Strax före lunch den 24 april 1975 slog medlemmar ur Röda Arméfraktionen till.
Tolv timmar senare var allt över — Västtyska ambassaden i Stockholm sprängd, två diplomater mördade och Sverige i chock.
OCKUPANTERNA VAR URSPRUNGLIGEN medlemmar i Socialistiska patientkollektivet (SPK), en grupp som politiserats av vänsterradikala läkare vid universitet i Heidelberg. Gruppen bildades 1970 av psykiatern Wolfgang Huber, som ansåg att det inte var den enskilda människan som var sjuk, utan samhället. Därför borde patienterna bota samhället, inte tvärtom.
Efter något år gjorde SPK gemensam sak med Röda Arméfraktionen (RAF), ofta kallad Baader-Meinhof-ligan efter ledarna Andreas Baader och Ulrike Meinhof.
De sex som gick till aktion i Stockholm kallade sig Kommando Holger Meins och tog sig in i ambassaden genom att låtsas behöva hjälp med praktiska problem som passärenden.
Namnet Kommando Holger Meins hade de tagit efter en RAF-medlem som 1974 svultit sig till döds i Stammheim-fängelset i Stuttgart.
Utanför fanns ytterligare minst en terrorist, Stefan Wisniewski, som var i radiokontakt med ockupanterna. Två år senare var han en av huvudfigurerna i Röda Arméfraktionens (RAF) mest spektakulära dåd: Kidnappningen och morden på den tidigare SS-officeren och västtyske arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer och hans två livvakter, ett över 34 dagar långt drama.
Väl inne i lokalen drog terroristerna snabbt på sig ansiktsmasker, tog fram vapen och motade in tolv ambassadanställda, bland dem ambassadören, i ett rum på tredje våningen. När svenska polismän försökte ta sig upp till gisslan besköts de med automateld.
Ockupanterna meddelade därefter att de tänkte skjuta militärattachén överstelöjtnant Andreas von Mirbach om inte polisen omedelbart utrymde ambassaden. Samtidigt krävde de bland annat att 26 fängslade västtyska terrorister skulle friges, däribland Baader-Meinhof-ligans ledning som satt i Stammheim-fängelset. En Boeing 707 med besättning skulle ställas till de frigivna fångarnas förfogande på Frankfurts flygplats, dit de skulle transporteras. Uppfylldes inte kraven skulle en ur gisslan skjutas varje timme efter tidsfristens utgång, satt till klockan 21.00. För att understryka allvaret i sitt hot sköt de klockan 14.00 von Mirbach med fem skott.
UNDER EFTERMIDDAGEN SATT delar av den svenska regeringen och polisledningen i krismöte. Statsminister Olof Palme diskuterade vid upprepade tillfällen händelserna med sin västtyske kollega Helmut Schmidt. Tyskarna skickade specialister till Stockholm för att hjälpa till med bland annat identifiering av terroristerna.
– Det är en av de mest dramatiska händelserna i mitt liv, säger Anna-Greta Leijon (S) som var biträdande arbetsmarknadsminister. Det här är inget jag går och tänker på varje dag. Men då och då kommer det upp och det är lika fasansfullt nu som då. Det kom en grupp ungdomar hit med det enda syftet att ta gisslan. Det var fullkomligt hänsynslösa. Bara sköt ihjäl människor.
Hon berättar att hon bara någon vecka före ockupationen satt i möte med polisledningen och diskuterade om Baader-Meinhof-ligan kunde bli ett hot mot Sverige och därför borde omfattas av svenska terroristbestämmelser.
– Vi sade att vi skulle fortsätta diskutera. Att Baader-Meinhof var en terroristgrupp och hade gjort en massa saker, det visste vi. Men att det fanns en terroristgrupp någonstans i världen betydde inte att den skulle sättas upp på den svenska terroristlagstiftningens instrument. Det var en speciell lagstiftning, en nödlagstiftning. Vi var tvungna att vara mycket försiktiga med vilka grupper som kom med på listan.
