Kris stoppar inte miljarutdelningar

av | apr 23, 2020 | Ekonomi, Medier

Under de senaste tio åren har den svenska dagspressen gjort sig av med uppemot 1 000 journalister. Samtidigt har ägarfamiljerna tjänat drygt 3,3 miljarder kronor.  Det är mer än vad det kostar att anställa Sveriges alla dagspressjournalister under ett år.

Kris. Dödsdans. Fritt fall. Den svenska dagspressen är på väg att försvinna. Upplagorna rasar och de tidigare så stabila vinsterna har bytts ut mot illröda siffror. Det är en bild som ofta målas upp av den svenska dagspressen. Inte sällan påhejad av ägarna, som med krisen som argument sett till att antalet journalisttjänster blivit allt färre.
Bara under de senaste två åren beräknas över 700 journalistjobb ha försvunnit i Sverige. Minst hälften av nedskärningarna ska ha skett på dagstidningarna.
Nyligen konstaterade journalistprofessorn Gunnar Nygren i en studie att under perioden 2004 till 2014 minskade svensk press antalet lokalredaktioner med 36 procent och antalet redaktionella tjänster med 25 procent. I Skåne genomförde Bonnier i fjol en rekordbantning i samband med sammanslagningen av Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Ungefär en tredjedel av tidningarnas redaktionella medarbetare förlorade jobbet.
Enligt en sammanställning av sajten News Øresund har antalet journalisttjänster inom den skånska dagspressen under bara de tre senaste åren minskat med 40 procent, från 620 till 370.
I Stockholm har såväl Expressen som Aftonbladet och Svenska Dagbladet dragit ner på antalet anställda och ännu fler bantningar är att vänta. GT, det vill säga Expressen Göteborgsedition, har blivit av med sina lokala kultur- och ledarsidor. Under 2014 skar Mittmediakoncernen bort 75 redaktionella tjänster och Stampengruppen med flaggskeppet Göteborgs-Posten i spetsen minskade med cirka 100.
Samtidigt som journalisterna sparkas tjänar medierna stora pengar. 2014 gjorde Dagens Nyheter sitt bästa resultat på över tio år och gick med 173 miljoner kronor i vinst. Dagens Industri tjänade ungefär lika mycket och Aftonbladet var bäst i klassen med en vinst på 237 miljoner kronor.


Christina Hamrin, Carl-Johan Bonnier och Cristina Stenbeck tillhör alla mediebranschens vinnare.

De stora vinsterna är dessutom ingen engångsföreteelse. Mellan 2004 och 2013 tjänade den svenska dagspressen över 16 miljarder kronor. Det är vinster som i stället för att gå till nödvändiga investeringar till viss del har lämnat tidningshusen.
Under perioden 2004–2013 trefaldigades Stampenskoncernens årliga aktieutdelningar, för att bara nämna ett exempel.
Vi har granskat privatekonomin hos de åtta svenska familjer – 100 personer – som under de senaste tio åren varit den svenska dagspressen största privata ägare, det vill säga familjerna Bonnier, Hjörne, Hamrin, Ander, Hörling, Ingemarsson, Michelsen och Sommelius.
Tillsammans har de under perioden, enligt Skatteverket, haft skattepliktiga inkomster i Sverige på över 3,3 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som det skulle kosta att avlöna drygt 9 000 dagspressjournalister under ett år.
– Det känns upprörande på många sätt att journalister förlorar sina jobb samtidigt som medieföretagen gör stora vinster. Färre journalister märks naturligtvis i innehållet. En betydligt större del av medieföretagens vinster borde återinvesteras i journalistiken, säger Ulrica Widsell som är vice ordförande i Journalistförbundet.
Göteborgs-Postens avgående kulturchef Gabriel Byström är av liknande uppfattning:
– Förutsättningarna att driva kvalitetsjournalistik har förändrats radikalt. Kvalitetsjournalistik kräver stora resurser och tar tid. Att bedriva sådan är självklart inte lika enkelt om man är hälften eller en tredjedel så många anställda på redaktionen som tidigare.

