På måndag är det fem år sedan två passagerarplan körde in i World Trade Center i New York och förändrade världen.
Och journalistiken.
Vi HAR INFÖR femårsdagen av attentaten i New York intervjuat ett tiotal utrikesreporter, redaktörer och chefer om deras erfarenheter av den 11 september 2001.
De flesta är överens om en sak: attentaten förändrade världen.
– Vi har därefter fått krigen i Afghanistan och Irak, frågan om de amerikanska metoderna i Irak och på Guantanamo, terrordåd i Madrid och de första självmordsbombarna i Västeuropa (London). Hela vår verklighet har förändrats och därmed journalistiken, säger Agneta Ramberg som var utrikeschef på Ekot när planen körde in i WTC och till alldeles nyligen Sveriges Radios korrespondent i London.
Göteborgs-Postens biträdande redaktionschef Kenth Andréasson anser att terrordåden har gjort att många medier i dag är alldeles för okritiska till polisens och underrättelsemyndigheternas uppgifter.
– Till viss del tvingas vi acceptera vad de säger, men vi borde åtminstone försöka hålla lite längre distans. Ett aktuellt exempel är uppgifterna om att engelsk polis gripit ett 20-tal personer som misstänks ha planerat att spränga passagerarflygplan över Atlanten. Polisens uppgifter förmedlades okritiskt, vilket inte var bra.
– Problemet är bara att det nästan inte går att kontrollera vad myndigheterna uppger i ett sådant här fall.
Sveriges Televisions utrikesreporter Lars Moberg arbetade med historien om de gripna i London.
– Det var en stor nyhet som vi självklart skulle rapportera samtidigt som det var oerhört svårt att på kort tid värdera och konstruktivt ifrågasätta utsagorna från den brittiska polisen och regeringen. Jag tycker att det är ett bra exempel på vilka problem vi har med vårt sätt att arbeta. Vi ska ge våra tittare, läsare och lyssnare en snabb och korrekt bild av läget samtidigt som vi ibland inte riktigt vet vad som har hänt och har svårt att ifrågasätta källorna. Vi kan ju inte utgå från att allt polisen säger inte är sant.
Liknande uppfattning har Ingrid Thörnqvist, biträdande utrikeschef på SVT.
– Det är svårt att veta vad som är sant. Allt är dessutom hemligt. Det går inte att intervjua den andra sidan, eftersom det inte finns någon annan sida förutom ett lösligt nätverk som det inte går att få några kommentarer ifrån. Vi kan fråga olika experter, men de gissar ungefär lika mycket som vi själva gör. Terrorismkunskap är ju ingen vetenskap.
– Det går inte heller att balansera bevakningen genom att referera andra medier, till exempel arabiska, eftersom de inte representerar den andra sidan. Inte minst därför är det mycket viktigt att vi i efterhand följer upp händelserna. Vad hände med personerna som greps? Hur många släpptes? Hur många fälldes?
Agneta Ramberg säger att korrespondenter från små länder som Sverige har extra svårt att kontrollera uppgifter som till exempel brittiska och amerikanska myndigheter lämnar.
– Vi är inte tillräckligt viktiga för att vi ska ha tillgång till egna säkerhetskällor eller högt uppsatta politiska källor. I stället tvingas vi läsa de seriösa tidningarna och se om deras uppgifter sammanfaller. Gör de det, kan vi citera dem. Men det blir bara andrahandsuppgifter.
ENLIGT SYDSVENSKANS UTRIKESREDAKTÖR Håkan Thorsson har de senaste årens terroristattentat – i kombinationen med den nya it-tekniken – lett till en ökad fokusering på nyhetsjournalistiken.
– Borta är den gamla helgfriden. Händer något klockan tre på eftermiddagen kan vi inte vänta med att skriva tills att vi har helhetsbilden klar för oss vid 22-tiden. Nu ska allt ut direkt via nätet.
– I dag har även traditionella morgontidningar hög beredskap för att snabbt göra om, ungefär som kvällstidningarna hade förr. Vi rensar sidor, flyttar runt avdelningar och kan till och med börja tidningen med utrikessidorna om det behövs. Så var det inte tidigare.
Liknande erfarenhet har Jan Axelsson, som är chef för Nyheter och samhälle på SVT.