– Men i realiteten hade det inte spelat den minsta roll om vi veckan innan ockupationen hade beslutat sätta upp dem på listan. Det fanns heller inget som tydde på att Baader-Meinhof skulle göra något i Sverige.
Ungefär klockan 20.30 meddelade den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt att den tyska regeringen inte tänkte frige några terrorister. En stund senare ringde den svenske justitieministern Lennart Geijer till ockupanterna och berättade om beslutet. Samtidigt förberedde sig polisen för att gasbelägga ambassaden och göra en inbrytning. Inne i byggnaden låg eller satt den bundna gisslan på golvet.
I den svenska regeringens sammanträdesrum i kanslihuset vankade statsråden fram och tillbaka. Samtliga hade för säkerhets skull fått egna livvakter.
Klockan 22.20 svarade ockupanterna med att skjuta handelsrådet Heinz Hillegart. En timme senare släpptes tre kvinnor ur gisslan. Med sig hade de ett meddelande om att en ambassadtjänsteman skulle skjutas varje hel timme så länge ockupanternas krav inte uppfylldes.
Strax före midnatt skakades byggnaden av en våldsam explosion. Än i dag är det oklart exakt vad som hände. Enligt polisen briserade terroristernas laddning av misstag. Enligt terroristerna utlöste polisen explosionen.
Ungefär samtidigt tappade, förmodligen, ockupanten Ulrich Wessel en handgranat vars explosion slet honom i stycken.
Övriga fem tog sig omtöcknade, bränn- och splitterskadade ut genom ett fönster. De greps på en parkeringsplats i närheten.
Flera av de överlevande ur gisslan var chockade, några hade allvarliga fysiska skador.
NÄR REGERINGEN SAMLADES på morgonen den 25 april fanns två alternativ: lagföring i Sverige av terroristerna eller utvisning till Västtyskland. Regeringen beslutade sig för det senare.
– Diskussionen om att utvisa dem fördes framför allt mellan mig och Olof Palme. Det var ingen lockande framtid att ha tyska terrorister sittande i svenska fängelser med risk för fritagningar, säger Anna-Greta Leijon.
– Efter mötet tog Olof in mig i ett rum och sade: Du inser väl vad det här beslutet kan betyda för oss två personligen?
Hade terroristerna hjälp utifrån?
– Det var något vi var väldigt oroliga för. Det var därför vi var så angelägna om att beslutsprocessen skulle gå väldigt snabbt och att den formella utvisningsproceduren inte skulle vara publik.
Var du rädd?
– Jag tänkte inte på det då, det var inget som jag lade in i vågskålen för beslutet. Men det är klart att hela situationen gjorde att man kände sig orolig. Men jag gick inte runt och tänkte på att de kommer att hämnas.
Fattade du rätt beslut?
– Jag är övertygad om att jag gjorde rätt. Det har jag aldrig tvivlat på.
I samband med ockupationen skadades två av terroristerna så allvarligt att de senare avled. Den ene av dem, Ulrich Wessel, dog i redan i Stockholm och den andre, Siegfried Hausner, en kort tid senare på ett fängelsesjukhus i Västtyskland.
Anna-Greta Leijon berättar att hon ungefär en vecka efter det att de övriga överlevande terroristerna utvisats fick besked av ansvarig läkare att även den svårt brännskadade Hausner kunde skickas till Västtyskland utan att det skulle försämra hans tillstånd.
– Ombord på planet som förde honom till Västtyskland fanns både läkare och medicinsk utrustning. Han var väldigt skadad, men transporten påverkade inte utgången.
MYCKET TYDER PÅ att ockupanterna av den västtyska ambassaden hade hjälp av en eller flera svenskar. En centralt placerad poliskälla säger att tyska Verfassungsschutz — tyska Säpo — en tid efter ockupationen försåg svensk polis med uppgifter ur en pm, där tre svenskar i Stockholm pekades ut som kontaktpersoner till västtyska terrorister.
– Alla är män, en är journalist. Åtminstone två av dem har inte sällan förekommit i tv och radio, säger en tidigare chef inom kriminalpolisen.
