Var fjärde Akaviamedlem som arbetar inom vissa kommunala och statliga myndigheter har utsatts för hot, våld eller trakasserier på jobbet under de senaste två åren.
Mest utsatta är anställda inom Kronofogden och Migrationsverket, visar en ny undersökning.
DAGLIGEN UTSÄTTS ANSTÄLLDA inom statliga myndigheter, kommuner och regioner runt om i Sverige för våld, trakasserier, skadegörelse, hot, mutförsök eller annan form av otillbörlig påverkan. Det kan röra sig om allt ifrån direkta mordhot till subtila påtryckningar. Hot och trakasserier är vanligast. Direkta mutförsök, skadegörelse och våld har hittills varit mer ovanligt.
– Hot och trakasserier innebär inte bara kränkningar av enskilda individer, vilket i sig är mycket allvarligt. Utan de innebär också angrepp på rättssäkerheten, de kan påverka beslut och leda till att förtroendet för myndigheter och förvaltningar minskar. I sin förlängning är de ett angrepp på demokratin, säger fackförbundet Akavias ordförande Lee Wermelin.
I våras genomförde förbundet en enkätundersökning bland medlemmar som arbetar på ett antal utvalda statliga myndigheter, kommuner, regioner samt jurist- och advokatbyråer. 4 766 besvarade enkäten som bland annat visar:
*Var fjärde svarande har under de senaste två åren utsatts för våld, trakasserier, skadegörelse, hot, mutförsök eller annan form av otillbörlig påverkan. Bland statligt anställda var det en tredjedel av de svarande som uppgav att de utsatts.
*Nästan var femte svarande känner sig otrygg i sin yrkesutövning på grund av risk för hot, våld eller trakasserier.
*Ungefär var tredje anser att deras hälsa har påverkats av den händelse de utsatts för. Lika många uppger att privatlivet har påverkats.
*Nästan fyra av tio har övervägt att byta arbete eller uppdrag på grund av händelsen och ungefär en lika stor andel att händelsen har påverkat yrkesutövningen.
*De flesta incidenter sker på arbetet eller under tjänsteutövning på annan plats.
*Det är få incidenter som polisanmäls.
– Samtidigt som det länge har pratats om nolltolerans, känns det som om många arbetsplatser i praktiken accepterar och tolererar allt mer. Det är lite som med den kokande grodan, säger Lee Wermelin.
*Vad ska man göra?
– Förutom en del lagändringar behövs det ett brett arbete, både lokalt och centralt, där både fack och arbetsgivare är involverade. Ingen kan lösa detta själv. Jag vill också att regeringen tillsätter en utredning som tar ett samlat grepp över hela frågan. Det går inte att jämföra att kasta sten mot en ambulans under utryckning med att säga något dumt i telefon. Men både är viktiga att får stopp på.
Flera vittnar i Akavias undersökning om en konstant känsla av utsatthet och otrygghet, och en oro över att deras namn är synligt i ärenden där de har fattat beslut som är ingripande för den enskilde. Det många som också uttrycker en oro över att det idag är enkelt att på nätet hitta privata kontaktuppgifter till både dem själva och deras familjemedlemmar.
– Att skaffa och leva med skyddad identitet är ett stort steg att ta. Ett sätt att åtminstone begränsa affektbrotten kan vara att en del beslut skrivs under med beslutsfattarnas anställningsnummer. Den enskilda ska även i framtiden kunna ta reda på vilka personerna bakom besluten är – det är viktigt i en demokrati – men det får ta lite tid. Under den tiden kan förhoppningsvis upprörda personer hunnit lugna ner sig. En viss tröghet vore bra, säger Lee Wermelin.
Företrädare för myndigheter och kommuner runt om i Sverige ger en mängd olika exempel på hur anställda utsätts för hot, trakasserier och olika former av otillbörliga påtryckningar.
– Det kan vara allt från mer eller mindre bagatellartade händelser till mycket allvarliga sådana. I många kommuner är de som arbetar inom socialtjänsten extra utsatta, säger Gunnar Sundqvist på Sveriges kommuner och regioner (SKR).
Hot och trakasserier riktas också mot tjänstemän som handlägger och fattar beslut i ärenden som gäller till exempel bygglov och alkoholtillstånd, men även personer som är arbetar inom skolan, på bibliotek och i fritidsanläggningar är utsatta.
– Det förekommer i större utsträckning i dag än för några år sedan och i fler verksamheter, säger Malin Fremling som är HR-strateg vid Eslövs kommun.
– Länge hade vi ambitionen att ha ett öppet stadshus. Idag har vi låsta dörrar i princip över allt utom till foajén. Vi har också speciella besöksrum och arbetar på ett helt annat sätt än tidigare med att göra riskbedömningar inför besök som skulle kunna vara hotfulla. Det har även hänt att anställda på grund av hot har fått personlarm att ha med sig utanför arbetstid.
