Det lönsamma livet efter Reinfeldt

av | maj 10, 2020 | Ekonomi, Politik

När väljarna gav dem sparken från regeringskansliet, väntade välbetalda jobb som ambassadörer, lobbyister och PR-konsulter. 
Och över 80 miljoner kronor i bidrag.

Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister (2006–2014) arbetade det 454 personer i regeringskansliet som statsråd eller politiska tjänstemän, enligt regeringskansliets förvaltningsavdelning. 209 kvinnor och 245 män.
*19 procent är i dag heltidspolitiker eller politiska tjänstemän, till exempel riksdagsledamöter, kommunalråd eller politiska sekreterare.
*73 procent har icke partipolitiska tjänster eller heltidsuppdrag.
*4 procent är pensionärer, föräldra- eller studielediga eller avlidna.
*4 procent har vi inte lyckats ta reda på vad de gör.
*Fem titulerar sig ambassadörer, två är landshövdingar, sju chefekonomer och åtta är generaldirektörer.
*99 arbetar som kommunikationsrådgivare eller motsvarande.
*En uppger att hon är arbetslös.
Vanliga arbetsgivare, förutom offentlig sektor och partierna själva, är arbetsgivarorganisationer som Svenskt Näringsliv, Almega, Svensk Handel och kommunikationsbyråer som JKL, Kreab, Rud Pedersen, Hallvarsson & Halvarsson och Diplomat Communications.
Av dem som i dag inte är heltidspolitiker eller politiska tjänstemän arbetar 64 procent med lobbying, kommunikation eller motsvarande. Störst är andelen bland centerpartister och liberaler.
22 procent är anställda på en kommunikationsbyrå och 23 procent i en intresseorganisation eller liknande.


Maud Olofsson (till höger) tillsammans med Visitas vd Eva Östling.

Flera är aktiva inom samma område som de var som politiker eller politisk tjänsteman i regeringskansliet, men nu som lobbyist eller motsvarande.
Politiskt inflytande och rådgivning har blivit en vara som kan köpas och säljas på en marknad ungefär som vilken vara som helst.
– Det som gör den här gruppen attraktiv för köparna är deras detaljkunskaper om hur det politiska spelet verkligen fungerar. Det vill säga det som statsvetare och andra forskare kan i teorin, men i verkligheten vet mycket lite om. Ett slags hantverkskunskap helt enkelt. Dessutom har de ofta access och kan öppna rätt dörrar, säger Stefan Svallfors som är professor i sociologi vid Södertörns högskola.
– Problemet är egentligen inte att dessa personer finns, utan att deras verksamhet i stor utsträckning är oreglerad.
Det viktigaste är väl att det finns balanserande krafter?
– Men det finns det ofta inte. Resurserna är mycket ojämnt fördelade. Ett tydligt exempel är skillnaden i resurser mellan fredsrörelsen och vapenindustrin.
– Att ha råd med många pr-konsulter och lobbyister blir allt viktigare. Pengar har fått ökad betydelse i svensk politik. Vi blir även på detta område allt mer likt USA. Har du stora ekonomiska resurser kan du transformera det till politiskt inflytande. Den som har små resurser blir akterseglad.