Enligt källan skrevs promemorian av två terrorister — senare inblandade i kidnappningen av den västtyske arbetsgivarchefen Hanns Martin Schleyer — som varit på besök i Stockholm. Tyska Säpo kom över papperen vid en husrannsakan på ett advokatkontor i Hamburg.
En före detta högt chef inom Säpo säger att det är mycket sannolikt att svenskar var inblandade i förberedelserna av ockupationen.
– Men vad vi vet deltog ingen av dem inne på ambassaden. De förberedde ockupationen, till exempel genom att filma och fotografera omgivningarna åt terroristerna.
En före detta polis med god insyn i utredningen säger att det förmodligen fanns svenskar som hjälpte terroristerna med research före och efter ockupationen.
– Ett par veckor före ockupationen fanns det i Stockholm personer som nog visste att det skulle bli en aktion. Däremot tror jag inte att de kände till några detaljer eller att personer skulle mördas.
Varför åtalades de inte?
– Det gick inte att bevisa deras skuld. I dag hade det kanske gått med hjälp av DNA. Dessutom fanns det inte något större intresse av att utreda deras skuld. I och med att regeringen skickat de tyska terroristerna ur landet var frågan politiskt död. Ambassaddramat utreddes därför aldrig i grunden.
En tidigare Säpoman säger att svenskarna kan ha blivit lurade.
– Jag tror inte att de förstod att ambassaden skulle sprängas. Vi misstänkte tidigt att det fanns flera svenskar som hjälpte till med logistik. Vi jobbade med en del namn men lyckades aldrig styrka vad de hade gjort.
Medan ockupationen pågick lämnade någon eller några in brev till flera nyhetsbyråer i de så kallade Hötorgsskraporna vid Sveavägen i centrala Stockholm. I breven framförde terroristerna sina krav.
– Det visar att de hade hjälp utifrån, säger en poliskälla.
Liknande uppfattning har polisprofessorn Leif GW Persson som då arbetade hos dåvarande rikspolischefen Carl Persson.
– Jag vet att det fanns svenskar på utsidan. Jag vet till och med vilka några av dem är. De var unga, de var akademiker, de var radikala. Det gick så småningom bra i livet för flera av dem. De var lite förda bakom ljuset och inte riktigt klara över vad som skulle ske.
Visste de inte vad som skulle ske?
– Jag tror att åtminstone ett par av de inblandade var djävligt medvetna om den saken.
Anna-Greta Leijon säger att regeringen var rädd för att terroristerna hade hjälp av svenskar utanför ambassaden.
– Vi visste att det fanns folk ute på stan, att det fanns en svans. Det hade lagts lappar i brevlådor och så. Men vi visste inte vilka de var.
KNAPPT EN VECKA innan ambassadockupationen ringde en tysk man från järnvägsstationen i Norrköping till Rejmes Bil i samma stad och bad att får hyra en bil.
Rolf Gustafsson svarade.
– Han sade att han kom från Tyskland och hade rest till Norrköping via Danmark, jag tror med tåg. Jag bad honom sätta sig i en taxi och åka till firman, berättar Rolf Gustafsson.
Mannen presenterade sig som Jürgen Schulz och identifierade sig med en id-handling som senare visade sig ha stulits. Han sade att hustrun och två barn väntade utanför och att de planerade en resa i norra Sverige.
– Han hyrde en vit Volvo 245 av årsmodell 1975. Hyran på 1 700 kronor betalade han med danska och svenska pengar.
Polisen hittade senare bilen i närheten av den västtyska ambassaden. Trots en noggrann teknisk undersökning lyckades man inte identifiera några fingeravtryck i den. Däremot hittades, efter ockupationen, bilens nycklar i en rock som låg slängd inne på ambassaden och som tillhört en av terroristerna.
Volvon hade då körts cirka 200 mil sedan den hyrdes.
– Efter att den hyrts i Norrköping kördes den till Västtyskland och därefter via Frederikshavn i Danmark till Sverige, säger en poliskälla.
