Under de senaste tio åren har 142 597 elever gått ut årskurs 9 utan att vara behöriga till gymnasieskolan. Drygt en kvarts miljon har lämnat grundskolan utan att ha uppnått kunskapskraven i alla ämnen.
– Det är ett stort misslyckande för den svenska skolan, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).
I dagarna går fler än 110 000 ungdomar ut årskurs nio. Nästan 20 procent av dem väntas lämna grundskolan utan att vara behöriga att studera vidare på gymnasiet.
– Oavsett vilka orsakerna är, så är det mer eller mindre en personlig katastrof att inte bli behörig till gymnasieskolan. Vi har i dag ett mycket oförlåtande system när det gäller skolmisslyckanden, säger Jan-Eric Gustafsson, senior professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och tidigare ordförande i Skolkommissionen.
Andelen elever som lämnar nian utan att nå upp till vare sig kunskapskrav eller gymnasiebehörighet varierar dock stort mellan skolor och bostadsområden. Ofta räcker det att ta tunnelbanan, spårvagnen eller bussen från en del av en stad till en annan för att skillnaderna ska bli brutalt tydliga. En sådan klassresa har vi gjort i Sveriges tre största städer.
Men oavsett om vi har rest med busslinje fem i Malmö från Västra hamnen till Rosengård, femmans spårvagn i Göteborg från Norra Biskopsgården till Örgryte eller tunnelbanans röda linje i Stockholm från Östermalm till Skärholmen är resultatet detsamma.
Vid en station eller hållplats är skolresultaten goda, inkomsterna höga, föräldrarna välutbildade, eleverna behöriga att studera vidare på gymnasiet och andelen behöriga lärare hög, medan det vid en annan station är precis tvärtom.
Nyligen konstaterade Skolverket i en rapport att:
*Elevernas socioekonomiska bakgrund har ökad betydelse för hur de lyckas i grundskolan.
*Skolsegregationen ökar. Eleverna är alltmer uppdelade mellan skolor utifrån socioekonomisk bakgrund.
*Skolors socioekonomiska elevsammansättning har fått större betydelse för elevernas betyg.
*Resultatskillnaderna mellan skolor, den så kallade mellanskolvariationen nästan fördubblades under perioden 2000-2016.
– Vi har en dramatiskt ökande olikvärdighet i det svenska skolsystemet. Sambandet mellan elevernas familjebakgrund och deras skolresultat ökar på ett galopperande sätt som är nästan utan internationell jämförelse, säger Jan-Eric Gustafsson.
– Den internationella trenden är att sambandet tenderar att minska. I Sverige är det precis tvärtom.
Varför då?
– Tidigare var det framför allt den utländska bakgrunden och föräldrarnas utbildningsnivå som var sorteringsfaktorer mellan skolor. Nu verkar det som om det främst är skolsegregationen avseende föräldrarnas ekonomi som ökar. En bidragande orsak till det är säkert boendesegregationen som tillsammans med det fria skolvalet är en stark determinant när det gäller just skolsegregationen, säger Jan-Eric Gustafsson.
– En tredje orsak, men som inte mäts lika lätt, har med utbildningsambition, studieintresse och liknande att göra.
Hur minskas skolsegregationen?
– Även om det är ett angeläget långsiktigt projekt att minska skolsegregationen, är det viktigaste just nu att stoppa ökningen av den.
– En åtgärd är att ändra skolvalssystemet så att det inte segregerar på samma sätt som dagens gör. Det nuvarande systemet, där kötid bestämmer vilka som får tillträde, är förmodligen en viktig faktor när det gäller snedheten i rekryteringen av elever till de fristående skolorna. En annan viktig åtgärd är att möta skolsegregationens effekter genom att se till att skolor med de största behoven får de mest erfarna och kvalificerade lärarna, vilket man har prövat med framgång i en del länder, säger Jan-Eric Gustafsson.
Men inte i Sverige?
– I Sverige finns det mycket tydliga tecken på att vi i stället har en antikompensatorisk fördelning av lärarresurser. Det är de skolor som mest behöver de duktigaste lärarna som i minst utsträckning har tillgång till dem.
De elever som behöver de duktigaste lärarna mest, är ofta de som i minst utsträckning har tillgång till dem.
Maria Baldursson, lärare i matematik och NO på Lillholmsskolan i Skärholmen i södra Stockholm, säger att det är viktigt att förstå att skolan inte är en isolerad del av samhället.
– Många elever har mycket svåra hemförhållanden. Några har inte ens någon fast bostad, utan bor i andra eller tredje hand och tvingas ofta flytta. En del lever i ren misär. Det är klart att det då inte är så lätt att få studiero.
– Jag vet en elev som på frågan om vad hon önskade sig svarade: En egen lägenhet så att vi att kan hänga upp våra tavlor. Familjen flyttade nämligen runt hela tiden.
Enligt skollagen ska den svenska skolan vara likvärdig. Det innebär att alla barn och ungdomar ska ha lika tillgång till utbildning, att det ska vara lika kvalitet på utbildningen och att den ska vara kompensatorisk.
– I dag har alla barn och ungdomar rätt till undervisning. Men det är inte lika kvalitet på undervisningen, bland annat beroende på olika tillgång till skickliga och behöriga lärare. Enligt lagen har elever även rätt till stöd och anpassningar när så behövs. Men även där brister det, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.
– Av lagens tre likvärdighetskriterier är det i dag bara den första som uppfylls. Detta är dock inget nytt problem, men det har förstärkts över tid. Likvärdigheten har försämrats.
Varför är det så?
– Föräldrarnas utbildningsbakgrund, bostadssegregationen, koncentrationen av nyanlända är exempel på faktorer som påverkar skolornas förutsättningar och har stor betydelse för elevernas resultat. Det fria skolvalet och etableringen av friskolor har bidragit till klustring av elever utifrån social- och migrationsbakgrund och försämrat förutsättningarna för en likvärdig skola.
– Men man kan inte bara skylla misslyckandet på faktorer som ligger utanför skolan. Vi vet ganska väl vad man inom skolan kan göra för att stärka kvaliteten och vad som gör att vissa skolor är mer framgångsrika än andra. Jag tycker att vi ska göra upp med myten om att det tar väldigt många år innan man kan förändra vad som händer i en skola. Om man bestämmer sig för att arbeta på ett nytt sätt kan man faktiskt göra det från en dag till en annan.
Som?
– Huvudmännen bör stödja rektorerna att vara pedagogiska ledare och fördela resurser utifrån skolors olika resultat. Rektorerna bör arbeta systematiskt med kvalitetsarbete och följa upp varje elevs lärande. De skolor som lyckas bra, har koll på eleverna från dag ett. Det är också viktigt att lärarna på skolan är överens om ett gemensamt förhållningssätt, vad man har för mål, utifrån vilka strategier man ska jobba och att man har gemensamma krav och regler.
– Rektorerna måste ha höga förväntningar både på lärare och elever. Även om vi vet att det finns strukturer som påverkar eleverna på en mer generell nivå måste skolan möta varje enskild elev som en elev med förutsättningar att lyckas.
Läs också:
Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Skolvärlden 2018.