I fjol kom professorerna Christina Garsten, Bo Rothstein och Stefan Svallfors ut med boken ”Makt utan mandat” där de bland annat driver tesen att den svenska pr- och lobbybranschen explosionsartade utveckling åtminstone delvis är ett resultat av de senaste decenniernas avkorporativisering.
Långt in på 1980-talet hade folkrörelser och intresseorganisationer, framför allt de viktigaste facken och arbetsgivarorganisationerna, ett betydande och institutionaliserat inflytande inom politik och förvaltning. Deras representanter var till exempel en naturlig del av centrala utredningar och organ.
– Modellen försvagades ordentligt när Svenskt Näringslivs föregångare SAF förklarade att man inte längre ville vara med. Motivet var både ideologiskt och praktiskt. SAF-ledningen tyckte helt enkelt att det inte var en effektiv påverkansform. Det fanns bättre sätt att påverka politiska beslut, säger Stefan Svallfors.
– Ordentlig fart fick den svenska pr-industrin i samband med folkomröstningen 1994 om ett svenskt EU-medlemskap. Näringslivets organisationer satsade hårt och pumpade in enorma pengar på ja-sidan.
Dessutom arbetade sossar och moderater tillsammans för ett ja. Folkomröstningskampanjen blev i praktiken den politiska pr-industrins ”take off ” i Sverige.
Ombudsmännen ersattes av konsulter.
Organiserat inflytande med köpt.
– Vi har fått ett mycket mer diffust påverkanslandskap. Ofta vet vi inte ens vem som arbetar för vem och vilka intressen som ligger bakom vad. Det har vuxit fram en dold lobbyism med ett maskineri av konsulter och pr-byråer som engageras för att i det fördolda påverka politiska beslut.
– På ett sätt är dagens system mycket mer pluralistiskt än det tidigare, med en massa personer och organisationer som kan påverka. Men det är samtidigt en pseudopluralistisk ordning eftersom det är väldigt dyrt att driva politik på det här sättet. Ekonomiska resurser har fått ett direkt genomslag i politiken, säger Stefan Svallfors.
Sommaren 2001 undersökte jag på uppdrag av Dagens Nyheter tillsammans med en kollega vad som hade hänt med de 118 personer som den 1 januari 1992 arbetade som statsråd och politiska tjänstemän i regeringskansliet.
*19 procent arbetade som heltidspolitiker, 14 procent var anställda av någon organisation och 35 procent anställda i privat sektor.
*19 procent arbetade som pr/pa-konsulter (lobbying) eller motsvarande.
*64 procent uppgav att tiden i regeringskansliet inneburit karriärmässiga fördelar.
Så tycks det fortfarande vara. Några exempel:
*Statsminister Fredrik Reinfeldt är seniorrådgivare åt storbanken Bank of America Merrill Lynch.
*Finansminister Anders Borg (M) är vice ordförande i investmentbolaget Kinnevik.
*I september 2013 slutade Karin Johansson (KD) som statssekreterare hos socialminister Göran Hägglund för att bli vd för arbetsgivarorganisationen Svensk Handel och få dubbelt så hög lön.
*IT- och energiminister Anna-Karin Hatt (C) är vd för arbetsgivarorganisationen Almega.
*Miljöminister Lena Ek (C) är ordförande i Södra skogsägarna.
*Statssekreterare Ingrid Eiken (M) är vd för Mäklarsamfundet.
*Statssekreterare Per Jansson (M) är vice riksbankschef.
*Statssekreterare Hans Lindberg (M) är vd för Bankföreningen.
*Pressekreterare Karolin A Johansson (M) är hovmarskalk.
*Statssekreterare Hans Lindblad (M) är riksgäldsdirektör.
*Statssekreterare Susanne Ackum (M) är riksrevisor.
*Statssekreterare Nicola Clase (M) är ambassadör.
När Alliansen vann valet 2006 blev Ulrica Schenström (M) statssekreterare i statsrådsberedningen och höjde sin lön rejält, från cirka 37 500 kronor i månaden som Moderaternas presschef till cirka 90 000 kronor. Ett år senare fick hon sparken efter att – medan hon ingick i krisberedskapsjouren – ha varit ute på krogen och festat med TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad. En tid senare anställdes hon som konsult på pr-byrån Hallvarsson & Halvarsson. 2014 hade hon en månadslön i nivå med en statssekreterares.
Efter lite drygt ett år på posten tvingades Tobias Krantz (L) i oktober 2010 avgå som högskole- och forskningsminister. Några månader senare fick han jobb på Svenskt Näringsliv och högre lön. 2014 hade han en taxerad förvärvsinkomst på 2 168 100 kronor, vilket motsvarar en månadslön på drygt 180 000 kronor. Det är mer än vad statsministern tjänar.

