Aftonbladet är Sveriges mest fällda tidning.
– En kvällstidning ska testa gränser och tala med stora bokstäver, säger Aftonbladets chefredaktör och ansvarig utgivare Jan Helin.

I ÅR ÄR det 40 år sedan Lennart Groll blev Sveriges första Allmänhetens pressombudsman (PO). Sedan dess har PO tagit emot mer än 14 000 anmälningar gällande publiceringar i svenska tidningar.
Först ut var SSU:s dåvarande SSU-ordföranden Bosse Ringholm – senare bland annat finansminister – som anmälde en artikel i tidningen Accent med rubriken ”Okunnighet och beskäftighet”. Artikeln handlade om att Bosse Ringholm skickat brev till militära förband där han kritiserade deras narkotikaupplysning.
Till skillnad mot de flesta anmälningar till PO ledde Bosse Ringholms till att tidningen fälldes.
En genomgång av tidigare delvis helt obearbetad statistik samt PO:s och Pressens Opinionsnämnds (PON) handlingar i Riksarkivet visar bland annat:
*Nämnden har fällt 2 490 publiceringar (november 1969 fram till den första januari 2009). Knappt 20 procent av anmälningarna har lett till fällningar.
*Det brukar komma in mellan 300 och 400 anmälningar per år. Toppåret var 1980 då det kom in 476.
*Flest tidningar fälldes 1985, 120 stycken. 55 av fällningarna gällde tidningar som publicerat en och samma TT-artikel om Clark Olofsson.
*Aftonbladet har fällts klart flest gånger, 251. På andra plats hamnar kvällstidningskollegan Expressen med 182 fällningar.
*Dagens Nyheter är Sveriges mest fällda morgontidning, 64 gånger. Stockholmskollegan Svenska Dagbladet har fällts 16gånger.
Att Aftonbladet är Sveriges mest fällda tidning tycks inte vara en tillfällighet. Tidningen har varit Sveriges mest fällda under varje decennium sedan PO-ämbetet instiftades och toppar fällningsligan alla år utom 15.
Sju år har Expressen vunnit ligan, tre gånger Kvällsposten och två gånger Dagens Nyheter.
– Vissa fällningar kan jag leva med, om vi vet vad vi har gjort och medvetet tagit ett visst beslut, säger Jan Helin.
– Under den provocerande rubriken ”Fotbollsmördare” publicerade vi omaskade bilder på fotbollsfans som stormade planen under en Hammarbymatch. Vi fälldes av PON på grund av att anmälaren var 16 år. Det är en publicering jag kan stå för, trots att vi blev fällda:
*Är få eller inga PO-anmälningar ett uttryck för att en tidning bedriver intetsägande eller menlös journalistik?
– Inte nödvändigtvis. Men jag tror att man bedriver en journalistik som inte väcker så mycket engagemang och känslor om man inte har några PO fällningar.
Till och från väljer tidningar att köpa sig ”fria” från PO. Enligt en redaktör som tidigare hade en central position på Aftonbladet brukar tidningen göra sådana uppgörelser ”tre eller fyra gånger per år”. Även företrädare för bland annat Expressen uppger att tidningen ”till och från” har betalat för att slippa anmälningar till PO/PON.
– Jag tycker att det är ok. Det är som att förlikas. Anmälaren tycker sig utsatt för en publicitetsskada och får kompensation för det, säger Jan Helin.