Rolf Gustafsson berättar att han senare fick tillbaka bilen av polisen.
– Det var inget fel på den. Den var i samma skick som när jag hyrde ut den.
I DECEMBER 1972 kom den västtyske medborgaren Norbert Kröcher till Stockholm. Han hade sällskap av sin dåvarande fru Gabrielle Kröcher-Tiedemann och ytterligare en eller flera personer. Kröcher och hans fru var efterlysta i Västtyskland för bankrån och medlemskap i en kriminell organisation. De ville pusta ut och i lugn och ro bestämma sig för vad de skulle göra framöver.
Efter någon vecka återvända alla utom Norbert Kröcher till Västtyskland.
I Västberlin hade Kröcher i januari 1972 varit med när anarkistiska och vänsterextremistiska grupper gått samman och bildat 2 junirörelsen. Namnet tog de efter den dagen 1967, då studenten Benno Ohnesorg sköts ihjäl av polis i samband med en demonstration i Västberlin mot besöket av schahen av Iran.
Men redan 1969 hade Kröcher deltagit vid så kallade smoke-ins i Tiergarten i Västberlin och bildat ”De kringströvande haschrebellernas centralråd”, en protest mot hierarkiska och strama kommunistiska så kallade k-grupper som uppstått ur studentprotesterna.
Norbert Kröcher säger att han minns exakt vad han tänkte när han på våren 1975 fick veta att en av ambassadockupanterna avlidit i tyskt fängelse sina skador.
– Denna minister, som är ansvarig för utvisningen, ska nu se till att resten av personerna i detta svagsinta kommando blir fria.
Tillsammans med några svenska ungdomar i Stockholm började han att planera hur Anna-Greta Leijon skulle kidnappas. De filmade och fotograferade henne vid olika framträdanden, studerade hennes vanor, kartlade hennes hem- och arbetsförhållanden och tillverkade den låda som hon skulle transporteras i till ”Folkets fängelse” på Söder i Stockholm.
NÄR DEN 27-ÅRIGE Norbert Kröcher ungefär två år senare, klockan 22.56 den 31 mars 1977 lämnade krogen Gyllene Prag på Mosebacke Torg i Stockholm följdes han av polisspanare. Efter en stund greps han vid Slussen.
Någon timme senare slog polisen till i en samlad aktion på flera platser runt Stockholm.
Det var inslagna dörrar, automatvapen, skottsäkra västar och nakna kroppar som slets ur sängar. Tiotals personer togs in till förhör.
Några anhölls, andra släpptes. Under de närmaste dagarna greps och anhölls ytterligare ett antal personer i kretsen runt Kröcher, och sådana som på annat sätt kopplades till honom. De ofta länkar till bland annat Stockholms flyktingråd och TUR-teatern (Teatern Utan Reaktionärer) eller så hade träffat honom på restauranger och privata fester.
Alla var diffus vänster, flera var anarkister och några hade kärleksförhållanden med varandra. Några misstänktes för att tillsammans med Kröcher ha planerat att kidnappa Anna-Greta Leijon som hämnd för ambassadockupanten Siegfried Hausners död, andra för annan brottslighet.
De flesta av dem dömdes aldrig, många åtalades inte ens.
En av dem som fastnade i polisens svep var Mustafa som låg och sov i sin lägenhet i Tensta när poliser stormade in och grep honom.
– Poliser med dragna vapen stormade in i min lägenhet och grep mig. Jag kastades in i en cell. Vakterna skrek att jag var en terrorist.
– Jag satt häktad i nästan två veckor. Totalt isolerad. De sade att jag hade sysslat med sabotage och nämnde en massa namn som jag inte kände igen. Jag har aldrig talat med eller ens träffat Kröcher. Jag hade ingen aning om vad poliserna pratade om, jag visste ingenting.
Mustafa, som egentligen heter något annat, berättar att han 1973 kom till Sverige från Tunisien via Frankrike. 1981 blev han svensk medborgare. Som flera av de gripna i terroristaffären hade han varit aktiv i Stockholms flyktingråd.
