25 år i Palmeutredningens centrum

av | sep 8, 2019 | Juridik, Politik

Dagen efter mordet på statsminister Olof Palme kallades Christina Salander in för att skriva ut förhör och registrera tips i utredningen.
Det gör hon fortfarande.

Strax efter klockan elva på kvällen den 28 februari 1986 går statsminister Olof Palme ut från biografen Grand på Sveavägen i centrala Stockholm.
Han har sett filmen Bröderna Mozart tillsammans med hustrun Lisbet Palme, sonen Mårten Palme och dennes flickvän.
De fyra pratar en stund i kvällskylan innan paret Palme tar adjö och promenerar mot Hötorgets tunnelbanestation. I höjd med Adolf Fredriks kyrka korsar de Sveavägen. Olof Palme har tidigare under kvällen gett sina livvakter ledigt och saknar personskydd.
I korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, alldeles utanför konstnärsbutiken Dekorima, glider en man upp bakom honom.
Klockan 23.21 skjuter mannen två skott med en revolver. Det första träffar Olof Palme i ryggen. Det andra skottet rispar Lisbet Palme lätt.
Mördaren, som av vittnen beskrivs som en 170 till 190 centimeter lång man i åldern 30 till 50 år klädd i en mörk jacka eller rock, springer eller lunkar efter dådet uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan och försvinner i folkvimlet.
Olof Palme förs i ambulans till Sabbatsbergs sjukhus. Narkosläkaren Olof Wallenberg konstaterar vid ankomsten att statsministern är livlös, saknar puls och inte andas.
Efter upplivningsförsök dödförklaras Olof Palme den 1 mars 1986 klockan 00.06.
Ungefär samtidigt inleds den största mördarjakten i Sveriges historia. Det är en jakt som fortfarande pågår, åtminstone formellt.

Sveriges statsminister Olof Palme mördades den 28 februari 1986.

Christina Salander, i dag byrå­assistent vid riksmordkommissionen, berättar att hon på morgonen den första mars 1986 väcktes av sin son med beskedet att Olof Palme var skjuten.
– Är han svårt skadad, frågade jag.
– Han är död, svarade han. Sedan minns jag att telefonen ringde. Det var från jobbet. De undrade om jag kunde komma in och arbeta.
– Jag var då på Stockholmspolisens första rotel, våldsroteln, och arbetade framför allt med att skriva ut förhör, vilket jag även gjorde i Palmeutredningen i början.
De första dagarna var kaotiska och turbulenta.
– Det handlade ju trots allt om statsministern. Jag tror många var lite skärrade och hade svårt att tänka sig att något sådant här skulle kunna inträffa i Sverige.
Efter en tid övergick Christina Salander till att registrera handlingar och uppgifter i utredningen.
– Det fullkomligt rasade in papper. På den tiden fanns det inte datorer på samma sätt som i dag, vilket komplicerade arbetet och gjorde det svårt att ha koll på alla uppgifter och vart de tog vägen.
– Men det var inte bara mängden uppgifter som avvek mot andra mer normala mordutredningar. Det var så enormt många människor inblandade. Bara på första roteln var vi säkert 50 personer som arbetade med utredningen.
Hur gick det?
– Hos oss tyckte jag att det fungerade bra. Alla var vana vid allvarliga våldsbrott och visste vad de skulle göra och vilka arbetsuppgifter de hade. Det fanns en tydlig struktur.
– Det är ingen mening att gå i taket och stressa upp när det händer allvarliga saker. Man gör ingen nytta då. Det gäller att försöka behålla lugnet och arbeta enligt väl inarbetade rutiner, oavsett vilken typ av mord det är frågan om.
Efter några månader blir det för allt fler uppenbart att utredningsarbetet inte fungerar som det ska, framför allt inte i toppen. En bristfällig brottsplatsundersökning följs av en mängd villospår och bråk mellan åklagarna och länspolismästare Hans Holmér, som även är spaningsledare.
Holmér, som saknar erfarenhet av att leda mordutredningar, driver hårt tesen att kurdiska PKK ligger bakom mordet, något han aldrig lyckas bevisa. Däremot är han spektakulär och massmedial. Han visar revolvrar, pratar om ljus i tunnlar och har livvakter som uppges vara utrustade med dolda k-pistar.
I mars 1987, några månader efter att han utsetts till Årets svensk av SVTs Rapport, lämnar Hans Holmér utredningen. I samma veva flyttas den från Stockholmspolisen till rikskriminalen.
I början av 1988 tar kriminalkommissarie Hans Ölvebro över som spaningsledare.
– Vi var fem administrativa och 25 poliser som följde med till rikskriminalen, berättar Christina Salander.
Hur märktes det att Ölvebro blev chef för spaningarna?
– Det blev en helt annan struktur i arbetet. Han arbetade tidigare på riksmordkommissionen, lade upp arbetet som en vanlig mordutredning och följde mordbibeln. Ölvebro var en riktig polis, ingen administratör.