– 11 september har bidraget till att vi har förstärkt nyhetsstrukturerna. Idag har vi nyhetsbevakning dygnet runt, årets alla dagar. Behovet av kvalificerad internationell rapportering har dessutom ökat. Före 11 september minskade många stora tv-bolag på sin internationella bevakning av ekonomiska skäl. Nu är det tvärtom.
*Innebär inte det ökade kravet på snabbhet ökad risk för fel och därmed minskad trovärdighet?
– Kraven på journalisternas kunskaper, kompetens och insikt har utan tvekan ökat. För att klara jobbet måste man i dag vara mer alert än tidigare och mycket bättre uppdaterad. Man ska helt enkelt ha det i huvudet, säger Jan Axelsson.
DE FLESTA SOM vi talat med är överens om att attentaten den 11 september har tvingat fram en ökad mediebevakning och kunskap om den muslimska världen.
– Jag tycker att vi har kommit rätt långt bort ifrån de schabloner som fanns förr. Idag ges det i svenska medier en mer balanserad och kunnig bild av den arabiska och muslimska världen än tidigare. Det mest negativa är kopplingen mellan islam och terrorism. Det hjälper inte hur många gånger det skrivs att det är extremister som ligger bakom dåden. På något sätt målas det ändå upp en bild av att islam är lika med terrorister. Det är både en slapp och felaktig analys, säger Svenska Dagbladet utrikeschef Lars Ryding.
Agneta Ramberg anser att det dessutom är en farlig slapphet.
– Det finns idag fler muslimer i Europa än vad det finns invånare i Finland, Danmark och Irland. Det ställer ökade krav på mediernas förmåga att skildra islam och muslimer, inte minst när det gäller att skilja på muslimer, islam och terrorister i islams namn. Ibland blandas begrepp samman, vilket är potentiellt farligt eftersom det kan spä på människors fördomar.
SAMTIDIGT SOM BEHOVET har ökat av kvalificerad internationell bevakning, har den blivit farligare att utföra.
– Det är svårare att garantera medarbetares säkerhet när de är ute på uppdrag än vad det var för några år sedan. Periodvis har det varit direkt livsfarligt för journalister att rapportera från exempelvis Afghanistan och Irak. Trots det måste vi försöka hålla uppe en egen rapportering, även om det kostar. Annars är vi helt utlämnade till de stora bolagens rapportering, vilket vore olyckligt, säger Jan Axelsson.
Ingrid Thörnqvist:
– Det är viktigt att vi inte bara gör bomber och granater, utan att vi ger en självständig och mångfasetterad bild av de muslimska länderna. För att kunna göra det och bedöma vad som är rätt och fel i rapporteringen, måste vi resa mycket och prata med människor på olika nivåer i samhället. Vi ska både besöka koranskolorna i Pakistan och intellektuella i Egypten.
Mitt elfte september – sju berättelser
Namn: Anders Ask.
Ålder: 45 år.
Bor: Stockholm.
Då: Sveriges Radios korrespondent i New York.
Idag: Utrikesredaktör på Ekoredaktionen.
”Jag tillträdde som korre för Sveriges Radio i New York bara ett par veckor tidigare. På morgonen den 11:e september satt jag hemma i lägenheten på 47:e gatan, ganska nära FN-skrapan, och arbetade med ett reportage om just FN. Plötsligt skakade det till i fönsterrutorna. Jag trodde att det var ett plan som flög för lågt, vilket hände ibland. Nästan direkt efteråt kom det en flash samtidigt som det började blippa i min dator och jag såg på TV hur det första planet hade åkt in i tornet. Jag ringde Stockholm direkt. Samtidigt ringde Cecilia Uddén, Sveriges Radios dåvarande korre i Washington, på en annan telefon.
