När Nancy Eriksson, 76, kommer till sin lokala Konsumbutik i Stockholm för att handla möts hon av Aftonbladets löpsedel. 
Med stora bokstäver berättar tidningen att den socialdemokratiske justitieministern Ove Rainer bara betalar tio procent i skatt, trots årsinkomster på över två miljoner kronor. 
Drygt en vecka senare har Ove Rainer fått sparken. 

I början av 1980-talet befinner sig Sverige i ekonomisk kris med växande statligt budgetunderskott och ökade inkomstskillnader. 1982 återtar Socialdemokraterna regeringsmakten efter sex år i opposition. Ett av den nya regeringens första beslut är att devalvera den svenska kronan med 16 procent.
Veckan innan Aftonbladets avslöjande om Ove Rainers skatteaffärer beslutar regeringen om besparingar på 5,4 miljarder kronor och skattehöjningar på 1,8 miljarder. Det är åtgärder som slår hårt mot vanliga inkomsttagare.
Nancy Eriksson, som tidigare suttit i riksdagen och är känd som en stridbar politiker och socialdemokratins etiska samvete, är både arg och upprörd. När hon kommer hem ringer hon rasande till Aftonbladets chefredaktör Gary Engman och berättar att hon mått illa av att läsa om sådana som Ove Rainer, om hur han ge- nom trixande utnyttjat skattesystemets kryphål till bristningsgränsen. 
– Skriv det i tidningen, svarar Gary Engman.
Dagen efter kan man på Aftonbladets löpsedel läsa: 


RAINERS LÅGA
SKATT ETT HÅN
Nancy Eriksson skäller
ut justitieministern 

Inne i tidningen går Nancy Eriksson till hård attack mot Ove Rainer, vars agerande hon menar är ett hån mot socialdemokratins ideal. 
”Förr talade man om löss i den röda fanans veck. Justitieministern är väl inte med i partiet, men han har profiterat på folkets förtroende för socialdemokratin. Det förtroendet är förverkat för honom personligen och tyvärr får hela arbetarpartiet lida för hans privata ekonomiska historier”, skriver Nancy Eriksson och kräver att Socialdemokraternas ordförande Olof Palme bör ”reagera till partiets bästa”
Ove Rainer, före detta domare och generaldirektör för Posten och påtänkt som energiminister i åtminstone en tidigare borgerlig regering, förstår inte riktigt vad som händer och missbedömer grovt sin egen ställning. Istället för att be om ursäkt går han i affekt till attack mot Nancy Eriksson, fattigbarnet som bara några veckor gammal utannonserades i Skånska Dagbladet och som fram till pensioneringen några år tidigare var en av socialdemokratins mest populära politiker. 
– En partimedlem som uppträder på det sättet borde partiet ta avstånd ifrån, säger en skakad Ove Rainer som blev medlem i Socialdemokraterna först när statsminister Olof Palme erbjöd honom en plats i regeringen. 
Att det just är LO-ägda Aftonbladet som granskar Ove Rainer får många att reagera.
”Vi ska väl inte slå mot vår egen regering. Granska borgarna istället”, menar de rättrogna. Men något har hänt, både med den svenska journalistiken och med Aftonbladet. 
Tidningen är i början av 80-talet en tidning i djup kris med fallande upplaga, ekonomisk oreda, supkultur, interna stridigheter och politisering på nyhetsplats. 1981 anställs Gary Engman från SVT:s program Kvällsöppet som chefredaktör med uppdrag att rycka upp redaktionen. Tillsammans med bland annat den nye redaktionschefen Thorbjörn Larsson tar han fram en ny redaktionell policy där det bland annat betonas att ”åsikter ska skiljas från fakta” och att ”inga lojalitetsband vare sig till ägare eller ideologier” ska få ”hindra tidningen från att beskriva verkligheten så ärligt det står i mänsklig makt att beskriva den”.
En annan del i Gary Engmans uppryckning är att från tidningen Arbetet i Malmö värva ekonomireportern Göran Skytte, känd som en sifferintresserad grävande journalist.
Ett av Göran Skyttes första uppdrag för Aftonbladet är att kontrollera om det som borgerliga politiker och opinionsbildare brukat hävda stämmer, nämligen att den som är rik och/eller tjänar mycket tvingas betala nästan hela sin inkomst i skatt.
Efter att ha granskat deklarationerna för alla personer i Stockholms län som 1981 hade en inkomst på över en miljon kronor, kommer han fram till att det inte stämmer. Miljonärer betalar inte speciellt mycket i skatt, snarare tvärtom.
1981 fanns det 92 personer i Stockholms län som tjänade mer än en miljon kronor. Enligt Skyttes undersökning betalade hälften av dem skatt som om de varit låginkomsttagare. Var tredje betalade nästan ingen skatt alls.
Det är en en lysande story för en kvällstidning, inte minst för en socialdemokratisk sådan. Det här är före toppdirektörernas pensions- och bonusorgier, och jämlikhetstanken är fortfarande levande. 