Många av de tidigare allianspolitikerna arbetar i dag inom sektorer som är starkt beroende av politiska beslut, till exempel utbildning, försvar och vård.
Ett exempel är den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M) som sedan 2013 är chef och delägare i pa-byrån Rud Pedersen som bland annat har försvarsjätten Saab som kund. Inom Saab återfinns dessutom den tidigare statssekretaren Gunnar Wieslander (M), chef för Saabs u-båtsverksamhet, och de tidigare pressekreterarna Per de la Gardie (M), pa-direktör, och Sebastian Carlsson (M), presschef, samt Sveriges mest kortvariga kulturminister Cecilia Stegö Chiló (M), styrelseledamot.
Intresseorganisationen Säkerhets- och försvarsföretagens kommunikationsdirektör Pål Jonsson (M) var tidigare politiskt sakkunnig på försvarsdepartementet.
En tid efter det att hon lämnat regeringen blev Maud Olofsson (C), tidigare näringsminister och vice statsminister, styrelseordförande för besöksnäringens branschorganisation Visita, en bransch som tjänat hundratals miljoner på två av alliansregeringens mest kontroversiella reformer, den halverade arbetsgivaravgiften för unga och den halverade restaurangmomsen.
Före detta socialminister Göran Hägglund (KD) sitter i styrelsen för Wallenbergägda vårdkoncernen Aleris, hans partivän Stefan Svanström (tidigare politiskt sakkunnig i finansdepartementet) är kommunikationschef i den privata omsorgskoncernen Attendo. Ulf Perbo (KD), tidigare statssekreterare i socialdepartementet, är vice vd i lobbyorganisationen Bil Sweden.
Ewa Björling (M), tidigare handelsminister, är styrelseledamot i hälsoföretaget Biogaia. Före detta politiskt sakkunnige Andreas Arvidsson (L) arbetar med public affairs på Friskolornas riksförbund och hans kollega Jonas Vikman (KD) är pa-chef på läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline. PA-chef – men på Livsmedelsföretagen – är även före detta politiskt sakkunnige Fredrik Torehammar (M). Den tidigare politiskt sakkunnige Anders Holmestig (C) är vice vd i LRF och före detta politiskt sakkunnige Johan Stuart (M) är pa-chef i vårdkoncernen Praktikertjänst. Före detta politiskt sakkunnige Karin Liljeblad (L) är näringspolitisk expert i Vårdföretagarna.
Listan kan göras mycket längre.
En viktig förklaring till att ett växande antal före detta politiker och politiska tjänstemän arbetar som lobbyister i privata vård- och utbildningsföretag är att en allt större del av den offentliga verksamheten numera sköts av privata aktörer. Det gör att företagen och dess ägare i växande grad är beroende av att det fattas ”rätt” politiska beslut.
– Med tanke på hur känsliga välfärdsföretagen är för politiska beslut är det inget konstigt att man tar hjälp av personer som förstår hur systemet fungerar och som vet vem man bör ringa i regeringskansliet, säger Stefan Svallfors.
– Men påverkan handlar ofta inte om att åstadkomma saker, utan att hindra saker och ting från att bli till. Ett tydligt exempel är begränsningar när det gäller vinstuttag från välfärdsbolag. I den frågan gör man allt man kan för att det inte ska bli verklighet.
Stefan Svallfors berättar att fram till för några år sedan var inte Wallenbergssfären representerad under Almedalsveckan.
– Så länge deras verksamhet främst handlade om industribolag som Atlas Copco, SKF, Electrolux, Ericsson och liknande tyckte man väl inte att det behövdes. Men för två år sedan hände något. Då hade Investor för första gången egna seminarier i Almedalen. Det tror jag i stort utsträckning hänger samman med att Wallenbergssfären numera är tungt investerade i välfärdssektorn.
Att toppolitiker och politiska tjänstemän går över till pr-branschen är dock inget specifikt för borgerliga politiker. Inte heller kritiken är ny. På S-kongressen i Sundsvall 1997 frågade Göran Persson retoriskt i ett tal:
– Hur är det egentligen med de lejda opinionsbildarna, de som ena dagen säljer sina tjänster till ett företag, andra dagen till ett politiskt parti? Vad är egentligen lobbying? Hur ser den ut, hur fungerar den? Blir beslutsfattare manipulerade och förda bakom ljuset? Det är viktiga frågor i en demokrati.
Tio år senare var han ännu mer kritisk:
– Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister.
Kort därefter började han arbeta på en av Sveriges ledande lobbybyråer – JKL.