DE FLESTA AV PRESSENS opinionsnämnds fällningar berör tämligen okända personer. De gånger kända namn figurerar blir det ofta stor uppmärksamhet. Några exempel:
*Jan Björklund, partiledare i Folkpartiet, namngav två unga mobbare i en debattartikel i Västerbottens-Kuriren. Ungdomarnas mammor anmälde tidningen. Pressombudsmannen ville fria, men Pressens opinionsnämnd fällde tidningen.
*Hans–Gunnar Axberger, då Allmänhetens pressombudsman idag justitieombudsman, skrev 1991 en artikel i Moderna Tider om den så kallade La Reine-mannen. Artikeln fälldes för att den ansågs föregripa en rättsprocess. Fällningen ledde till att Axberger avgick som PO.
*Yrsa Stenius, då ledamot av Pressens opinionsnämnd, anmälde en recension i Gefle Dagblad. Recensenten kallade Stenius för ett ”intellektuellt fnask” och hade långa utvikningar om hennes erotiska liv. Pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius avskrev ärendet, men Stenius överklagade till opinionsnämnden. En oenig nämnd fällde Gefle Dagblad två gångar. Dels för recensionen, dels för att tidningen återupprepat en del kränkningar när de publicerade PO:s motivering till varför han ville fria.
*Alexandra Pascalidou, journalist och författare anklagades 2005 av en krönikör i Metro för att ha en spökskrivare till sina krönikor. Hon anmälde tidningen. PO Olle Stenholm avskrev med motiveringen att hon är en offentlig person som får tåla sådant. Hon överklagade till opinionsnämnden som fällde artikeln.
Expressens dåvarande chefredaktör Otto Sjöberg gjorde sig skyldig till ett av senare decenniers mest uppmärksammade pressetiska övertramp när han lät publicera en artikel som felaktighet hävdade att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in akut på ett rehabiliteringshem för alkoholister. Otto Sjöberg dömdes senare av Stockholms tingsrätt till 80 dagsböter för förtal.
Publiceringen anmäldes aldrig till PO, precis Expressens uppmärksammade påståenden om att Harry Schein inte var pedofil, att Gudrun Schyman skulle spela in erotisk film eller att den tidigare LO-ordföranden Stig Malm på en kongress slagit ner sin efterträdare Bertil Jonsson. Det är alla publiceringar som med största sannolikhet hade fällts av PO om de anmälts.

EN STOR DEL av anmälningarna – och fällningarna – till PO avser namn- och bildpubliceringar.
– Som utgivare finns det två typer av fällningar. Det ena är publiceringar där man noggrant gått igenom och insett riskerna, och därefter bestämt sig för att publicera. Den andra varianten är att en slö nattredigerare av rent misstag smäller in något som är åt helvete, säger Pär-Arne Jigenius som var PO mellan 1992 och 2000 och dessförinnan chefredaktör för Göteborgs-Posten och Göteborgs Tidningen.
– Olycksfall i arbetet inträffar någon gång på alla tidningar. Det går helt enkelt inte att ge ut en daglig tidning utan att det då och då inträffar misstag.
*Har du själv blivit fälld?
– Javisst, jag har till exempel åkt dit på publicering av listor över prickade på läkare. Det var noggrant övervägda publiceringar som jag tyckte var helt riktiga. Jag tycker alltså att det utslaget var felaktigt.
– På kvällstidningen GT var jag en ganska så medveten och orädd utgivare. Ändå låg det i sakens natur att jag fick hålla igen. När jag började på morgontidningen GP fick jag göra tvärtom. Där gällde det att få redaktion att acceptera att vi publicerade namn och uppgifter i ökad utsträckning än tidigare.
Enligt Pär-Arne Jigenius är det inte bara tradition och typ av tidning som avgör vad som publiceras. Tidsandan har mycket stor betydelse.
– Det allmänna rättsmedvetandet reagerar på olika saker vid olika tidpunkter och pressen svänger i takt med det precis som opinionsnämnden. Jag tycker att det är naturligt att ansvariga utgivare inte utövar sin makt i elfenbenstorn isolerade från omvärlden. Men de får inte gå så långt att de innan beslut sätter fingret i munnen för att känna åt vilket håll det blåser.
*Är det så idag?
– Det är ont om redaktörer som har en profilerad uppfattning. De publicistiska ledarna har blivit någon slags tjänstemän i en koncernstab, en slags chief executive officer i den allmänna industrialiseringen av medierna.

