Kanske får vi aldrig veta vad som är sant om registreringen av vänsteraktivister.
Den tidigare spionchefen Birger Elmér – en av få idag levande som verkligen vet vad som skedde – är svårt sjuk.

BIRGER ELMÉR HAR har flera gånger sagt att han är redo att berätta om det svenska inrikesspionaget på 50-, 60- och 70-talen.
Förutsatt att regeringen löser honom från tystnadsplikten.
Samtidigt är det är i högsta grad ovisst om han verkligen kommer att berätta något substantiellt.
– Jag säljer inte ut mina vänner och dem som hjälpte riket, säger han.
Det är dessutom bråttom.
Birger Elmér är i dag 78 år gammal och svårt sjuk.
Efter att Peter Bratt och Jan Guillou 1973 i tidningen FIB-Kulturfront avslöjat att Sverige hade en hemlig spionorganisation vid namn IB tvingades chefen Birger Elmér avgå.
I samma veva stöptes IB om och blev SSI, Sektionen för särskild inhämtning, och senare KSI, Kontoret för särskild inhämtning.
Även om en ny person utsågs till chef, är det mycket som pekar på att Birger Elmér stannade kvar om än på konsultbasis.
Förmodligen fortsatte även inrikesspionaget, om än skadeskjutet och i mindre omfattning än tidigare.
Flera riksdagspartier kräver nu att åsiktsregistreringen utreds en gång för alla.
Folkpartisten Bo Könberg, som väntas blir ordförande i riksdagens konstitutionsutskott om några månader, menar dock att man till att börja med bör koncentrera sig på att utreda fallet Leander.
– Därefter får vi se om vi behöver gå vidare med en större kommission kring åsiktsregistreringen. Jag tycker dock att Birger Elmér låter som en intressant person att intervjua.
*Förhör med de ansvariga bör väl ske under sanningsförsäkran, så att de inte ljuger?
– Jag vet inte om lagstiftningen tillåter det. Jag tycker att det är en senare fråga.
Omkring 410 000 tjänster i Sverige är underkastade säkerhetskontroll. Ungefär 100 000 kontroller genomförs varje år.
Om uppgifter lämnas ut till arbetsgivaren är det i praktiken liktydigt med att den arbetssökande inte får arbetet, hävdar juristprofessorn Dennis Töllborg.
Den sökande får dock inte veta varför han eller hon betraktas som en säkerhetsrisk och har därför inga möjligheter att försvara sig.

Mikael Bergling
Först publicering: Tidningen Expressen 1997