Allt gick så himla snabbt. Jag var med i Ekots 15-sändning, men kunde inte säga så mycket. Vi visste ju inte om det var en olycka eller något annat. Efter sändningen sprang jag ut och tog en taxi ned till World Trade Center. Ungefär en kilometer norr om WTC kunde taxin inte köra längre på grund av allt större människosamlingar. Trots vad som inträffat var det då rätt lugnt och ingen panik. Många stod chockade ute på gatorna och tittade på de brinnande tornen. När jag kom lite närmare såg jag hur människor hoppade ut – mitt mest fasansfulla synminne av den dagen. Därefter hörde jag ett muller. Det var då den första skyskrapan började rasa, och då märktes paniken på allvar runt omkring mig. Jag försökte hela tiden ringa till Stockholm, men det gick inte. Mobilerna var helt utslagna. Det var dessutom långa köer till de fasta telefonkioskerna. En bit norrut på Manhattan fick jag låna en telefon i en optikerbutik och kunde ringa Stockholm. Jag kom fram 17 minuter i fem och kunde vara med i kvart-i-fem-Ekot. Därefter småsprang jag tillbaka till min lägenhet.
Under hela kvällen var jag antingen i direktsändning eller ute och intervjuade människor. Under de första fyra dygnen, innan förstärkning kunde flygas in, jobbade jag mer eller mindre konstant. Jag har i efterhand räknat ut att jag de dygnen sov sammanlagt nio timmar.
Självklart har händelserna den 11 september påverkat mig både som journalist och människa. Jag inser till exempel att det inte går att förbereda sig för allt, men att man måste vara beredd på att allt kan hända. Det blev 11 september-dåden ett smärtsamt tydligt bevis för.
Reportaget om FN sändes aldrig.”
Namn: Inger Atterstam.
Ålder: 61 år.
Bor: Stockholm.
Då: Medicinreporter på Svenska Dagbladet.
Idag: Medicinreporter på Svenska Dagbladet.
”Jag var i Baltimore på aidskonferens när planen körde in i tvillingtornen. Plötsligt avbröts föreläsningen av mötesledaren som berättade vad som hade hänt. De var många amerikaner i lokalen. De blev alldeles förskräckta och samlades runt tv-apparaterna. Många började ringa hem efter sina barn.
Jag förstod att det här var något jag måste bevaka, rusade upp på hotellrummet och slängde snabbt ned mina saker i resväskan. Ungefär samtidigt ringde de från redaktionen i Stockholm och sa att jag skulle åka till New York. Alla tåg till och från New York var dock stoppade. Till slut fick jag lift med en aidsforskare som bodde i Philadelphia. För att undvika eventuellt nya attentat körde vi norrut på småvägar, vilket tog flera timmar.
På kvällen kom vi fram till Philadelphia. Efter mycket om och men fick jag tag på ett hotellrum, skrev en text som jag skickade hem. Tidigt på morgonen dagen efter lyckades jag komma med det enda pendeltåget som gick till New York. När vi kom in på Manhattan på förmiddagen var det alldeles tomt där WTC hade stått. Jag såg bara ett ohyggligt stort moln som dröjt sig kvar. Många på tåget blev chockade och började gråta.
I New York jobbade jag som en idiot, jag tror aldrig att jag arbetat så mycket tidigare. Det fanns så oändligt mycket att skriva om. Det var också fruktansvärt jobbigt och kravfullt. Detta var en så gigantisk händelse. Hur skildrar man det?
Det tog fyra dygn eller så innan någon kunde resa in till New York. Då kom vår fotograf Björn Larsson Ask och vi fortsatte att jobba. Det fanns inte tid att bearbeta vad som hänt och alla starka känslor. När jag för ett par år sedan var i New York, gick jag runt på Ground Zero och grät en hel dag. Jag fick känna mina egna känslor och sörja.”
Namn: Elin Fjellman Jaderup.
Ålder: 33 år.
Bor: Malmö.
Då: Allmänreporter på Sydsvenskan.
Idag: Allmänreporter på Sydsvenskan.
”Några dagar tidigare åkte jag till New York för att utnyttja ett stipendium jag fått av tidningen. Tanken var att jag skulle besöka den enhet inom FN-organet UNDP som arbetar med den årliga rapporten om utvecklingen i världen. På morgonen tog jag tunnelbanan från Long Island City (jag bodde hemma hos vänner där), hoppade av på Grand Central Station och gick mot UNDP:s lokaler vid FN-skrapan. På vägen köpte jag kaffe.
Inne på kontoret satt det en praktikant och pratade i telefon och surfade på nätet. Han kallade på mig och visade på datorn vad som hade hänt. En annan praktikant, en dansk tjej, satt och grät. Jag lånade datorn och mejlade en kollega på Sydsvenskan och berättade att jag var på plats om de behövde mig.