Många företag är  beroende av att det fattas ”rätt” politiska beslut.

Alliansregeringens infrastrukturminister Catharina Elmsäter- Svärd (M) driver bolaget AB Elmsäters i Enhörna som enligt sin verksamhetsbeskrivning sysslar med ”rådgivning inom management, kommunikation och public affair”.
På bolagets hemsida skriver hon att ”för att ditt företag ska nå framgång kan kontakt med politiken vara avgörande. Jag hjälper när du inte vet eller förstår hur de arbetar, eller hur t ex beslutsgången går till”.
Enligt hemsidan erbjuder Catharina Elmsäter-Svärd bland annat rådgivning, konsultation och ”kontakter och nätverk”.
En kund som hon lyfter fram speciellt är Nobina, Nordens största operatör inom kollektivtrafik. På sin hemsida skriver bolaget bland annat att det ”finns stora möjligheter att, såväl lokalt som nationellt, påverka förutsättningarna för hur kollektivtrafik upphandlas. Affärsmässig dialog förs därför löpande med politiker, uppdragsgivare och branschorgan”.
Professor Stefan Svallfors är överraskad över att Catharina Elmsäter-Svärd, som före detta minister, öppet erbjuder sitt nätverk och sina kontakter till försäljning.
– De flesta konsulter som vi intervjuade till vår bok tonade ner den aspekten av sin verksamhet. I stället lyfte man fram sin kunskap om hur politiken fungerar från insidan och hur kunderna kan ha nytta av den.
Även om det är många som arbetar med lobbying och påverkan, är det relativt få tidigare statssekreterare och statsråd i Scoops undersökning som är heltidsanställda på en pr-byrå.
– Det är i stor utsträckning en ekonomisk fråga. En pr-byråchef som vi intervjuade till vår studie berättade att ett före detta statsråd eller en tidigare statssekreterare kostar för mycket att anställa. Det är sällan de kan fakturera tillräckligt mycket för att det ska löna sig. Med före detta politiskt sakkunniga och pressekreterare är det en annan sak. De är betydligt billigare och då går det ihop.
För att ändå kunna dra nytta av tidigare statsråds och andras varumärke försöker många pr-byråer knyta till sig attraktiva personer på kontrakt.
– De finns då med på byråernas hemsidor och ingår i erbjudandet. Men de sitter inte där dagarna i ända.
Ett bra exempel Göran Hägglund (KD) som på deltid är knuten till pr-byrån Narva, ett annat är den tidigare L-ledaren Lars Leijonborg som arbetar för pr-byrån Diplomat Communications.
Båda har dessutom offentliga uppdrag, Göran Hägglund är pensionsutredare och Lars Leijonborg är ordförande i Karolinska institutet.
När det ett par månader efter valet 2014 blev känt att den Wallenbergägda vårdkoncernen Aleris värvat det tidigare sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M), som legat bakom en rad privatiseringar av sjukvården inom Stockholms läns landsting, som lobbyist, gick civilminister Ardalan Shekarabi (S) i taket.
Bara ett par timmar efter det att övergången avslöjats kallade han till presskonferens i lilla pressrummet i Rosenbad.
– Det finns mot bakgrund av dagens händelser behov av att utreda vad som bör gälla inom hela den offentliga förvaltningen. Detta är en fråga som är så mycket större än enskilda individer. Bara misstanken om att politiker utnyttjar sina positioner eller exklusiva kunskaper för annans vinning än det allmännas skadar förtroendet i samhället, sade Ardalan Shekarabi och avslöjade att han tänkte tillsätta en utredning i syfte att senare kunna lägga fram lagförslag om politikernas sidbyten. Sedan dess har inget hänt.
– Det arbetas på detta och senast jag kollade ligger en del av tidsfördröjningen i att det är en del krångliga detaljer att lösa ut innan vi kan gå vidare, säger Ardalan Shekarabis pressekreterare Peter Skeppström till Scoop.