*Polisanmäls allt?
– Det är policyn. Det är viktigt för att vi ska bli bättre på att analysera och förbygga risker. Men jag tror att det är en viss underrapportering. Det finns dessutom risk för att det sker en tillvänjning, att man börjar acceptera en del saker som inte är okej. Plötsligt är hot en del av vardagen.
Flera av de intervjuade lyfter framför allt fram trakasserier som ett växande problem.
– En förklaring kan vara teknikutvecklingen. Det är idag billigt att ringa, skicka digitala massbrev och liknande. För 15 – 20 år sedan fick rättshaveristerna betala proto och fysiskt posta de brev som de skickade, vilket förmodligen hade en viss återhållande effekt, säger Johanna Skinnari som är utredare på Brå.
– Andra förklaringar till ökningen kan vara ett hårdnande samhällsklimat och minskad respekt för myndighetspersoners status och roll.
I våras fick handläggare på Myndigheten för press, radio och tv känsliga uppgifter om sina privatliv publicerade i sociala medier efter att myndigheten nekat högersajter bidrag.
I somras publicerade Göteborgs kommun en rapport där det bland annat berättas om hur kommunanställda som känner sig hotade eller trakasserade inte vågar polisanmäla av rädsla för repressalier från den kriminella världen. Av säkerhetsskäl tvingades medarbetare inom socialtjänsten, efter att ha fattat beslut om ett tvångsomhändertagande, bo på annan ort under en tid. Tjänstepersonen hade tidigare fått motta hot om att ”huset ska brinna” eller att barnen ska ”få besök” i skolan.
UNDER DE SENASTE två åren har närmare sex av tio Akaviamedlemmar som är anställda vid Kronofogdemyndigheten utsatts för hot, trakasserier eller annan form av otillbörlig påverkan, enligt Akavias undersökning. Extra utsatta är kronoinspektörer som är bland annat arbetar med avhysning, kvarstad och betalningssäkring.
– När de är ute på fältet stöter de ibland på personer som mår mycket psykiskt dåligt och som borde vara någonstans där de kan få vård. En del förstår inte vad som pågår, varför de ska avhysas. Det är också vanligare i dag än tidigare att vi möter människor från andra länder som inte förstår vårt system, vad som händer om man exempelvis inte betalar räkningarna och vad Kronofogden är för något. Ofta är släktingar inblandade. Det kan ibland bli ganska så upprörda känslor, säger Matteus Maria Furemalm som är huvudskyddsombud på Kronofogdemyndigheten.
– På en del håll inom myndigheten lever det kvar en machokultur som går ut på att hot och liknande är något som vi ska klara av, att det bara är att skaka av sig som inspektör. Men det är en felaktig inställning. Alla hot ska rapporteras, oavsett om det är någon som bara säger något eller någon går emot medarbeten med ett verktyg eller annat tillhygge.
Den som utsatts för ett hot i samband med exempelvis ett uppdrag på fältet ska enligt det interna regelverket avbryta arbetet och återvända till kontoret.
– Detta gäller även om personen själv kanske tycker att det inte var så farligt och att hen klarar av att arbeta vidare. Men det går aldrig att veta när en reaktion kan komma. På kontoret ska personen få en debriefing med sin chef och helst även ett lokalt skyddsombud.
I samband med uppdrag ute på fältet arbetar kronoinspektörer i par, ibland även med stöd av poliser.
– Men det blir allt vanligare att poliser inte vill följa med oss in i vissa områden. De anser att det tar för mycket av deras resurser. När en patrull följer med oss in i en lägenhet behöver en annan av säkerhetsskäl vänta utanför på gatan och vakta bilarna.
Inom Kronofogdemyndigheten pågår det diskussioner om hur det fysiska arbetet ute på fältet kan begränsas och digitaliseras, men också det rimliga i att delgivningspersoner arbetar ensamma vilket de gör idag.
– Vi vill också se en lagändring som gör det möjligt för inspektörer och kommissarier att skriva under beslut med anställningsnummer istället för med namn.
TRE TILL FYRA gånger per halvår samlas ett nätverk med säkerhetschefer från 13 av Sveriges myndigheter för att diskutera och hjälpa varandra i arbetet mot hot, våld och trakasserier.
– Vi har tagit fram gemensamma handlingsplaner och utbildningar, hjälper och delar kunskap med varandra och försöker även få fram ett gemensamt språk för att underlätta samarbetet. Det är otroligt givande, säger Mikael Svensson som är Åklagarmyndighetens säkerhetschef och ordförande i nätverket. Tidigare arbetade hon inom den militära underrättelsetjänsten.