A
ftonbladets löpsedel den 1 mars 1986.

Kort tid efter mordet får polisen tips om att Christer Pettersson kan vara inblandad. Pettersson är välkänd av polisen och har ett omfattande brottsregister. Den 22 december 1970 dödade han en man på Kungsgatan i centrala Stockholm med en bajonett. Mannen hade råkat stöta till honom i julrushen.
Den 28 maj 1986 förhördes Christer Petterson om vad han gjorde under mordkvällen. Därefter hände inte så mycket. Inte förrän drygt två år senare, hösten 1988, väcktes på nytt utredarnas intresse för Christer Pettersson.
I mitten av november samma år började de avlyssna hans telefon.
– Det var spännande när vi fick se de första spaningsbilderna av honom. Jag minns speciellt en av bilderna som visar hur han promenerar på en gata. Det var flera veckor innan han greps.
– Jag kommer ihåg att stämningen var mycket uppåt. Alla hoppades att det skulle vara rätt person och att allt äntligen skulle lösa sig.
Fick även ni som inte var poliser information om hur utredningen gick?
– Ja, hela tiden. Hans Ölvebro var mycket noga med att även vi administrativa skulle vara med på möten och genomgångar, att vi fick all information och var lika uppdaterade som polispersonalen.
– Han menade att vi var en del av gruppen och skulle behandlas som alla andra. Det kändes aldrig som om vi stod utanför.
Hur stort var trycket från medierna på er?
– Det var inget tryck alls. Jag tror inte att journalisterna ens visste att vi fanns eller vad vi visste. De pratade med poliser och med chefer, inte med administratörer – trots att nästan all information på ett eller annat sätt passerade oss på registret.
– Framför allt under de första åren kom det hela tiden tjocka buntar med papper till oss som skulle registreras. Det var tips, spaningsuppslag, förhör och liknande.
Den 14 december 1988 hämtas Christer Pettersson till förhör. På kvällen samma dag pekar Lisbet Palme vid en hårt kritiserad videokonfrontation ut honom som den som hon såg i samband med mordet.
Christer Pettersson anhålls samma kväll.
– Gripandet innebar mycket extra arbete och helgjobb. Uppgifter behövde registreras om och det var vi tvungna att göra på helgerna, berättar Christina Salander.
Några månader senare åtalas Christer Pettersson för bland annat mord på statsminister Olof Palme.
Rättegången inleds 5 juni 1989 under ett extremt stort tryck från massmedierna.
– Men den innebar inte att vårt arbete avstannade. Vi jobbade på som vanligt.
Var du på rättegången?
– Ja. Hans Ölvebro tyckte att även vi som inte var poliser borde gå på rättegången, åtminstone någon dag. Han menade att vi hade lagt ner lika mycket arbete och energi som polispersonalen.
– Dessutom är det bra att ha sett – att ha ett ansikte – på den arbetet gäller. Jobbet blir lite lättare då. Självklart var vi också lite nyfikna och ville se hur han såg ut i verkligheten. Vi hade ju trots allt arbetat ganska länge med utredningen.
Den 19 juli 1989 dömdes Christer Pettersson av en oenig tingsrätt till livstids fängelse för mord på statsminister Olof Palme. Rättens båda juristdomare ville fria honom.
Domen överklagades till Svea hovrätt som i början på november samma år i en enhällig dom friade honom för mordet. Bevisningen var för svag.
Hur kändes det när han friades?
– Förvåning. Uppenbarligen krävdes det ytterligare bevis för att domstolen skulle vara säker på att han var skyldig. Men jag tycker att det är riktigt att hellre fria än fälla om man är osäker.
– För oss på registreringen innebar inte domen speciellt mycket för själva jobbet. Vi arbetade på som vanligt. Det fortsatte att strömma in uppgifter och papper att registrera.
I samband med att Christer Pettersson var på väg att släppas från Kronobergshäktet i Stockholm, gick han förbi i korridoren utanför Palmegruppens lunchrum där Christina Salander satt och åt tillsammans med en kollega.
– Det var första gången jag såg honom i verkligen, förutom vid rättegången i tingsrätten. Förhören med honom hölls alltid på häktet, aldrig i våra lokaler.
Sa han något när han passerade er?
– Han tittade in och sa att det vi åt såg gott ut. Han frågade också om han fick smaka. Men det fick han inte.