– Jag arbetade ideellt som tolk och var i bokhandeln varje dag. Jag hjälpte flyktingar, det var inget konstigt, säger Mustafa som i dag är 55 år, förtidspensionär och bor med sin son i en större svensk stad.
– När jag greps hade jag redan lämnat flyktingrådet. Det gick rykten om droger. Jag var dödsskrämd för att skickas till Tunisien på grund av droger och lämnade därför in nycklarna och tackade för mig.
Han släpptes ur häktet efter ett par veckor. Tre månader senare lades förundersökning mot honom ned.
Han säger att trots att han inte gjort sig skyldig till något brott, inte ens åtalats för något, känner han sig mycket hårdare straffad än många av dem som dömdes för allvarliga brott i samband med Kröcheraffären.
– Jag är svensk medborgare sedan 1981. Trots att jag har god utbildning, har pluggat sociologi, historia och arabiska på både svenska och franska universitet, har jag haft mycket svårt att få jobb. Jag känner mig socialt förnedrad och marginaliserad. Jag stöttes ut ur systemet. Det hade varit bättre om jag felaktigt dömts till fängelse. Då hade jag i alla fall fått ett tidsbestämt straff. Nu fick jag 800 kronor i ersättning och en livslång pina.
ENLIGT POLISEN GICK Kröchers plan ut på att Anna-Greta Leijons bil skulle prejas när hon med sina livvakter var på väg från bostaden i Jakobsberg till arbetet i centrala Stockholm. Efter kidnappningen skulle hon sövas ned och föras till Bergshamns brygga vid Mälaren. Därifrån skulle man i en stulen båt fortsätta resan till Eriksdalslunden på Söder i Stockholm.
Per bil skulle Leijon sedan, gömd i en specialtillverkad trälåda, transporteras till ”Folkets fängelse” på Katarina Bangata 55 på Söder i Stockholm.
I källaren hittade polisen senare bland annat sprängmedel, vapen, ammunition och trälådan.
Med Leijon som gisslan hoppades Norbert Kröcher kunna pressa den svenska staten på 20 miljoner kronor och förmå den västtyska regeringen att frige medlemmar av Baader-Meinhof-ligan.
Norbert Kröcher säger själv att planerna på att kidnappa Leijon redan var skrotade när han och de övriga greps. Det tror inte Anna-Greta Leijon på.
– Det var ett verkligt hot. De hade förberett sig. Det kunde blivit allvar. Jag var oerhört lättad över att polisen kunde nysta upp detta.
Norbert Kröcher utvisades i april 1977 från Sverige till Västtyskland, bara några dagar efter gripandet. Han dömdes senare av tysk domstol till elva och ett halvt års fängelse för medlemskap i en kriminell organisation, ledarskap för uppror, försök till rättsstridigt tvång, försök till tagande av gisslan och ett antal bankrån.
Det svårt att veta hur mycket de unga svenskarna visste om Kröchers planer eller hur pass inblandade de var. Flera av dem såg honom som en notorisk mytoman, närmast en pajas. Några av dem ansåg till och med att tysken i det närmaste var psykiskt sjuk och borde tas in för vård.
För andra var det allvar.
EN SOM FICK betala ett högt pris för umgänget med Kröcher, trots att hon inte hade med kidnappningsplanerna att göra, var hans första svenska flickvän, en DN-journalist, som dömdes till två års fängelse för bland annat grovt rån och häleri, brott hon begick tillsammans med Kröcher. Hon är idag sjukpensionär.
För andra gick det betydligt bättre. Flera är levande bevis på att även grov kriminalitet i ungdomen inte behöver leda till livslångt utanförskap.
Kröchers andra svenska flickvän till exempel dömdes till fängelse i två år för bland annat förberedelse till grovt rån, grovt häleri och förberedelse till människorov. I dag är hon filosofie doktor, forskare vid ett stort svenskt universitet och erkänd inom sitt område.