Det var fem eller tio personer inne på det lilla kontoret. Genom nätet visste vi att det var flera plan i luften. Vi var rädda. Några trodde att FN-skrapan kunde vara nästa mål. Efter en stund gick jag ut på stan för att försöka ta reda på vad som hade hänt och intervjua ögonvittnen. Gatorna var fulla med människor som inte visste vad de skulle göra. En del var chockade och grät. Tyvärr hade jag varken dator eller kamera med mig.
Jag försökte flera gånger ringa hem från telefonkiosker på gatan, men det gick inte. Till slut lyckades jag ringa en text till Sydsvenskan från en telefonautomat i en hotell-lobby. Därefter gick jag tillbaka till Long Island City. Jag kom fram på kvällen och kunde då ringa till mina föräldrar i Sverige som var jätteoroliga.
De följande dagarna gjorde jag, tillsammans med en fotograf som Sydsvenskan ordnat fram, reportage från sjukhus och andra platser. Jag satt på min kompis kontor och skrev. Det underlättade att ha något att göra under katastrofen, att kunna gå in i sin yrkesroll. Det var en stor erfarenhet yrkesmässigt att bevaka en sådan extrem händelse.”
Namn: Thomas Nilsson.
Ålder: 39.
Bor: New York.
Då: Frilansfotograf i New York med Expressens som främsta uppdragsgivare.
Idag: Frilansfotograf i New York med Verdens Gang som främsta uppdragsgivare.
”Jag stod i köket i min lägenhet mitt på Manhattan och kokade kaffe när jag hörde ett flygplan som lät högt. Jag gick fram till fönstret, tittade ut och såg hur ett plan från American Airlines kom flygande ovanligt låg, lite vingligt och söderut över Manhattan vilket de inte brukade göra. Därefter försvann det bakom en skyskrapa. Efter en kort stund såg jag hur ett stort svart explosionsmoln slog upp mot himlen från södra Manhattan.
Med hjälp av tunnelbana och taxi tog jag mig ner till polisens avspärrningar vid China Town och sedan springande vidare mot WTC. På väg dit mötte jag människor som flydde i andra riktningen. På gatan låg en massa skor och portföljer. Jag stoppades av polisen cirka 100 meter från tvillingtornen som båda brann. Under knappt en halv timme stod jag där och tog bilder. Plötsligt hörde jag ett mullrande ljud, höjde instinktivt kameran och började fotografera åt det hållet ljudet kom ifrån. I sökaren såg jag hur det södra tornet vek lite till vänster och därefter kollapsade. Jag tog tre bilder och sedan fattade jag att jag borde ta mig därifrån. Människor som sprang förbi mig skrek:”Get the hell out av here”. För några sekunder trodde jag att jag skulle dö. Jag sprang allt vad jag orkade, ryckte i en port men den var låst, ramlade och tappade kameraväskan som for i väg. På axeln hade jag två hus med objektiv och bestämde mig för att strunta i väskan. Efter en bit drog en vakt eller polis in mig en lobby. Några sekunder senare svepte det stora dammolnet förbi utanför. När jag kom ut på gatan efter kanske tio minuter var det väldigt tyst och vitt, nästan som en spökfilm. Jag var chockad och rädd. På vägen hem såg jag hur det andra tornet kollapsade.
Lite senare, när jag höll på att skicka hem bilder, ringde Expressen och bad mig fotografera några svenskar som hade varit i närheten av tornen när de rasade. Det var de enda bilder jag fick in i tidningen dagen efter. Bilden på det rasande tornet publicerades först i samband med ettårsdagen.
Efter ett par dagar ringde en röjningsarbetade hem till mig och berättade att han hade tagit hand om kameraväskan och mina prylar. Han blev nästan chockad när jag svarade. Förmodligen trodde han att jag var död.
Jag har ännu inte helt bearbetat vad som hände. Jag har till exempel inte velat lyssna på Bruce Springsteens skiva The Rising trots att jag har den hemma. Även om attentaten var fruktansvärda, hade jag som journalist inte velat vara någon annanstans än här. Det var världshistoria som skrevs.”
Namn: Marie Nyreröd.
Ålder: 51 år.
Bor: Stockholm.
Då: Kulturredaktör Sveriges Television.