VID VARJE TIDPUNKT finns det en eller flera företeelser eller beteenden som anses speciellt förkastliga och som intar en pressetisk särställning.
Vilka de är varierar beroende på de politiska och materiella förutsättningarna.
– På 1970-talet var det narkotikabrotten som ansågs speciellt klandervärda och farliga. Expressen namngav narkotikabrottslingar på ett sätt som bröt mot tidigare praxis och tvingade fram en ändrad inställning från opinionsnämndens sida, berättar Pär-Arne Jigenius.
En annan stor fråga gällde publicering av namn på advokater som prickats av Advokatsamfundets disciplinnämnd.
– PON friade publiceringar av listor över fällda advokater. Däremot accepterade man inte att det publicerades listor över fällda läkare, vilket upprörde mig.
– På 1980 talet var det den ekonomiska brottsligheten och nolltaxerarna som intog en särställning och särbehandlades i pressen. Sedan kom MC-gängen och nynazisterna. De sista uppfattades som hot mot demokratin vilket ledde fram till den ryktbara namnpubliceringskartellen i stockholmspressen. Vid millennieskiftet var det pensionsaffärerna och direktörsersättningarna.
*Vilken är nästa grupp? Pedofilerna?
– Det ligger nära till hans att misstänka det. En annan grupp är myndighetspersoner som till exempel smugglat in vapen och telefoner till interner eller sålt pass. Blir det fler fall av hårresande tjänstefel och lojalitetsbrott är jag övertygad om att vi kommer att se en annan publicering. Hittills har de behandlats förvånansvärt milt.

ATT DET TILLSATTES en allmänhetens pressombudsman hänger intimt samman med 1960-talets diskussion om högre pressetik efter allt tuffare – och personligt utlämnande – publiceringar i framför allt kvällspressen.
En av de ivrigaste kritikerna var förre statsministern Ingvar Carlsson (s), då riksdagsledamot. Han tyckte inte att systemet med självsanering via Pressens opinionsnämnd (startad 1916) var tillräckligt, utan ville ha en statlig pressgranskningsnämnd.
Det restes även krav på lagstadgad genmälesrätt och gratis rättshjälp åt dem som ville gå i klinch med pressen.
– Tidningsbranschen inrättade PO för att föregripa lagstiftning. Det var en omvändelse under galgen, berättar Pär-Arne Jigenius.
Parallellt med diskussionerna om en pressombudsman diskuterades även andra förändringar. 1968 antog Svenska Journalistförbundet en yrkeskodex och 1970 kom de första branschgemensamma etikreglerna i form av Pressens samarbetsnämnds ”Spelregler för pressen”. Fyra år senare inrättade SJF Yrkesetiska nämnden, YEN.

