Hon är rikast på slottet

Trots att han beskattas för en förmögenhet på drygt 173 miljoner kronor är kungen inte rikast på slottet.
Grevinnan och överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister är nästan dubbelt så rik.
Just nu funderar samordningsminister Pär Nuder som bäst på hur regeringen ska leva upp till riksdagens beslut om ökad insyn i hur kungen använder skattebetalarnas pengar.

I år får den kungliga hov- och slottsstaten 94,5 miljoner kronor. Hälften av pengarna går till slotten och redovisas öppet. Vad resten, det som kallas apanaget, används till avgör Carl XVI Gustaf själv och är hemligt.

Klart är dock att en del av pengarna uppges gå till att täcka kostnader för anställda. De kungliga hovstaterna har några hundra anställda. De flesta är personer med vanliga yrken som till exempel kock, städare, parkarbetare, sekreterare och administratörer. Många är tim- eller säsongsanställda.
Mer exakta uppgifter om vilka som arbetar åt kungen — och deras bakgrund — är inte offentliga, trots att det skulle kunna bidra till viktig kunskap om vilka personer och miljöer som påverkar och styr statschefen, hans tänkande och agerande.

Viss information ges i hovkalendern som bland annat innehåller en förteckning över 134 befattningshavare inom de kungliga hovstaterna och staberna. Finast är — förutom kungafamiljens medlemmar — riksmarskalken, den före detta folkpartipolitikern Ingemar Eliasson som tillträdde sin befattning i höstas. På andra plats, och absolut rikast, är grevinnan och överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister. Hon var tidigare statsfru — chef för drottningens stab — och fungerar numera som rådgivare till drottningen.

Alice Trolle-Wachtmeister tillhör gräddan av den svenska överklassen och är slottsfru på slottet Trolle Ljungby utanför Kristianstad, en av Sveriges största privata egendomar. Men det är långt ifrån alla som, för att citera kungens tal i radio julen 2002, sett ”stekta sparvar” komma flygande.
Flera av personerna i hovkalendern tillhör stabil medelklass. Många är dessutom inte anställda i hovstaterna, utan kan närmast beskrivas som en slags konsulter som kallas in vid behov. Det sistnämnda gäller till exempel kabinettskammarherrarna som har till uppgift att i representativa sammanhang uppvakta kungen och de vanliga kammarherrarna som, enligt Nationalencyklopedin, ska uppvakta ”furstliga personer”. Ett annat exempel på en konsult är kungens juridiske rådgivare Bengt Ljungqvist, som till vardags är verksam vid Lindskog Malmström Advokatbyrå i Stockholm.

Dygnet runt, året runt, finns det också en militär adjutant på i princip armlängds avstånd från kungen. Det är officerare som, enligt vice amiral Frank Rosenius, kan beskrivas som en slags assistenter till kungen. De arbetar som adjutanter en månad per år och följer statschefen överallt, i offentliga sammanhang precis som privata.Två av tre i hovkalendern är män. De flesta bor i Stockholm, är medlemmar i Svenska kyrkan och betalar fastighetsskatt. Nästan hälften är medlemmar i facket.
Jämfört med svenska folket i stort är de betydligt bättre utbildade och rikare. Av de fem som enligt folkbokföreningen är födda utomlands föddes två i Finland och en i vardera Tyskland, Schweiz och Norge. Officerare är 31, 18 har doktorerat och 8 är jurister. Sex är adliga och 34 procent har en beskattningsbar förmögenhet.
En fjärdedel av personerna i hovkalendern är ledamot eller suppleant i ett aktiebolags styrelse. Sex procent har suttit i styrelsen för ett bolag som har gått i konkurs. Klar etta där är kammarherre Sven Erik Ragnar som suttit i styrelsen för 15 aktiebolag som gått i konkurs.

Ett par personer i hovkalendern har varit registrerade för mindre skulder hos kronofogden. En är dömd till skyddstillsyn för grovt rattfylleri och tre har blivit av med körkortet efter fortkörning.

Flera personer i hovstaterna har bostäder som ägs av staten men disponeras av kungen och det är han som avgör vilka som får flytta in i dem.

– Allmänheten kan ställa sig i kö, men det är knappast någon idé, säger kungens ”ekonomichef” överintendent Bengt Telland.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidningarnas Telegrambyrå (TT) 2004.