Idag: Kulturredaktör Sveriges Television.
”Jag var i New York för att tillsammans med fotografen Sven-Åke Visén göra ett reportage om klassiska Hotel Chelsea på 23:e gatan, där vi också bodde. När vi på morgonen den 11:e september var på väg ut för att intervjua konstnären Jeff Koons blev jag uppringd av en kollega från Sverige som berättade att ett plan kört in i WTC. Jag satte på tv:n som visade hur ett av tvillingtornen attackerades och trodde att de körde en repris. Det var fel. De visade i direktsändning hur ett plan körde in i det andra tornet. Vi sprang upp på hotellets tak – det var fri sikt ner till WTC – för att filma. När vi stod där såg vi plötsligt hur de här jättehusen kollapsade. Det var helt overkligt.
Jag ringde Stockholm och pratade med SVT:s biträdande utrikeschef Ingrid Thörnqvist. Som många andra europeiska tv-reportrar och fotografer tog vi oss till CBS där EBU har sina lokaler. Alla ville ha så många länkar som möjligt hem. Vi som hade filmat material ville dessutom ha tillgång till maskiner för redigering och fick slåss om den enda maskinen med europeisk teknisk standard som fanns i huset.
Jag var den ende SVT-reportern på Manhattan. Ingen annan kunde heller komma dit under de första dygnen på grund av alla stängda flygplatser, broar och tunnlar. För första gången i mitt liv gjorde jag en stå-uppare. Mellan sändningarna var jag och Sven-Åke ute och intervjuade folk och redigerade materialet. Vi fick jobba nästan dygnet runt. Tidsskillnaden gjorde att det extra stressande.
Efter några dagar blev vi avlösta av kollegor. Men då kunde vi inte ta oss hem. I stället fortsatte vi att jobba med reportaget om Hotel Chelsea. Till slut blev det en dokumentär på en timme i stället för ett reportage på tio minuter.
Det låter hemskt, men jag tycker att jag både som människa och journalist har stärkts av händelsen. Jag fick bevisa för mig själv att jag fungerar i ett katastrofläge, reagerar rationellt och logiskt och gör det jag ska göra. Av misstag blev jag och Sven-Åke inbokade på samma hotellrum, vilket gjorde att jag var skitsur under de första dagarna i New York. Men i och med attentatet var jag tacksam över det. Det gav oss möjlighet att prata mycket med varandra och bearbeta vad som hänt.”
Namn: Lars Moberg.
Ålder: 53.
Bor: Falun.
Då: SVT:s utrikeskorrespondent i Washington.
Idag: Utrikesreporter på SVT.
”Jag och fotografen Leif Carlsson hade varit på reportageresa i Brasilien och Argentina när vi på morgonen den 11:e september landade med planet från Miami på Washington DC National Airport. Ett annat plan hade just innan flyget in i Pentagon, men det visste vi inte då. När vi kom in i terminal såg vi hur människor stod klistrade mot fönstret på andra sidan och tittade på en rökpelare.
Jag förstod att det var något som hade hänt och rusade fram för att reda på vad det var frågan om. Folk sa att det har flugit in ett plan i Pentagon som ligger mycket nära flygplatsen. På tv-monitorer såg jag att det också hade hänt något med flygplan i New York.
Efter en stund började flygplatsen att evakueras och vi tvingades ut därifrån. Det blev kaos. Det gick inte att ringa på några telefoner, vilket var mycket frustrerande. Jag var korre i USA, det kändes nästan som ett krigstillstånd och jag stod i Washington och kunde inte få kontakt med någon. Det gick varken att ringa på fasta telefoner eller mobiltelefoner.
Tills slut fick jag kontakt med SVT:s utrikeschef Bengt Persson. Jag frågade vad det var för modell på planen som hade flugit in i WTC. Jag väntade mig att han skulle säga Cessna eller liknande. Han svarade Boeing 767.
Vi stod utanför den evakuerade flygplatsen, men nästan utan möjlighet att ta oss därifrån. Det fanns ingen taxi, tunnelbanan var stoppad och bussarna gick inte.