I Sverige finns det, till skillnad mot i en rad andra länder, inga regler när det gäller ministrars, andra toppolitikers och ledande offentliga tjänstemäns övergång till privat sektor. Helena Sundén, generalsekreterare på Institutet mot mutor, tycker att det behövs ett regelverk även i Sverige.
– Det här är en otroligt viktig fråga ur ett demokratiskt perspektiv. Bristen på regler riskerar att urholka allmänhetens förtroende för relationen mellan politiker och privat verksamhet.
Varför händer inget?
– Det vet jag inte. Många politiker har sagt att det här är en viktig fråga, men ingen har gjort något. Vi får förutsätta att det inte finns någon baktanke.
Professor Stefan Svallfors säger att det är inte är något fel eller konstigt att politiker byter jobb och börja arbeta som rådgivare.
– Problemet är den totala avsaknaden av både öppenhet och reglering. Antingen reglerar man det här väldigt hårt och anger vilken typ av övergångar man får göra och vilka man inte får göra, eller så har man en väldigt stor öppenhet.
Vilket innebär?
– Att vem som helst kan gå var som helst, när som helst och ta vilka uppdrag som helst, så länge allt sker öppet. Tydligt redovisas vem som arbetar för vem, vem som pratar för vem i olika sammanhang och vem som finansierar. Dessvärre har Sveriges lyckats kombinera de sämsta alternativen i de båda modellerna, det vill säga en total brist på reglering med en total brist på öppenhet.
Varför görs inget åt detta?
– För att det inom politiken finns ett väldigt starkt organisatoriskt och karriärmässigt intresse av att inte göra något. Nästa gång kan det ju vara jag som erbjuds ett välbetalt uppdrag inom vapenindustrin, till exempel.
– Mot detta står ett diffust demokratiskt intresse. Men det är ett intresse som inte är organiserat. Jag tror därför att det inte kommer att hända något dramatiskt förrän det uppstår en superskandal av samma format som den med Paolo Macchiarini och Karolinska institutet.
För att höja arbetsmoralen och öka arbetslösas och sjukskrivnas vilja att söka jobb sänkte alliansregeringen bidrag och skärpte ett stort antal regler. Själva har dock Alliansens ledande företrädare – med några få undantag – inte haft några som helst problem med att ta emot bidrag.
Fram till januari i år hade bara alliansregeringens statsråd och statssekreterare fått över 80 miljoner kronor i avgångsvederlag/omställningsbidrag av skattebetalarn. Till det ska läggas ersättningar till några hundra stabschefer, planeringschefer, politiskt sakkunniga och pressekreterare.
Dessutom har flera av de tidigare ministrarna även kvitterat ut bidrag från riksdagen, till exempel Åsa Torstensson (C), Lars Leijonborg (L) och Stefan Attefall (KD).
Mest bidrag har de båda före detta statssekreterarna Leif Zetterberg (C) och Dan Ericsson (KD) fått, drygt två miljoner kronor vardera.
Drygt en och en halv miljon kronor var har de tidigare statssekreterarna Joakim Stymne (M), Håkan Ekengren (C) och Ragnwi Marcelind kunnat kvittera ut. Detsamma gäller bland annat före detta statsråden Peter Norman (M), Carl Bildt (M), Lena Adelsohn Liljeroth (M) och före detta statsminister Fredrik Reinfeldt (M).
Trots att han är folkpensionär sedan flera år tillbaka har före detta kabinettssekreteraren Frank Belfrage (M) fått drygt 800 000 kronor i omställningsbidrag sedan han lämnade Arvsfurstens palats i Stockholm.
Av de 109 före detta statsråd och statssekreterare som ingår i vår undersökning har 93 fått omställningsbidrag, enligt regeringskansliet.
Klart mest har centerpartisterna fått, 857 196 kronor i genomsnitt. De kristdemokratiska politikerna har fått 779 867, de moderata 722 170 och liberalernas 716 948 kronor.
Enligt regelverket har en minister som avgår rätt till lön i ett år och en statssekreterare i två år. Eventuella nya inkomster ska räknas av mot omställningsbidraget. Dock finns det kryphål, till exempel att låta arvoden och andra ersättningar gå in och stanna i ett bolag under tiden bidraget betalas ut. Då undviks avräkningar, vilket många har utnyttjat.
Några exempel:
*Statssekreteraren Dan Ericsson (KD). Mellan oktober 2010 och oktober 2012 fick han 2 016 201 kronor i bidrag. Under samma period hade hans företag Opius AB, som arbetar med lobbying, en omsättning på tre miljoner kronor och gjorde ett överskott på 2,2 miljoner kronor, det vill säga ungefär lika mycket som han fick i bidrag.
Dan Ericsson är även partner i pr-byrån Diplomat Communications. Fram till för bara några måna- der sedan var han dessutom statlig utredare. Den 25 februari i år överlämnade han ”Utredningen för ett stärkt civilsamhälle” till kulturminister Alice Bah Kuhnke.
*Den tidigare centerledaren och vice statsministern Maud Olofsson är ensam ägare och styrelseledamot i företaget Romo Norr AB. Under perioden oktober 2011 – augusti 2012 fick hon 1 225 782 kronor i omställningsbidrag, varav 1 035 000 under 2012. Romo Norr AB bildades i december 2011, men registrerades för moms och F-skatt först i mars året efter. Under 2012 hade bolaget en omsättning på 1 263 139 kronor och ett rörelseresultat på 503 994 kronor.
Flera av de tidigare statsrådens och statssekreterarnas bolag har ännu inte lämnat någon årsredovisning till Bolagsverket. Vi vet därför inte hur stora inkomster deras bolag har haft samtidigt som de själva har kvitterat ut omställnings- och andra bidrag.
Så här mycket har de dock fått i omställningsbidrag sedan deras bolag registrerades för F-skatt och moms (vilket är en förutsättning för att kunna fakturera):
*Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) – 1 344 968 kronor.
*Statsråd Stefan Attefall (KD) – 1 295 230 kronor.
*Statsråd Carl Bildt (M) – 1 000 000 kronor.
*Statssekreterare Magnus Kindbom (C) – 906 213 kronor.
*Statsråd Gunilla Carlsson (M) – 906 533 kronor.
Statsråd Catharina Elmsäter-Svärd (M) – 628 000 kronor. 
Statsråd Göran Hägglund (KD) – 580 774 kronor. Han tar dessutom ut maximal statsrådspension på 61 334 kronor i månaden.
*Statssekreterare Anders Flanking (C) – 470 000 kronor.
*Statssekreterare Johan Britz (L) – 429 000 kronor.
*Kabinettssekreterare Frank Belfrage (M) – 195 312 kronor.

