På Riksbron i Stockholm gick tre män fram till en fjärde, en vithårig man i ljus sommarkostym, vit skjorta och mörk fluga.
En av de tre ryckte honom lätt i högerarmen: Vi är från säkerhetspolisen. Översten är anhållen.
Till midsommar är det 40 år sedan spionen Stig Wennerström greps, ett gripande som skakade Sverige. Han var 56 år, flygöverste, militärexpert åt nedrustningsförhandlaren Alva Myrdal, tidigare attaché i Moskva och Washington, medarbetare åt försvarsminister Sven Andersson, uppvuxen på Östermalm och bosatt i en tiorumsvilla i Djursholm.
– Det var förfärligt. I dag är en överste ingenting, men då var det något mycket märkvärdigt, säger den pensionerade generalen Bo Westin, som då var chef för den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten.
Wennerströms uppdragsgivare var först och främst Sovjetunionens militära underrättelsetjänst GRU. Till en början var spioneriet främst inriktat på västmakterna, mot slutet alltmer på Sverige. Han sålde ut stora delar av det svenska försvaret — krigsplanläggning, stridsledningssystem, robotsystem, signalspaning, radiolänksystem, mobiliseringsplaner, hemliga baser, vapenprestanda, vårt intima samarbete med Nato och mycket annat.
I Säpos arkiv på Kungsholmen i Stockholm finns runt åtta hyllmeter handlingar om vår hittills värste spion. En ny lag från i våras innebär att samtliga handlingar i arkivet från tiden före 1949 i princip är offentliga.
I Wennerströms fall betyder det två plåtbeslagna hängmappar. De rymmer bland annat flera pm om hans kontakter med utländska ambassadtjänstemän och en pm undertecknad av honom den 8/8 1947 med rubriken: Konfidentiella uppgifter rörande militär rysk underrättelseverksamhet av legal natur i Sverige.
Där finns också ett dokument från mars 1943 som berör misstanken att Wennerström redan då kanske sysslade med illegal underrättelseverksamhet. Han umgicks med flera tyska medborgare och hade ”visat sig nyfiken på förhållanden som han inte hade med att göra”. Enligt sin egen version blev han värvad av ryssarna i slutet av 1940-talet.
Den 20 mars 1962 hölls ett avgörande möte hos försvarsminister Sven Andersson. Där fanns bland andra inrikesminister Rune Johansson, konteramiral Holger Henning, statspolisintendent Georg Thulin, spaningsledaren Otto Danielsson och Bo Westin, ny chef för försvarsstabens säkerhets- och underrättelsetjänst och tidigare arbetskamrat med Wennerström på Sveriges ambassad i Washington.
Syftet med mötet var att avgöra om spaningarna mot Wennerström, som då arbetade som militär expert åt Alva Myrdal, skulle fortsätta.
– De fortsatte. Det innebar att jag fick springa på cocktailpartyn och andra tillställningar för att ha koll på honom. Han brukade träffa sina ryska kontakter på officiella tillställningar, bland annat på Svensk—Sovjetiska vänskapsföreningen. Där började det med smörgåsar, vodka och georgiskt rödvin. Efter lite kallprat släckte man och visade film för att underlätta hemliga kontakter, berättar Bo Westin.
Men det blev inte han som kom med det avgörande beviset, utan familjen Wennerströms städerska fru Rosén. På säpos uppdrag höll hon koll på översten och hittade till slut två rullar specialfilm gömda på vinden i villan. Bilderna visade ritningar på vapen och vapendelar.
Regeringen ville att affären skulle ha blåst över innan Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov kom på besök sommaren 1964. Därför avbröts utredningen när polis och åklagare fått fram tillräckligt med bevis för att få Wennerström dömd till livstids straffarbete, men innan man ”tömt” honom på information om vad han hade ämnat ut.
– Jag besökte honom två gånger på Långholmen men det gav inget. Han sade heller inget när vi frågade ut honom i andra miljöer, i min villa på Lidingö till exempel. Han hade fått sin dom och det fanns ingen anledning för honom att snacka. Men han spionerade inte för pengar och han var ingen kommunist. Han var utpressad av ryssarna, mer kan jag inte säga, jag har lovat Sven Andersson att inte berätta. Orsaken till spioneriet finns i papper som fortfarande är hemliga, säger Bo Westin.
Mikael Bergling
Första publicering: Tidningarnas Telegrambyrå (TT) 2003.