Bostadsbristen och avsaknaden av en generell social bostadspolitik gör att grupper ställs mot varandra.
– Känslan av vi och dom förstärks. Situationen är mycket allvarlig, säger Vesna Jovic som är vd för Sveriges Kommuner och landsting (SKL).


Hon menar att grunden i en social bostadspolitik bör vara att alla ska ha någonstans att bo, även hushåll med låga inkomster.
*Har vi en social bostadspolitik i Sverige i dag?
– Om den finns är den i vart fall inte tillräcklig. Det behövs en politik som gör att framför allt ungdomar och människor som av olika skäl har hamnat utanför den gängse boendekarriären lättare kan få tag på en bostad.
*Hur bör en sådan politik se ut?
– Det viktigaste är att vi får fram fler bostäder med rimliga hyror. Under de senaste åren har det byggts alldeles för lite och för dyrt. Kraven för att kunna köpa en bostad har dessutom skärpts. När det gäller yngre personer bygger dagens system i stor utsträckning på att de har föräldrar som kan hjälpa dem, vilket är orimligt.
*Hur får man till stånd både ett ökat och ett billigare byggande?
– Kommunerna beskylls ofta för att ta ut för höga markpriser och för att inte få fram detaljplaner tillräckligt snabbt. Men det stämmer inte. Markpriset är i allmänhet en väldigt liten del av kostnaden för en ny fastighet och ofta kommer en byggherre inte igång med byggandet förrän flera år efter att planerna fastställts.
– För att få ner priserna är det viktigare att öka konkurrensen i byggsektorn än att fokusera på regelförändringar, tomtpriser och liknande. Från SKL:s sida har vi genom ramavtal med ett antal byggbolag visat att det går att rejält minska byggkostnaderna. Men det räcker så klart inte. Det måste också lokalt finnas en politisk vilja att bygga mer och till rimliga kostnader.
*Finns inte den?
– Det varierar. Det är många olika intressen som står mot varandra när det ska byggas, inte minst i storstadsområdena. Ska vi i framtiden kunna bygga tillräckligt med bostäder i attraktiva regioner, tror jag att vi bland annat behöver se över reglerna kring naturskyddsområden och fundera på hur stor del av en kommuns mark som ska vara naturskyddsområden. Människor måste ju ha någonstans att bo.
*Är det rimligt att en del kommuner kan säga nej till bostadsbyggande trots stort bostadsbehov i regionen, framdragen infrastruktur och liknande?
– Jag tycker att man ska ta ett helhetsansvar för hela regionen, inte bara sin egen kommun. Alla måste vara med och bidra.
*Bygger vissa kommuner medvetet dyrare bostäder för att de inte vill få dit en viss grupp av människor?
– Om man gör det medvetet eller inte kan jag inte svara på. Men det är klart att typen av bostäder som byggs och hur många, påverkar sammansättningen på kommuninvånarna. Människor, framför allt
i storstadsområdena där kommunerna ligger tätt, flyttar i allmänhet dit de kan få tag på en bostad. Om det i vissa kommuner eller områden inte finns lägenheter som människor med svaga inkomster kan hyra, så kan de ju heller inte flytta dit.
*Är nya bostäder med lägre standard – och lägre hyra – en väg för att öka möjligheterna för människor med svag ekonomi att hyra en lägenhet?
– Det behöver byggas bostäder med både högre och enklare standard. Vad som är enklare standard är dock svårt att definiera. Jag tror inte på låg kvalitet, däremot på enklare materialval, ökad standardisering, mer industriellt byggande och färre individuella val. Att det går att bygga både bra och billigt har dessutom flera aktörer visat.
*Hur viktigt är det med fungerande flyttkedjor?
– Jätteviktigt. Den nuvarande flyttskatten gör att människor som till exempel bor i stora villor eller bostadsrättslägenheter inte flyttar i takt med att deras behov förändras. Det leder till stora inlåsningseffekter. Ska vi lösa bostadskrisen måste det nuvarande beståndet utnyttjas mer effektivt.
*Hur gör man det?
– Det måste bli billigare att flytta. Men det räcker inte. Hela beskattningen av boendet måste ses över.
– Även rörligheten inom det hyrda boendet behöver öka, inte minst inom allmännyttan. I dag är det många som bor i äldre lägenheter med lägre standard och förhållandevis låga hyror som väljer att bo kvar, trots att de kanske har behov av ett modernare boende och dessutom har råd att betala mer i hyra. Det gör att få billiga lägenheter blir lediga.
*Hur får man människor att vilja flytta till ett dyrare boende, även om de har råd till det?
– Många vill bo kvar i samma område som de redan bor i. Jag
tror att det är viktigt att man, innan man bygger nya hus, har en bra dialog med de som bor i det äldre beståndet. Hur vill de bo? Vad kan få dem att flytta till ett bättre, men lite dyrare, boende?
*Är social bostadspolitik endast en fråga för hyresrätten?
– Jag tycker att den också bör omfatta det ägda boendet. En bra idé är statliga topplånsgarantier, en annan att underlätta för främst yngre personer, som ofta har lägre inkomster, att bostadsspara.
*Vilket eget ansvar har individen för att ordna sitt eget boende?
– Samtidigt som staten och kommunerna har ett ansvar för att alla ska ha någonstans att bo, har individen självklart ett stort eget ansvar. I grunden handlar det om att ha ett arbete eller annan inkomst, aktivt söka en bostad, vara beredd att pendla och acceptera en bostad även om den ligger en bit från centrum. En effekt av att vi inte har en fungerande bostadspolitik är att många i dag också får vara beredda på att bo i andra hand.
*Hur allvarlig är dagens situation?
– Att många inte har någonstans att bo är allvarligt. Bristen på bostäder ställer dessutom grupper mot varandra och förstärker ”vi och dom”-känslan i samhället. Vid fördelning av hyresbostäder är det många kommuner som använder sig av social förtur, låter behovet styra och prioriterar barnfamiljer oavsett om de är nyanlända eller inte. Vilket är rimligt. Men det innebär också att ensamstående som kanske har köat länge för att få en bostad får fortsätta att flytta runt i andrahandsboenden, sova på kompisars soffor och liknande.