En granskning av de största privata ägarna av svensk dagspress visar att åtta av dem under perioden 2004–2013 hade privata inkomster på över 100 miljoner kronor.
Allra mest tjänade Christina Hamrin, huvudägare i Hallpressen/Herenco, som hade en sammanlagd taxerad inkomst (tjänst och kapital) på drygt 431 miljoner kronor. Det innebär att hon under de senaste tio åren i genomsnitt har tjänat 3 593 000 kronor i månaden. Det är 23 gånger mer än vad Sveriges statsminister har i månadslön eller vad en reporter på Hallpressens flaggskepp Jönköpings-Posten tjänar under tio–tolv år.
– De som har haft möjlighet att berika sig har blivit helt galna, säger Gunnar Bergdahl som fram till i höstas var kulturchef på Helsingborgs Dagblad.
Jönköpingsbaserade Hallpressen – som brukar kallas mediebranschens svar på Ryan Air på grund av sin slutenhet, kostnadskontroll och låga löner till de anställda – är en del av den ytterst vinstrika Herencokoncernen som förutom tidningar bland annat har emballageföretag, tryckerier och fastigheter i sin verksamhetsportfölj.
Trots att hon äger ett inflytelserikt medieföretag vill Christina Hamrin inte berätta om sina stora inkomster, de omfattande aktieutdelningarna eller hur hon ser på sin maktposition.
– Christina vill inte svara på några frågor, svarade Johanna Thorell, koordinator på Herenco, när vi via mejl begärde en intervju. Inte heller dottern Lovisa Hamrin – vd för Herenco och styrelseordförande i Hallpressen – vill tala med media.
När tidningen Journalisten i höstas bad henne kommentera sina inkomster svarade hon:
– Nej, jag tycker att det är en privat fråga. Så jag är nog färdig med kommentarerna till dig och den vinklade fråga du ställer.
Har inte de anställda i koncernen rätt att veta hur ni resonerar kring lönesättningen?
– Det är färdigsamtalat i den här frågan. Nu vill jag inte upprepa det en gång till. Det hoppas jag att du respekterar.
Av de övriga sju storägarna som under de senaste åren tjänat mer än 100 miljoner kronor tillhör fem familjen Bonnier och vardera en familjerna Hamrin och Hjörne. Familjen Hjörnes ledande person är i dag Peter Hjörne. Han är också den som under de senaste åren försökt ta upp kampen med Sveriges främsta mediefamilj Bonnier, både när det gäller makt och privata inkomster.
Under de senaste åren har Peter Hjörne plockat ut cirka en kvarts miljard kronor till sig själv och sin familj ur Stampenkoncernen, enligt beräkningar av ekonomijournalisten Sten Sjögren som tidigare satt i Stampens styrelse som personalrepresentant.
Han har dessutom sett till att den tidigare och i dag hårt kritiserade koncernchefen Tomas Brunegård kunnat lämna koncernen med fickorna fulla av bonuspengar. Peter Hjörne har också ordnat så att hans barn redan i unga år blivit ekonomiskt oberoende.
Mellan 2004 och 2013 hade Peter Hjörne i Sverige en deklarerad sammanlagd inkomst på cirka 130 miljoner kronor, tack vare att den Göteborgsbaserade Stampenkoncernen fram till 2012 tjänade stora pengar, ofta flera hundra miljoner kronor per år.
2013 sprack ballongen. Inte med ett pys, utan med en rejäl smäll: minus 741 miljoner kronor.
Samma år tjänade Peter Hjörne 17 699 834 kronor.
Stampens ekonomiska haveri är en anledning till dagens något överdrivna krisstämpel på den svenska dagspressen.
– Det görs fortfarande stora vinster i branschen och det konsumeras mängder av journalistik i massa olika kanaler. Men mediehusen måste framåt hitta hållbara affärsmodeller och nya intäkter, säger Ulrica Widsell.
Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström menar att problemen för Stampen inte uppstod 2013, utan långt tidigare. Under flera år var den bärande idén inom många medieföretag både i Sverige och utomlands att kraftig expansion var enda sättet att överleva.
 Det mesta skulle ordna sig när synergier utvecklades och traditionella medier gradvis kompletterades med nya digitala förvärv. Den alltmer industrialiserade medieproduktionen skulle bli räddningen på mediekrisen.
Det blev precis tvärtom. Åtminstone i Stampens och Peter Hjörnes fall.


Peter Hjörne plockade ut cirka en kvarts miljard kronor till sig själv och sin familj ur Stampenkoncernen.