Den 24-årige man som utpekades som Kröchers svenske ledare dömdes till 4,5 års fängelse för bland annat förberedelse till människorov. Mannen är i dag filosofie licentiat och studierektor vid ett institut.
En 22-årig kvinna, dömd till tre års fängelse för bland annat förberedelse till människorov och försök till allmänfarlig ödeläggelse, är nu forskare vid ett stort svenskt universitet och har bland annat varit aktiv i debatten kring jämställdhetsminister Jens Orback.
En 32-årig man som dömdes till tre månaders fängelse för bland annat förberedelse till grovt rån är i dag filosofie doktor och universitetslärare. Andra dömda är nu ingenjörer, gymnasielärare och direktörer.
Livet tycks ha utvecklat sig bra även för dem som satt anhållna/häktade men aldrig dömdes. Bland dem finns yrkestitlar som överläkare, fysiker, kommunaltjänsteman, lärare, livsmedelshandlare, universitetslektor, redaktör, projektledare och företagare. En av dem är idag en av Sveriges Radioas högsta chefer.
ANNA-GRETA LEIJON säger att hon inte vill veta vilka det var som planerade att kidnappa henne 1977.
– Vet du att någon velat sätta dig i en låda som du förmodligen aldrig skulle ha kommit levande ur är det klart att relationen blir något spänd.
– Jag vill heller inte gå runt och vara misstänksam, känna hämndkänslor eller vara rädd när jag går omkring i det svenska samhället. Polisen klarade ut det här. De blev dömda. Det räcker för mig.
Var du rädd?
– Efter ambassaddramat är det självklart att jag var orolig och rädd. Men jag gick inte runt och tänkte på att de kommer att hämnas. Jag var småbarnsmamma och tvungen att göra allt jag kunde för att leva ett så normalt liv som möjligt och inte bli rädd. Jag visste att om jag blev rädd skulle jag bli en väldigt dålig mamma. Livet fungerar inte om man tror att folk vill en illa. Det kom både det ena och det andra hotet efter ambassaddramat men inget kändes speciellt hett.
Anna-Greta Leijon säger att hon direkt tänkte på Baader-Meinhof-ligan när hon fick veta att Olof Palme hade mördats.
– Det var den första tanken som kom till mig. Har jag orsakat detta?
Enligt de ursprungliga planerna hade Norbert Kröcher tänkt kidnappa Anna-Greta Leijon redan under 1976 men sköt upp planerna när han märkte att hon var gravid.
– När jag i mars 1977 fick information om Kröcher och hans kidnappningsplaner förstod jag att det var ett verkligt hot. De hade förberett sig och tänkte verkligen göra saker och ting.
– Jag är oerhört lättad över att polisen fick ett tips så att den kunde nysta upp detta. Det tog dock några dagar innan de kunde slå till. Under de dagarna mådde jag urdåligt, fungerade knappt. Jag fick inte säga något till någon. Det var jättejobbigt.
Flera av ungdomarna runt Kröcher hade inte tidigare dömts för brott och tycks inte senare i livet ha varit i klammeri med rättvisan.
– En del av dem fattade väl inte vad det egentligen handlade om. Ungdomar kan ibland söka spänning i konstiga sammanhang. En del tyckte kanske att det var häftigt att vara med om något sådant här, medan andra inte riktigt förstod hur långt den inre kärnan tänkte gå.
– Jag anser att man måste fördöma handlingarna. De gjorde sig skyldiga till avskyvärda brott. Men när straffet är utmätt ska den enskilda människan inte vara dömd för livet. Hon eller han ska ha en chans att komma tillbaka. Men jag har ingen lust att träffa exempelvis Kröcher. Jag hoppas att han lever ett bra liv, men jag vill inte blandas ihop med hans liv.
Svenskarna då?
– Det är samma sak med dem. Råkar jag träffa någon hoppas jag att jag slipper veta att det är en av dem.
Mikael Bergling och Leif Svensson
Första publicering: Tidningarnas Telegrambyrå (TT) 2004.