Efter den friande domen sjönk intensiteten i utredningen.
Flera av utredarna bytte jobb, andra gick i pension. Utredningens behov av registerpersonal minskade.
Några år in på 1990-talet började Christina Salander att med jämna mellanrum följa med riksmordkommissionens utredare ut på jobb runt om i Sverige.
– Jag arbetade då med samma sak som i Palmeutredningen – registrering.
I ett sista försök att få Christer Pettersson dömd för mordet lämnade den dåvarande riksåklagaren Klas Bergenstrand i december 1997 in en resningsansökan till Högsta domstolen.
Några månader senare, i slutet på maj 1998, kom HDs besked: Nej.
Den 29 september 2004 avled Christer Pettersson på Karolinska sjukhuset i Solna. Han blev 57 år.
Palmeutredningen anses tillsammans med utredningarna om Lockerbieattentatet och mordet på John F Kennedy vara världens genom tidernas mest omfattande polisutredning.
För drygt ett decennium sedan beräknades det att den som är van att läsa juridisk text och klarar att läsa 300 sidor om dagen varje dag året om skulle få hålla på i nio år för att läsa allt.
Sedan dess har utredningen vuxit ytterligare och innehåller i dag cirka 225 hyllmeter handlingar som förvaras i flera rum i källaren i Rikspolisstyrelsens komplex på Kungsholmen i Stockholm.
Till det ska läggas det så kallade aktiva materialet som finns hos utredarna.
Utredningen innehåller bland annat 83 000 så kallade persondokument, 4 000 bilddokument, 47 000 händelsedokument och elva hyllmeter ljud- och videoupptagningar.
Trots att det gått nästan 25 år sedan mordet kommer det fortfarande in ett par tre tips i veckan, berättar kriminalinspektör Per Karlsson.
– När det rapporteras om utredningen i medierna ökar mängden.
Kontrollerar ni tipsen?
– Alla tips granskas. I dag är det tre poliser som på heltid arbetar med utredningen. En betydande del av deras arbetstid går åt till att sekretesspröva handlingar som journalister och andra begär ut.
Förra året beslutade riksdagen att mord inte längre ska preskriberas i Sverige. Det innebär att utredningen inte läggs ned 1 mars i år, vilket annars hade blivit fallet.
Christina Salander berättar att hon förmodligen har sett de flesta relevanta uppgifter i Palmeutredningen.
– Jag tror det. Alla uppgifter har ju passerat registreringen. När det var som mest aktuellt hade jag en väldig koll. Nu har jag glömt det mesta.
Har du skrivit dagböcker?
– Nej, men det borde jag kanske ha gjort. Jag arbetade på utan att fundera så mycket över att jag var med om något historiskt.