SEDAN NÅGRA ÅR tillbaka minskar såväl antalet anmälningar till PO som antalet fällningar. Om det beror på att etiken i de etablerade medierna har blivit bättre är tveksamt.
– Jag tycker dock att etiken har blivit bättre. Ingen skulle idag skriva ”Greve sköt neger med jaktgevär” vilket skedde på 1970-talet. I det avseendet har det hänt en hel del, säger Thelma Kimsjö som är publisher på Länstidningen i Södertälje.
Enligt Pär-Arne Jigenius ligger svaret på frågan om pressetiken har blivit bättre eller sämre i betraktarens ögon.
– Om man tittar på dem som är bundna av den reglerade pressetiken tycker jag inte att den har försämrats. Men om vi studerar det samlade utbudet går det enkelt att konstatera att det är mycket som offentliggörs som enligt den reglerade pressetiken inte borde publiceras och som leder till publicitetsskador som inte kan motiveras med ett allmänintresse.
När internet slog igenom på 90-talet stod nätpubliceringar helt utanför den pressetiska kontrollen. Sedan april 2000 kan även nätpubliceringar anmälas till PO/PON.
Den första fällningen skedde 2001 då aftonbladet.se fälldes för tjattsidor där det förekommit grova sexistiska påhopp.
Det stora genombrottet för nätpubliceringarna – hos PON – kom 2007. Då fälldes aftonbladet.se, tre gånger och DI online och Expressen TV var sin gång.
Samtidigt är det mängder av bloggar och sajter som publicerar integritetskänsliga uppgifter som inte omfattas av det pressetiska regelverket, vilket leder till spänningar och motsättningar inom systemet (förutom att det drabbar enskilda).
– Men det inget man kan lösa från vare sig lagstiftarens eller pressens sida. Vi lever i en värld där en del medier försöker upprätthålla en pressetiskt godtagbar standard samtidigt som andra inte gör det. Vi får leva med denna dubbla bokföring, ungefär som en demokratisk stat kan tvingas leva sida vid sida med en odemokratisk, säger Pär-Arne Jigenius.
Thelma Kimsjö:
– Nätet och internationaliseringen av nyhetsförmedlingen är de stora pressetiska frågorna. Vi kan ibland känna ett tryck från läsare som anser att vi censurerar om vi inte publicerar allt eller tar bort kommentarer. Det gäller då för oss att förklara varför vi inte publicerar helt vilt, att det finns ett skäl.
Aftonbladets Jan Helin menar att detta är den absolut svåraste och viktigaste utgivarfrågan.
– Mediebolagen har förlorat sitt monopol på offentligheten. Ansvariga utgivare måste bli tydliga publicister för att skilja ut sig från den kanonad av oansvariga utgivare som finns i vårt offentliga rum. Hur ansvariga utgivare ska förhålla sig till oansvariga är dagens och morgondagens stora pressetiska fråga.
– Jag tycker till exempel det i allmänhet är självklart att svaret på frågan vem som har gjort vad är av allmänintresse. Men av en rad skäl, till exempel hänsyn till anhöriga, måste en ansvarig utgivare ibland avstå från att publicera allmänintressanta uppgifter.
Pär-Arne Jigenius:
– Förr var journalisterna ensamma om att stå för publicitet i massmedier. Nu är journalisterna snart i minoritet. Det är risk för att den omfattande regelvidriga och pressetiskt oreglerade verksamhet som äger rum på nätet sprider sig till den etablerade pressen.
*Kommer etablerade medier i växande utsträckning publicera uppgifter som man tidigare valt att inte publicera?
– Ja, och det är inte bara dåligt. Jag tycker till exempel att vi ibland tar för stor hänsyn till de som gjort sig skyldiga till brott och för lite hänsyn till brottsoffren. Det är lättare att publicera namn och bild på en mördad kvinna med tvivelaktigt rykte, än att publicera namn och bild på mördaren.
*Leder ökad namn- och bildpublicering till ökade krav på korrekta uppgifter?
– Det är den anglosaxiska publiceringsprincipen. Jag tycker att det är en bra princip. I Sverige publicerar vi ofta namn och bild på inblandande i allvarliga brott. Så det är inte frågan, utan i vilket stadium publiceringen ska ske. Ska vi till exempel göra det i samband med att en person grips, under själva rättegången eller när personen har dömts.
– I Sverige gör vi det ofta i ett senare skede med resultat att medierna, så länge personen är anonym, tar ut svängarna och publicera vaga och obekräftade uppgifter. När man sedan, efter exempelvis en dom, väljer att publicera namn och bild, begränsar man sig ofta till att publicera korrekta uppgifter. Men då kan det vara för sent.
Liknande uppfattning har Lennart Håkansson, ansvarig utgivare för Dala-Demokraten.
– Det som är riktigt förödande är när de som inte publicerar namn och bild publicerar snaskiga och mer eller mindre överdrivna uppgifter samtidigt som andra publicerar försiktigare uppgifter, men med namn och bild. Tillsammans kan det bli en, för den enskilde, fruktansvärd mix.
Pär-Arne Jigenius befarar att oreflekterad och yvig nätpublicering av uppgifter ur offentliga handlingar – som kan vara skadliga för den enskilde – leder till ökad hemligstämpling.
– Systemet anpassar sig. Det kan man kalla för en tragedi om man vill. Jag vill inte uttrycka förändringen i sådana värdetermer utan konstaterar bara att det är en naturlig reaktion. Så har systemet alltid reagerat.
– Tidigare hade medierna till exempel i princip fri tillgång till pass- och körkortsregistren. Det har man inte längre. En orsak är att de etablerade medierna – de som är ålagda att följa pressetiken – överutnyttjade systemet.

EN VIKTIG ORSAK till att PON bildades för snart 100 år sedan var växande kritik mot tidningarnas namnpubliceringar. I slutet av 1800-talet var det snarare regel än undantag att pressen namngav allt från fyllerister och 12-åriga småkriminella till mördare.
En stor del av dåtidens kriminaljournalistik skrevs av de så kallade notisjägarna, pressetikens första måltavla.
Publicistklubben konstaterade år 1900 att brotts-och olycksnotiserna ”borde skrifvas af insiktsfullt folk och ej af förste, bäste slusk”.
En studie av forskarna Lennart Weibull och Britt Börjesson visar att 1920 namngav Göteborgs-Posten nio av tio misstänkta brottslingar. 30 år senare, 1950, anonymiserades tre av fyra och 1985 namngavs färre än var tionde.
Trots några uppmärksammade publiceringar på senare år tillhör svensk press fortfarande de mer försiktiga när det gäller namnpubliceringar. I många andra länder är uppfattning att mediernas uppgift är att publicera och att allmänheten har rätt att få veta. Vad allmänheten sedan gör med sin vetskap är inte journalisternas ansvar. Det är en uppfattning som många svenskar delar.
Studier tyder på att namnpubliceringarna i svensk media skulle öka väsentligt om allmänheten fick bestämma.

