla utsatta barnfamiljer ska kunna få en egen bostad måste vi nog dessutom tänka i dessa banor. Jag tror att det för de allra flesta är bättre att ha en liten lägenhet med eget badrum och kök, och kunna stänga om sig, än att hela tiden tvingas ytta runt i andra- och tredjehandslägenheter även om de är lite större. 
*Varför gör man inte det? 
– Det sker redan i mindre skala, men det finns en stor rådvillhet bland politiker och beslutsfattare. Många pratar om hur hemskt det är i dag i Sverige, men det är ingen som har en långsiktig plan för hur problemen bör lösas. 
– Jag tror att politikerna måste sluta att leta efter den ultimata lösningen och i stället våga fatta beslut även om resultatet inte blir alldeles perfekt. Men det blir i alla fall bättre än vad det är i dag. 
*Hur kan kommunerna påverka privata fastighetsägare att ta bostadssocialt ansvar? 
– När det ska byggas nytt kan de genom det kommunala planmonopolet och sitt markinnehav ställa sociala krav. Det har bara skett i mycket begränsad skala under den långa högkonjunktur som vi har haft. 
*Bör man kräva att privata fastighetsbolag reserverar en del av sina nya lägenheter till utsatta grupper? 
– I en del länder uppgår den typen av social housing till 30 procent av nyproduktionen. Det är lägenheter med hyror under marknadsnivån och som är reserverade för människor med svag ekonomi. Det har gjorts försök med detta även i Sverige, men inom ramen för den generella bostadspolitiken är det svårt att se till att de billiga lägenheterna bara går till låginkomsttagare. 
*Vad händer med en familj om deras inkomster stiger? 
– De behåller lägenheten, men hyran stiger. Det är inte så att man kastar ut en barnfamilj bara för att det börjar gå bra för den. 
– Detta är dock ett väldigt konjunkturberoende instrument. När det byggs mycket, och det är högt tryck på marknaden, har bolagen råd med extra kostnader och då får man fram många sådana här lägenheter. När marknaden viker, och det är mer press på kalkylerna, blir det svårare. 
*Är det inte bättre att fördela lägenheter via bostadskön? 
– Ofta är de som köat längst tid, och som har störst chans att få en lägenhet i ett kösystem, äldre och har högre inkomst än de som man vill hjälpa in. 
– Jag förstår uppriktigt sagt inte varför det bland många i Sverige är ett sådant motstånd mot smarta varianter av social housing. Det borde vara en del av en modern stadsbyggnadsprocess och är ett sätt att öka utbudet av lågprislägenheter och samtidigt få socialt mer blandade bostadsområden. 
*Behovsprövning innebär att grupper ställs mot grupper. 
– Det går inte att undvika när det är brist på lägenheter. Då måste man prioritera vissa personer framför andra om det inte är kötid eller ekonomisk förmåga som ska avgöra vem som ska få en lägenhet. 
– För att minska spänningarna i samhället är det viktigt att besluten är transparenta och att politikerna har en plan för vilka grupper som ska prioriteras och vilka som inte ska prioriteras. 
*Finns det sådana planer? 
– Ofta inte. I stället får tjänstemän avgöra från fall till fall vem eller vilka som ska prioriteras bland människor och grupper som alla har stora behov. Det kan vara oerhört tu t och grymt att behöva fatta sådana beslut, därför måste politikerna ta det ansvaret. Det kan inte ligga på enskilda tjänstemän. 
– En grupp som jag tycker borde prioriteras högre är kvinnor som blir slagna av sina män och därför behöver en ny bostad. Jag träffade för en tid sedan en kvinna med två små barn som inte fick någon hjälp förrän hon fick skallen spräckt. Det är ingen välfärdsstat som agerar så. 

Namn: Anna Granath Hansson.
Ålder: 47 år.
Yrke: Bostadsforskare KTH. Doktorsavhandlingen handlade om institutionella förutsättningar för bostadsbyggandet med särskild inriktning på låg- och mellanprissegmentet. Nuvarande forskning fokuserar på kommunala strategier för de hushåll som står längst från bostadsmarknaden. 
Bakgrund: Civilingenjör med inriktning mot fastighetsekonomi. Har bland annat arbetat på Vasakronan, Nordea, Catella och Skanska i Sverige, Tyskland och östra Europa. 
Så har jag bott: Uppvuxen i Stockholm och Mjölby. Har även bott i England, Frankrike, Ungern och Tyskland. Bott i villa, studentboende och hyreslägenhet. 
Bor i dag: Hyreslägenhet (allmännyttan) i centrala Stockholm.
Drömboende: Stort vackert hus på landet, gärna vid vattnet. 

Mikael Bergling
Första publicering: 
Boken “En bostadspolitik för alla?”

Share This