Jag rusade då upp på George Washington Parkway och försökte stoppa bilar som körde förbi. Till slut stannade en bil och vi fick lift in mot stan. På vägen mötte vi människor på väg ut ur Washington. Man visste att det fanns ett fjärde plan i luften, ett plan som senare störtade i Pennsylvania. Det var kaotiskt och det kändes som om jag var sämst informerad av alla människor. När vi kom in till stan började vi intervjua folk och jag gjorde någon stå-uppare. Det var först när jag kom fram till vårt kontor som jag fick en full bild av vad som hade hänt.”
Namn: Håkan Matson.
Ålder: 53 år.
Bor: Stockholm.
Då: Expressens korrespondent i New York.
Idag: Motorjournalist på Dagens Industri.
”Jag var ganska ny korrespondent för Expressen i New York och hade precis hunnit ordna en lägenhet på Manhattan när jag på morgonen, just som jag ställt fram te och mackor, hörde hur någon på CNN sa att ett flygplan hade kraschat i ett av tvillingtornen. Jag rusade fram till tv:n och tittade på bilderna. Därefter slängde jag på mig kläderna, rafsade till mig block och penna och sprang ut. På gatan var det extrem bilkö. Därför tog jag tunnelbanan. Vid Chinatown började tåget gå väldigt trögt. Jag hoppade av vid Canal Street och fortsatte vidare till fots. På vägen ner mot WTC mötte jag människor som sprang därifrån. Jag minns speciellt en kvinna som skrev ”vi är i krig, vi är i krig”. Någon annan skrek: ”de har anfallet Pentagon också”.
Efter en stund såg jag hur ett av tornen brann. Min enda tanke var att jag måste komma förbi polisavspärrningarna. Jag stannade till ungefär ett kvarter från WTC och tittade upp. Det som pågick var helt osannolikt, som en film. När jag tog sats för att rusa ända fram såg jag hur det ena tornet vek sig och rasade.
Ett gigantiskt rökmoln vällde fram genom gatan jag stod på. Jag gjorde som alla andra; vände mig om och sprang. Det är få tillfällen i livet man inte vet om man kommer att klara det. Det här var ett sådant. Jag var ordentligt rädd. Molnet kom hela tiden efter oss. Människor snubblade, föll och skrek. Det var totalt kaos.
Efter ett par hundra meter sprang jag in i en kontorsbyggnad. När molnet lagt sig en stund senare var allt utanför täckt av ett decimeter tjockt lager av damm och skräp. Det gick inte att se ut.
På andra sidan gatan stod sjukhuspersonal och delade ut andningsskydd. Jag tog ett sådant och gick tillbaka mot WTC för att se vad som hade hänt. Då såg jag hur det andra tornet höll på att rasa och vände om.
En bit upp på Manhattan sprang jag förbi en kille med en cykel. Jag erbjöd honom 200 dollar för cykeln. Då kom det fram en börsmäklartyp och skrek 2000 dollar. Killen vägrade dock att sälja.
Jag försökte intervjua folk. Men det gick knappt. Människor var alldeles för chockade och vad skulle de säga?
Efter ungefär två timmar kom jag hem och började skriva. Kvar på bordet stod teet och mackorna. Sista texten – Bush tal till nationen – lämnade jag strax före deadline.
Den första tiden efter attentaten arbetade jag som i trans, samtidigt som jag sov bättre än någonsin. Det var helt hysteriskt. Jag lärde mig att jag klarar mer än vad jag trodde.
Varje gång jag åker till New York brukar jag besöka Ground Zero och stå där och titta och tänka. Helt ensam. Detta är en helt ofattbar händelse. Det går knappt att ta in att flera tusen människor dog där framför mina ögon. Det gör en ödmjuk på alla sätt, både inför livet och journalistiken.
Under vintern och våren 2001 – 2002 blev Otto Sjöberg chefredaktör för Expressen och tidningen ändrade inriktning med resultat att jobbet som USA-korre mer gick ut på att skriva av National Enquirers halv- eller helfalska historier om Oprah Winfreys eventuella bantning eller Bill Clintons okände son istället för riktiga reportage och artiklar. Jag såg inte framför mig hur jag skulle klara av den typen av rapportering, inte efter att ha varit med om en sådan händelse som terrordåden den 11 september. Det bidrog till att jag sommaren 2002 flyttade hem till Sverige, sade upp mig från Expressen och började på TV4 som motorjournalist.”
Mikael Bergling
Första publicering: Tidskriften Journalisten 2006