2003 var Göteborgs-Postens, och dess ägarbolag Stampens, ställning mycket stark. GP var Göteborgs enda riktiga morgontidning, dessutom med ett lokalt annonsmonopol. Att världen drabbats av finanskris och backande annonsmarknad, hade inte så stor betydelse för GP. Tidningen gick med vinst och levererade stabila inkomster till familjen Hjörne.
Med Stampens goda ekonomi i ryggen – 2003 omsatte koncernen 1,6 miljarder kronor och hade ett fritt eget kapital på 239 miljoner kronor – gav sig Peter Hjörne och hans vd Tomas Brunegård – tidigare vice vd för hamburgerkedjan Burger King – ut på shoppingrunda i den svenska lokalpressen.
Det började med att man tog kontrollen över VLT i Västerås. Nästa steg var att lägga under sig Centerpartiets tidningskoncern Centertidningar med tidningar som Hallands Nyheter, Södermanlands Nyheter, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Östersunds-Posten.
Febriga av idén om Stampen som Sveriges största dagspresskoncern, och möjligheten att gå från att vara en lokal maktspelare i Göteborg till att på allvar kunna utmana familjen Bonnier om den svenska mediemakten, betalade man ett kraftigt överpris för Centertidningar. Tidningskoncernen var värderad till 560 miljoner kronor. Stampengruppen betalade cirka 700–800 miljoner mer, enligt branschbedömare.
– Tajmingen var närmast osannolik. Centerpartiet kunde inte ha valt ett bättre tillfälle att sälja och Stampen kunde inte ha valt ett sämre tillfälle att köpa, säger Jonas Ohlsson som är medieforskare vid Göteborgs universitet.
Enligt årsredovisningen för 2004 hade Stampen då lån på 197 miljoner kronor och en kassa på 227 miljoner. Ett år senare, efter köpet av Centertidningar, hade kassan krympt till 169 miljoner kronor och lånen ökat till 1,4 miljarder.
Men det fick inte duon att tappa sugen. Med ännu mer lånade pengar fortsatte Peter Hjörne och Tomas Brunegård att handla – Nerikes Allehanda, kundtidningsföretagen Appelbergs och OTW, tryckerier, sajter som Familjeliv och Svenska fans och gratistidningsföretaget Gisab (Mitti), för att bara nämna några exempel.

Stampenballongen blåstes upp allt mer. Efter några år hävdade man själv att bara tidningarna i koncernen hade ett så kallat goodwillvärde – skillnaden mellan vad man köpt dem för och deras verkliga värde – på tre miljarder kronor, vilket kan jämföras med att Washington Post, en av världens viktigaste tidningar, ungefär samtidigt såldes för 1,74 miljarder kronor.
Stampens lokaltidningar var alltså värda nästan dubbelt så mycket, enligt Stampens egen värdering.
– Pengar lånades för att köpa nya företag. Vinster från traditionella medier, till exempel GP, användes för att hantera räntor och amorteringar i stället för att bygga en långsiktigt hållbar ekonomi, säger Gabriel Byström.
Till slut kom tiden, eller åtminstone räntorna, ifatt Peter Hjörne och Tomas Brunegård. För att inte hamna under tvångsförvaltning tvingades man till kraftigt underpris sälja det som köpts bara några år tidigare.
Gisab, till exempel köptes för 560 miljoner. Fem år senare såldes bolaget för 350 miljoner kronor. Under fjolåret såldes också kundtidningsföretaget Appelbergs, koncernens andel i Nyhetsbyrån TT samt en konst- och glassamling. Allt för att få loss pengar till amortering. Många räknar med Stampenrean fortsätter under 2015.


GP:s tidigare chefredaktör Pär Arne Jigenius i diskussion med tidningens nuvarande redaktör Cecilia Krönlein.

Samtidigt som familjen Hjörne säljer, köper familjen Bonnier. I fjol köpte Sveriges mäktigaste mediesläkt tidningen Helsingborgs Dagblad och slog samman den med Sydsvenskan som man redan ägde. Mäktiga, blev ännu mäktigare.
– Bonnier har redan för stort ägande, för stor makt, säger Arne Ruth.
Under sin tid som chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter (1982–1998) kritiserade han både i spalterna och på styrelsemöten familjen Bonniers makt.
Kanske för mycket och för återkommande. När hans chefredaktörskontrakt skulle förlängas upptäckte han i vart fall att villkoren hade förändrats.
– Det hade skrivits in en censurparagraf. Jag vägrade skriva under och jobbade sista tiden utan kontrakt. När det kom fram att DN planerade att köpa Svenska Dagbladet sa jag att jag inte ville jobba kvar, berättar Arne Ruth.
Under sina år hos Bonnier märkte han en förändring från ägarna sida. Det publicistiska ansvaret som han menar hela tiden varit centralt och funnits parallellt med strävan att tjäna pengar, hade urholkats.
– När man plockade in Bengt Braun som vd skulle Bonnier styras enligt Procter & Gamble-principen. Han kom ju därifrån.
Slutade Bonnier att bry sig om innehållet?
– Nej, det fanns självklart enskilda personer som höll fast vid en lång tradition. Jeanette Bonnier upplevde jag hela tiden som en positiv kraft. Men på något sätt var det enklare för familjen Bonnier när den var mer patriarkaliskt styrd med en tydlig publicistisk utgångspunkt. När det finns 70 personer i Bonniers aktiebok är det allt färre saker som binder familjen samman.
– Det är nog så med alla dynastier som växer och blir stora. Det blir svårare och svårare att som i Bonniers fall att falla tillbaka på en långsiktigt publicistisk utgångspunkt. Till slut är det enda som håller dem samman att tjäna pengar.
De flesta av de största privata ägarna av svensk dagspress är anonyma för mediekonsumenterna.
Och precis som Christina Hamrin är de inte intresserade av att diskutera makt och pengar.
Jeanette Bonnier är ett av få undantag. I SVT:s ”Min sanning” berättade hon om vilka fördelar det ger att ha flest aktier i Bonnier:
– När man äger så mycket som jag gör kan man sätta sig i vilken styrelse som helst. Ingen jäkel kan kasta ut mig. I och med att ingen kan be mig dra åt helvete har jag kunnat säga exakt vad jag tycker, även om folk blir förbannade.
Trots det tycker inte Jeannette Bonnier att hon har någon makt.
– Jag upplever inte att jag har makt, men jag upplever att jag kan påverka. Det kan ju vem som helst, men det är möjligt att jag kan påverka lite mer, med tanke på min ställning. Men media är ju fria produkter och då ska man inte lägga sig i innehållet hur mycket aktier man än äger. Det strider ju mot hela idén om en fri press, sa hon i programmet ”Pihlblad & Svensson”.


Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad slogs samman, och ett stort antal journalistjobb försvann.

Även om Bonnier och andra mediefamiljer under generationer har haft stor makt och inflytande, finns det ingen garanti för att det kommer att vara så även i framtiden.
Under de senaste decennierna har en rad ägarfamiljer försvunnit från den svenska mediekartan. Familjen Sommelius i Helsingborg är den senaste.
– Mediefamiljernas position om fem–tio år beror på hur väl de klarar sig i den pågående strukturomvandlingen i branschen, säger Ulrica Widsell.
Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström, som inom kort börjar nytt jobb som chef för Sveriges Radio P4 i Skövde, verkar inte var speciellt orolig för familjen Hjörnes och de övriga familjernas framtid. Däremot för journalistiken.
– För många svenska mediehus väntar år av omstruktureringar och samordning för att försöka hitta en långsiktigt hållbar lösning att finansiera kvalificerad journalistik. Jag är ganska pessimistisk om framtiden. Framför allt ur demokratisk synvinkel.
Gunnar Bergdahl, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad:
– Det som nu pågår är också ett uttryck för kommersialiseringen i samhället. Allt ska kunna säljas på en marknad. Det som inte går att sälja och tjäna pengar på, har inget värde. Det är en väldigt stötande syn. Poängen med bland annat journalistik är inte att vi ska tjäna pengar på den. Det handlar om helt andra värden.
– Om journalistik vore brandkårsverksamhet är vi på väg mot en situation där vi bara har råd att släcka bränder i Stockholm. Övriga Sverige får brinna ner. Det är helt bisarrt.

Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering:
 Tidningen Resumé 2015.
 

Det lönsamma livet efter Reinfeldt

Det lönsamma livet efter Reinfeldt

När väljarna gav dem sparken från regeringskansliet, väntade välbetalda jobb som ambassadörer, lobbyister och PR-konsulter.  Och över 80 miljoner...

Från Waldorf till börsen

Från Waldorf till börsen

Det som började med reformer för fler pedagogiska alternativ och ökad valfrihet, har utvecklats till en industri med landsomfattande koncerner och...

Bankerna gör rekordvinster på bolån

Bankerna gör rekordvinster på bolån

Under de senaste tio åren har bankernas bruttomarginal på bolån ökat med mer än 600 procent. – Bankerna tjänar idag mycket pengar på bolånen. Som...

Säpo-agenter på SR

Säpo-agenter på SR

Minst fyra chefer och medarbetare inom Sveriges Radio och Sveriges Television var agenter åt Säpo och rapporterade regelbundet om sina kollegor till...

Miljonregn över toppgeneral

Miljonregn över toppgeneral

Under de senaste två åren har den förre överbefälhavaren Håkan Syréns, 63, privata konsultbolag dragit in cirka tio miljoner kronor. Bland kunderna...

Direktörer på marsch

Direktörer på marsch

Arbetsgivarna vann kampen.  I dag har facket givit upp frågan om löntagarinflytande. Demonstrationståget gick från Humlegården till Riksdagshuset,...

”Värst är den bruna mobben”

”Värst är den bruna mobben”

En klar majoritet av de största svenska dagstidningarna har under de senaste två åren tvingats höja säkerheten på grund av hot. - Värst är utan...

De tjänar miljoner på lärarbristen

De tjänar miljoner på lärarbristen

I lärarbristens spår växer bemanningsföretagen och gör rekordvinster. Under perioden 2014-2016 ökade de största företagen på skolområdet sin...

Skandalhistoria: HSB-spionen på TV4

Skandalhistoria: HSB-spionen på TV4

När Bim Enström avslöjar flera skandaler inom HSB, anlitar bostadsbolaget en privatdetektiv för att spana på TV4-reportern. Därmed har HSB skapat en...