Mikael Bergling
Första publicering: 
Tidningen Scoop 2016.

Från Waldorf till börsen

Från Waldorf till börsen

Det som började med reformer för fler pedagogiska alternativ och ökad valfrihet, har utvecklats till en industri med landsomfattande koncerner och...

Kris stoppar inte miljarutdelningar

Kris stoppar inte miljarutdelningar

Under de senaste tio åren har den svenska dagspressen gjort sig av med uppemot 1 000 journalister. Samtidigt har ägarfamiljerna tjänat drygt...

DDR i svensk skola

DDR i svensk skola

Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR. Många av dem...

Bankerna gör rekordvinster på bolån

Bankerna gör rekordvinster på bolån

Under de senaste tio åren har bankernas bruttomarginal på bolån ökat med mer än 600 procent. – Bankerna tjänar idag mycket pengar på bolånen. Som...

Miljonregn över toppgeneral

Miljonregn över toppgeneral

Under de senaste två åren har den förre överbefälhavaren Håkan Syréns, 63, privata konsultbolag dragit in cirka tio miljoner kronor. Bland kunderna...

Direktörer på marsch

Direktörer på marsch

Arbetsgivarna vann kampen.  I dag har facket givit upp frågan om löntagarinflytande. Demonstrationståget gick från Humlegården till Riksdagshuset,...

De tjänar miljoner på lärarbristen

De tjänar miljoner på lärarbristen

I lärarbristens spår växer bemanningsföretagen och gör rekordvinster. Under perioden 2014-2016 ökade de största företagen på skolområdet sin...

25 år i Palmeutredningens centrum

25 år i Palmeutredningens centrum

Dagen efter mordet på statsminister Olof Palme kallades Christina Salander in för att skriva ut förhör och registrera tips i utredningen. Det gör...