Det är dags att se över reglerna kring naturskyddsområden. Människor måste ha någonstans att bo, säger Vesna Jovic som är vd för Sveriges Kommuner och landsting (SKL).
 Foto: Mikael Bergling

*Vilket är bäst för det allmänna att stödja: utbudssidan (fastighetsägaren/hyresvärden) eller efterfrågesidan (hyresgästen)?
– En kombination. Jag tycker att reglerna kring bostadsbidrag borde vara generösare. Det skulle göra det möjligt för fler att efterfråga en bostad. Samtidigt är det viktigt att det inte uppfattas som om vissa grupper har en gräddfil eller att många tycker att de betalar en massa skatt medan det är andra som får alla förmåner.
*Hur löser man det?
– En variant att fundera över är den österrikiska modellen av social housing som är mycket bred och även omfattar medelinkomsttagare. Jag tror att det är viktigt att den sociala bostadspolitiken, för att den ska få acceptans, är just bred och inte omfattar bara några få.
*En annan variant av social housing är att fastighetsägare, för att få bygga nytt, måste ta ut lägre hyra på en viss andel av lägenheterna som dessutom reserveras för ekonomiskt svaga hushåll.
– Jag tycker att det kan vara en bra variant. Det viktiga är att det blir ett integrerat boende, inte speciella hus eller bostadsområden. Vi har redan en otrolig boendesegregation. Jag är rädd för att vi om 20 eller 30 år kommer att blicka tillbaka och fråga oss hur vi kunde låta detta fortgå.

Om jag vore bostadsminister skulle jag:


*Stödja unga med ett statligt stöd för sparande till bostad.

*Ändra flyttskatten för att öka rörligheten på bostadsmarknaden.
*Stärka efterfrågan för ekonomiskt svagare hushåll genom ökade bostadsbidrag. 



Fakta om Vesna Jovic

Ålder: 47 år. 

Yrke/uppdrag: Vd Sveriges Kommuner och landsting (SKL). 

Bakgrund: Född i Belgrad. Kom till Sverige som 6-åring. Uppvuxen i Arboga. Socionom. Har bland annat arbetat som samordnare
för invandrarservice i Flemingsberg, kommundelschef i Segeltorp i Huddinge kommun, socialchef
och kommundirektör i Huddinge.
Så har jag bott: Lägenhet (inneboende) i Belgrad, hos farmor och farfar på en bondgård i Kroatien, hyreslägenhet i Arboga, studentboende i Örebro, hyresrätt i Köping, hyreslägenheter (första- och andrahand) och bostadsrätter i centrala Stockholm.
Bor i dag: Bostadsrätt i centrala Stockholm. Sommarhus vid Hjälmaren.
Drömboende: Har mitt drömboende.


*Hur viktigt är det att en kommun har ett eget bostadsföretag för att kunna bedriva en social bostadspolitik?
– Jag tror att det är väldigt viktigt och att det kommer att bli ännu viktigare i framtiden med tanke på att det är så många människor som står utanför den vanliga bostadsmarknaden. Det är grupper som ofta inte är speciellt intressanta för andra fastighetsägare och byggherrar.
*Går det att bedriva en social bostadspolitik på kommunal nivå om man inte har en allmännytta?
– Ja, men det är betydligt svårare. Ofta är det allmännyttan som ställer upp med lägenheter när kommunen behöver det.
– I dag fungerar socialtjänsten på många håll mer eller mindre som en bostadsförmedling. Ofta tvingas man hyra dyra platser på enklare hotell till familjer med akut bostadsbehov. Det innebär väldigt
höga kostnader för kommunen och stort mänskligt lidande för de inblandade.
*Hur fungerar kontakten mellan kommunernas socialtjänster och de privata fastighetsbolagen?
– Många socialförvaltningar har avtal med privata aktörer om att de ska avsätta ett visst antal bostäder till kommunens behov. I gengäld går socialtjänsten in som garant för hyran under en viss period. Fungerar allt som det ska, får personen ta över kontraktet efter en viss tid. Förr kunde det hända att folk inte betalade hyran. I dag betalar alla. Risken för värdarna är med andra ord mycket liten.
*Hur fungerar ägarstyrning och ägardialog gentemot kommunernas egna bostadsföretag?
– En del kommuner skriver in i ägardirektivet vad som ska gälla kring bland annat social bostadspolitik. I andra fall kan det finnas specifika avtal mellan kommunen och bostadsbolaget när det gäller exempelvis förturer, hur många lägenheter som ska avsättas för nyanlända familjer eller människor som har haft ett missbruksproblem.
*Vad tycker du om utvecklingen av kommunala/sociala kontrakt?
– Jag tror att det är bra att människor som till exempel har haft missbruksproblem får hjälp att komma in på banan igen och möjlighet att visa att de klarar av att sköta ett boende. Men för en del andra grupper, till exempel nyanlända barnfamiljer, tror jag att ”Bostad först” är en bättre modell. Ett förstahandskontrakt ger en helt annan trygghet.
*Hur ska hyreslägenheter fördelas i en bristsituation? Genom lottdragning?
– Nej, jag tycker att det är bra med ett kösystem. Det är rättvist. Däremot bör man i större utsträckning ta hänsyn till människors behov.


Mikael Bergling
Första publicering: 
Boken “En bostadspolitik för alla?”

Share This