Efter att ha suttit uppe på natten och räknat igenom sitt material ett flertal gånger, tar Göran Skytte en morgon i slutet av oktober 1983 flyget från Malmö till Stockholm för en lunch med Gary Engman.
Aftonbladets chefredaktör är stressad och röker medan han äter. Göran Skytte berättar om sin undersökning och säger att det finns ett namn som är lite känsligt. 
Justitieminister Ove Rainer.
1981 hade Rainer en inkomst på 2,4 miljoner kronor och en förmögenhet på 1,5 miljoner, men betalade bara tio procent i skatt tack vare avdrag på två miljoner kronor. 
Det som gör affären extra känslig är att den socialdemokratiska regeringen lagt fram ett förslag om en generalklausul mot skatteflykt. Förslaget var undertecknat av Ove Rainer, och nu visar det sig att han själv sköter sin förmögenhet på ett sätt som liknar de operationer som regeringen ville kriminalisera.
– Om du är säker på din sak är det bara att köra, säger Gary Engman till Göran Skytte.
Publiceringen blir det första allvarliga testet av styrkan i Aftonbladets nya redaktionspolicy. 
Senare bestäms det att Göran Skytte till en början ska skriva fyra artiklar: 
En huvudartikel om skattesituationen för samtliga miljoninkomsttagare i Stockholm. 
En artikel om aktieförvaltaren Fredrik Roos, 32, som betalar minst skatt av alla i undersökningen. 1981 tjänade han 7,4 miljoner kronor, men betalade bara 35 kronor i skatt. 
En artikel om fastighetsmagnaten och mångmiljonären Birger Gustavsson som 1981 betalade 102 procent i skatt och är nöjd med det. 
En artikel om den socialdemokratiske justitieministern Ove Rainer, som är Birger Gustavssons motsats. 1981 hade Ove Rainer – enligt sin självdeklaration – en inkomst av tjänst på 392 794 kronor och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet på 2 004 307 kronor. Trots det betalade han bara tio procent i skatt. 
Tisdagen den 1 november 1983 kan man på Aftonbladets förstasida läsa:

Aftonbladet avslöjar
Stockholms miljonärer
Var 10:e är nolltaxerare
 

Tidningens löpsedel lyder: 

OVE RAINER
TJÄNAR 2,4 MILJ
– BETALAR
10 % I SKATT 

När tidningens andra upplaga går till tryck är texten på förstasidan ändrad till: 