Christina Salander arbetar i dag som byråassistent vid riksmordkommissionen.
– Det innebär bland annat att jag med hjälp av ett speciellt dataprogram registrerar uppgifter som kan vara intressanta i en brottsutredning, till exempel vittnesuppgifter, händelser, signalement eller var en viss bil eller person har setts och vid vilken tidpunkt.
– Med hjälp av programmet går det att se strukturer i ett stort material som det är svårt för en individ att upptäcka. Min uppgift är att lägga in uppgifterna. Sedan är det andra som står för analysen.
Förutom Palmeutredningen har hon deltagit i flera av de senaste årens mest uppmärksammade utredningar – mordet på Anna Lindh, polismorden i Malexander, Hagamannen i Umeå, dubbelmorden i Linköping och Arboga, mordet på Carolin Stenvall i Gällivare och självmordssprängaren i Stockholm 2010.
Honr har också deltagit i arbetet med identifieringen av de svenska offren för Estonias förlisning 1994, SAS-kraschen i Milano 2001 och tsunamin i Sydostasien 2004.
Hur har det påverkat dig?
– Det är inga trevliga händelser. Jag har arbetat med våldsbrott sedan 1976 och kanske blivit luttrad. Det gäller också att skärma av sig och inte ta med sig jobbet hem. Det gäller att hålla hemskheterna ifrån sig. Annars orkar man inte.
– Jag tyckte att utredningarna om Estonia och tsunamin var speciellt jobbiga att arbeta med. Det gällde inte minst signalementsuppgifter som behövdes för identifiering. Det blev så personligt. Vi fick registrera uppgifter som till exempel vilka fel folk hade på sina tår. Det kändes som om vi inte riktigt hade med det att göra. Det störde mig.
Christina Salander berättar att hon är på resande fot 170 till 180 dagar per år.
– Jag åker ut på måndagar och hem på fredagar. Ibland arbetar vi också helger, speciellt när vi kommer ut på ett nytt ärende eller om det händer något speciellt. Det är ett sätt att arbeta som passar mig. Jag är lite rastlös och tycker att det är skönt att vara ute.
– Dessutom är det ett mycket intressant jobb, även om det är lite udda. Jag är nog den enda i Sverige som åker runt och registrerar i mordutredningar. Men jag håller på att lära upp två stycken som kan ta över efter mig. Jag blir 64 i år.
Har du aldrig funderat på att bli polis?
– Jo. När jag var ung tänkte jag söka in till Polishögskolan, men jag var fyra centimeter för kort för att komma in.

Mikael Bergling
Första publicering:
 Tidningen Publikt 2011.

Det lönsamma livet efter Reinfeldt

Det lönsamma livet efter Reinfeldt

När väljarna gav dem sparken från regeringskansliet, väntade välbetalda jobb som ambassadörer, lobbyister och PR-konsulter.  Och över 80 miljoner...

Kända svenskar övervakade

Kända svenskar övervakade

På 1970-talet övervakade Säkerhets­polisen framträdande svenskar som var misstänkta för kopplingar till tyska terrorister. Strax före lunch den 24...

DDR i svensk skola

DDR i svensk skola

Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR. Många av dem...

Svenskar inblandade i ambassadockupation

Svenskar inblandade i ambassadockupation

Strax före lunch den 24 april 1975 slog medlemmar ur Röda Arméfraktionen till. Tolv timmar senare var allt över — Västtyska ambassaden i Stockholm...

Säpo-agenter på SR

Säpo-agenter på SR

Minst fyra chefer och medarbetare inom Sveriges Radio och Sveriges Television var agenter åt Säpo och rapporterade regelbundet om sina kollegor till...

Ökad brist på domare

Ökad brist på domare

Inom några år väntas var femte domare gå i pension, i några län betydligt fler. – Domarbristen är ett stort problem som borde engagera fler. På sikt...

Direktörer på marsch

Direktörer på marsch

Arbetsgivarna vann kampen.  I dag har facket givit upp frågan om löntagarinflytande. Demonstrationståget gick från Humlegården till Riksdagshuset,...

”Värst är den bruna mobben”

”Värst är den bruna mobben”

En klar majoritet av de största svenska dagstidningarna har under de senaste två åren tvingats höja säkerheten på grund av hot. - Värst är utan...