– Även om det är frågan om olika myndigheter är likheterna större än olikheterna när det gäller våra problem på det här området.
En gemensam fråga som diskuteras bland flera av deltagarna är till exempel att göra det möjligt för fler tjänstemän att skriva under åtminstone en del av sina offentliga beslut med anställnings- eller tjänstgöringsnummer istället för med sitt namn. Förhoppningen är att det ska leda till minskad personcentrering.
Enligt vad som allmänt känt har det inte genomförts något attentat mot en svensk åklagare sedan två män med kopplingar till det kriminella gänget Brödraskapet Wolfpack för snart 15 år sedan detonerade en kraftig sprängladdning alldeles i anslutning till den dåvarande chefsåklagaren Barbro Jönssons bostad i Trollhättan.
– Däremot har det skett en viss ökning när det gäller trakasserier mot åklagare, vilket är tillräckligt allvarligt. Om en åklagare känner sig hotad eller otrygg i sin yrkesutövning är det risk för att personen inte vågar utföra sitt arbete, säger Mikael Svensson.
Han berättar om en ny kategori av kriminella. De är ofta ganska unga och har ett uttalat förakt för myndigheter och myndighetspersoner. Mitt under en domstolsförhandling kan de, eller deras kompisar bland åhörarna, skrika okvädningsord och hot mot åklagaren och andra i rättssalen.
– Det förekommer också att man, som ett subtilt hot, tar upp sin mobiltelefon och fotograferar åklagaren.
– Häktade med restriktioner vet att de brev som de skickar läses av åklagarna. Ibland använder de breven till att chikanera eller hota, till exempel genom att rita en bild med innebörden att åklagaren ska dö eller skriva ut åklagarens hemadress. Det finns en uttalad skrämseltaktik från en del åtalades sida.
Mikael Svensson ger flera exempel på mer eller mindre subtila hot mot åklagare, till exempel om hur personer kopplade till klanstrukturer rörde sig i en åklagares trädgård när hen inte var hemma eller som av en tillfällighet ”stötte” på en åklagare när hen är ute och handlade med sin familj och sade: ”vilka söta barn du har”.
– Andra beställer varor i enskilda åklagares namn eller så skickas det chokladkartonger och blomsterbuketter hem till åklagarna som ”tack för ett bra jobb”. Allt för att visa att man vet var de bor.
*Funkar det?
– Ingen räcker upp handen och säger att jag ägnar mig åt självcensur eller har bytt arbete för att minska risken för att jag själv eller någon i min familj ska råka illa ut. Det är därför svårt att veta hur stort problemet är. Men vi tar dessa frågor på stort allvar och anställer nya säkerhetsmedarbetare.
MILJÖÅKLAGARE ÅSE SCHOULTZ berättar att hon i möjligaste utsträckning håller sig undan sociala medier och undviker att läsa vad som skrivs om henne.
– Jag vill försöka göra mitt jobb så korrekt som möjligt och vill inte ge människor möjlighet att påverka mig. Jag hör av kamrater att det är bra att jag inte har sociala medier. Det skrivs så väldigt mycket negativt om mig där. Ja, egentligen bara negativt, säger hon och uppmanar oss att söka på hennes namn på nätet. Upp kommer mindre trevliga beskrivningar av henne, men också krav på att hon ska få sparken. I en debattartikel skriver bland annat den gamle skidlegendaren Thomas Wassberg att Åse Schoultz med hänsyn till rättssäkerheten ”bör skiljas från sitt ämbete”.
I över 20 år har hon arbetat som åklagare och handlagt en mängd olika typer av ärenden. Inga har väckt sådana känslor, ibland direkt hat, som när det har handlat om jakt; framför allt på varg.
Idag är hon miljöåklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott.
– Även om jaktbrotten – på min avdelning handlägger vi brott relaterade till våra fredade djur det vill säga varg, björn, järv, lo och kungsörn – utgör en minimal del av det som jag gör, så tar de ofantligt mycket tid och kraft i anspråk. Det är sådana otroligt starka känslor kring de här djuren, framför allt vargen. Det är svart eller vitt. Det finns inga nyanser.
– Vi åklagare som sysslar med detta anmäls till höger och vänster. Det hävdas att vi har egna agendor, är vargkramare, partiska, trakasserar jägarkåren och mycket annat.
Åse Schultz berättar att angreppen mot henne tog fart under hösten 2014 i samband med en förhandling i Mora tingsrätt. Fem män misstänktes för att illegalt ha jagat varg och stod åtalade för grovt jaktbrott. Själva hävdade de att de bara hade rekat bäver inför en kommande jakt.