Ove Rainer betalar
bara tio procent
i skatt 

Till en början vägrar Ove Rainer att kommentera tidningens uppgifter. Så småningom bekräftar han att han ”råkar ha lite pengar”. Av dragen hävdar han är hans ”privatsak” samtidigt som han betonar att han har agerat inom lagens råmärken. 
Under de följande dagarna fortsätter Aftonbladet att publicera uppgifter om Ove Rainers ekonomi. Det handlar om mycket avancerade transaktioner, om miljonlån, stora förlustavdrag och schweiziska bankkonton.
Under tio dagar runt årsskiftet 1981–1982 lånade han bland annat 19 miljoner av statliga PL-banken – där han var av regeringen utsedd styrelseordförande – för att få ner sin skatt. 
Runt om i Sverige kräver socialdemokratiska politiker, organisationer och tidningar att Ove Rainer ska berätta vad han har gjort. På ledarplats kräver Aftonbladet att justitieministern ska ge en fullständig redovisning av sin ekonomi eller avgå. Dala-Demokraten skriver om ”belastningen Rainer”.
Även om en del borgerliga ledarskribenter försvarar Rainer, minskar inte trycket på honom. Efter att en rad ledamöter av den socialdemokratiska partistyrelsen krävt en offentlig redogörelse för miljonavdragen bestämmer Rainer sig för att berätta. 
Åtminstone en del. 
Tisdagen den 8 november, en vecka efter Aftonbladets första artikel, träffar han statsminister Olof Palme i regeringskansliet Rosenbad. Tillsammans går de igenom Ove Rainers affärer. Därefter skickar Ove Rainer ut ett pressmeddelande där han betonar att han inte gjort något olagligt och att upprinnelsen till hela affären är ett arv. 
Han berättar dock inte att upplägget haft ett enda syfte: att han ska komma undan skatt. Alltså skatteflykt, det som den regering han sitter i vill kriminalisera. 

Dagen efter avslöjar Aftonbladet att Ove Rainer i mars 1982 i domstol begärt att få slippa betala underhåll till sin före detta hustru med motiveringen att han inte har råd. På ledarplats kräver tidningen att Ove Rainer ska avgå. 
Under eftermiddagen onsdagen den 9 november 1983 kallar regeringen till presskonferens i Bella Venezia i Rosenbad. Klockan 17.47 stiger statsminister Olof Palme och justitieminister Ove Rainer in i lokalen, kliver upp på podiet och sätter sig. 
Olof Palme, som bär en gråblå kostym och slips med grå och vinröda toner, böjer sig fram mot mikrofonen och säger: 
– Då är den här presskonferensen öppnad. Det är ingen konferens i vanlig mening. Vi kommer att lämna ett meddelande. 
Därefter lämnar han över ordet till Ove Rainer. 
– Jag har i dag gett in en skrivelse till statsministern som har följande lydelse … 
Rainer biter sig i läppen för att inte falla i gråt. Han fortsätter:
– … av hänsyn till mig själv och min familj hemställer jag att bli entledigad från mitt förordnande som statsråd och chef för justitiedepartementet.
Därefter tar Olof Palme över ordet och läser, med glasögonen på nästippen, från ett papper.
– Jag förstår de personliga skäl som förmått honom att inlämna sin ansökan om avsked. Med stort beklagande kommer denna ansökan att beviljas. Ove Rainer kan vara förvissad om sina regeringskamraters bestående vänskap och förtroende. 
Därefter reser de båda männen sig upp – Olof Palme så häftigt att hans stol välter – och går ut. 
De svarar inte på några frågor. Efter en minut och femton sekunder är presskonferensen över. 
Tolv timmar efter det att han avgått som justitieminister utses Ove Rainer av regeringen till justitieråd och domare i Högsta domstolen. 
En vecka senare, fredagen den 18 november, riktar bankinspektionen kritik mot PK-banken för lånen som möjliggjorde Ove Rainers skatteplanering. Efter inspektionens undersökning visar det sig dessutom att skatteplaneringen varit betydligt mer omfattande och dubiös än vad som tidigare varit känt. 
På eftermiddagen samma dag meddelar Ove Rainer att han avstår sitt nya uppdrag som justitieråd. 
Dagen efter, lördagen den 19 november, håller Olof Palme en ny press- konferens och säger att förtroendeförklaringen en vecka tidigare byggt på att Ove Rainer gett en fullständig redovisning. 
– Det gjorde han inte. Därför är jag mycket besviken på honom.
I sina memoarer Makterna skriver Ove Rainer: ”När Palme ville ha mig i Högsta domstolen var motiven humanitära. När han inte ville ha mig där, var motiven politiska. Jag uppskattade de förra. Jag förstod de senare. Därför avgick jag själv. Det borde ha räckt med det.” 
Åtta månader senare håller Olof Palme tal i gotländska Almedalen. Ove Rainer är där och lyssnar. 
När Expressen försöker föra samman de båda männen, svarar statsministern: 
– I helvete, aldrig!

Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: Boken Svenska skandaler

Share This