NORRLÄNDSKA SOCIALDEMOKRATEN I Luleå är förmodligen den svenska morgontidning som har den mest generösa inställningen till namnpubliceringar. I skrivande stund är NSD till exempel en av få tidningar som har publicerat namnet på den man som är misstänkt för att ha dödat Carolin Stenvall i Överkalix.
– Även om det idag i högre utsträckning än tidigare publiceras namn och bild på misstänkta i uppmärksammade brottsfall tycker jag att traditionella utgivare i allmänhet gör etiskt bra bedömningar. NSD är undantaget. På den är det rena vilda västern, säger PO Yrsa Stenius som tidigare var chefredaktör för Aftonbladet.
I juni 2009, samma dag som mannen dömdes till livstids fängelse för mord, fällde Pressens opinionsnämnd NSD för att ha publicerat hans namn.
Yrsa Stenius brast NSD ”i ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften”.
Lennart Håkansson, som ansvarig utgivare för NSD i samband med namnpubliceringen av Carolin Stenvall mördare och idag tidningschef och ansvarig utgivare för Dala-Demokraten, är mycket kritisk till Yrsa Stenius.
– Hon talar i nattmössan. NSD är långt ifrån den enda tidning som publicerar namn på misstänkta mördare. Det var väl nästan ingen tidning som väntade tills exempelvis Anna Lindhs mördare blev fälld innan man tryckte hans namn.
– När det är tillräckligt stort allmänintresse publicerar de flesta tidningar namn och bild oavsett om personen är dömd eller ej. I Carolinfallet var den lokala uppmärksamheten och intresset mycket stort. Dessutom publicerade vi inte namn och bild förrän han hade erkänt att han dödat henne. Att hävda att vår publicering skulle vara ett undantag från pressetiken är bara trams.
Om inte etablerade medier tar allmänhetens intresse att få veta exempelvis misstänkta brottslingars identitet på allvar är det, enligt Lennart Håkansson, stor risk för att människor vänder sig till andra informationskällor.
– Numera publicerar ju till och med polisen på sina hemsidor bilder på misstänkta personer. Pressetiken kräver att det vi publicerar ska vara sant och relevant. Den ställer också krav på våra arbetsmetoder. Men, som många gör idag, sätta likhetstecken mellan allmänintresse och skvaller är inte rimligt. Jag tycker att det krävs en omvärdering av vad som är skvaller och vad som är allmänintresse, men också vad som är publicitetsskada när alla redan vet.
– Enligt Carolin Stenvalls mördares dåvarande hustru hade inte NSD:s publicering någon betydelse ur skadehänseende. Alla visste redan om vem som var misstänkt för mordet. Förutom att uppgifterna var enkla att hitta på nätet, hade man barnens skola redan gått ut och berättat om det. Däremot är hon kritisk till vissa mediers arbetsmetoder.
*Innebär det att man alltid ska publicera namn och bild på exempelvis misstänkta brottslingar?
– Nej, men nu är ofta grundinställningen att vi inte ska publicera, vilket jag tycker är en väldigt konstig uppfattning. Det naturliga för en publicist borde vara att man ska publicera, och så får man diskuterar när man inte ska göra det, säger Lennart Håkansson som menar att det ytterst handlar om människors förtroende för de etablerade medierna.
– Många utgivare är jävligt bekväma och vill inte utsätta sig för obehag. De vill inte, efter att ha uppfyllt ett allmänintresse, ha samtal från förbannade och ledsna människor. Jag tror att feghet och slöhet är viktiga förklaringar till den policy som branschen har idag.
Länstidningens Thelma Kimsjö säger att konsekvenserna av yttrandefriheten inte alltid är sympatisk.
– Men jag är oftast mer orolig över att man inte publicerar än att man gör det.

Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: Tidskriften Journalisten 2009