– När jag som åklagare kom till tingsrätten möttes jag av två busslaster med demonstranter. Många hade med sig plakat med direkta personangrepp på mig.
*Var du rädd?
– Nej, men det var ingen trevlig atmosfär. Jag gick in och försökte göra mitt jobb så gott jag kunde. Efteråt blev jag eskorterad av en civil polisbil dit jag då bodde. På väg därifrån fick polisbilen punktering. Det satt en skruv inskruvad i bilens ena bakdäck.
*Kom ni fram till vem som hade gjort det?
– Nej, det gick inte att utreda.
Av säkerhetsskäl har Åse Schultz skyddade personuppgifter vilket hon säger gör hennes vardag ”bökigare”.
– Posten tar till exempel dubbelt så lång tid att få eftersom den alltid ska gå via Göteborg och vid ett tillfälle missade kommunen att kommunicera med mig kring en grannes bygglov eftersom jag inte fanns i registret.
*Hur har din arbetsgivare agerat?
– Även om min arbetsgivare försöker stötta känner jag mig otroligt ensam i detta. Ensam och utsatt. Det är som att alldeles ensam kastas ner med fallskärm i ett minerat land. Jag tycker att ledningen borde försvara oss bättre i media.
JOHAN ERIKSSON ÄR en av Sveriges kanske främste försvarare och har under de senaste decennierna varit inblanda i flera uppmärksammade brottmål. Åtta år i rad har han utsetts till ”Advokaternas advokat” på brottmålssidan.
– Trots att vi advokater rör oss bland samhällets vargar, och ibland även bland psykiskt sjuka människor, är hotfulla situationer något ovanligt även om det kan uppstå hända att klienter är missbelåtna eller vill att man som advokat ska göra saker som man inte kan göra.
Han berättar att det då och då ändå blivit hotfullt och uppstått starka känslor när han varit försvarare i exempelvis mordmål och anhöriga till offret tyckt att han försökt hjälpa den som de anser är skyldig.
– Det uppfattar jag som en mänsklig sak och jag kan faktiskt förstå dem, även om det kan upplevas som både obehagligt och påfrestande i stunden. Men det är inget som gör att jag känner mig rädd när jag kommer till kontoret efteråt eller att jag tror att de kommer att göra mig något.
När han försvarade den då misstänkte terroristen Rakhmat Akilov, som 2018 dömdes till livstidsfängelse för terroristattentatet på Drottninggatan, fick han utstå något helt annat.
– Folk mejlade och försökte ta kontakt med mig på alla möjliga sätt för att tala om för mig vilket svin jag var som försvarade en sådan person. När man inte fick tag på mig, tyckte man att man kunde vända sig till min fru i stället och skickade hoten till henne. Under en period var det rätt så jobbigt.
*Har klimatet, förutom under rättegången mot Akilov, blivit värre?
– Det tror jag inte. Vi har visserligen sett en ny form av kriminalitet i vårt land med väldigt unga människor som begår väldigt allvarliga brott och som kanske kan vara mer benägna att pressa sina advokater. Men det biter inte på mig, vilket kanske hänger samman med att jag är äldre.
*Eller så har ni äldre advokater blivit alltmer tjockhudade och succesivt vant er vid en tuffare verklighet?
– Det tror jag. Vårt jobb är väldigt speciellt. Vi biträder människor som är misstänkta för mycket allvarlig brottslighet som många dessutom har begått. Vi har också en mycket stark lojalitetsplikt i förhållande till våra klienter. Det skulle uppfattas som väldigt konstigt om en advokat anmälde sin egen klient. Vi får i stället lära oss sätt att hantera situationen.
– Samtidigt tycker jag att det är mycket bra att man idag tar dessa frågor på betydligt större allvar än vad man gjorde när jag började som advokat. Då bestod brottsmålsbyråerna i allmänhet bara av en eller två personer, vilket gjorde att det ofta inte fanns någon att vända sig till och diskutera de här frågorna med. I dag är byråerna lite större vilket gör det lättare.
Men det förutsätter, enligt Johan Eriksson, att det på byrån finns en öppen kultur som gör att medarbetarna vill berätta om de exempelvis upplevt något obehagligt i rätten.
*Har respekten i rättssalen försämrats?
– Åklagare har uttryckt att detta är ett verkligt problem. De upplever att om stämningen i en rättssal blir hård och frän, från försvararnas men också från de tilltalades sida, blir det ett starkt fokus på åklagaren. Inte som åklagare, utan som person. Man ska känna respekt för den typen av rädsla och obehag. Det är en mycket farlig känsla om den som utövar myndighet går runt och känner sig personligt rädd.
Mikael Bergling
Första publicering: Tidskriften Akavia Aspekt 2021.
