En majoritet av riksdagens ledamöter anser att medierna har stor betydelse för utgången av höstens val, visar en ny undersökning om riksdagsledamöternas inställning till medier och journalistik.

HÖGST FÖRTROENDE BLAND politikerna, oavsett partifärg, har TT, tidningen Riksdag & Departement och Ekot. Lägst har kvällstidningarna.
Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, säger att det är överraskande att det är så stor skillnad mellan de olika blockens förtroende för Dagens Nyheters politiska bevakning.
– Det stämmer dock bra överens med senare års forskning. Historiskt har DN varit det nyhetsmedium som haft den absolut mest balanserad bevakning. Men under de senaste fem åren har tidningen blivit mer borgerlig på nyhetsplats, medan exempelvis Svenska Dagbladet rört sig åt andra hållet. Idag är SvD mer balanserad än DN.
På liknande sätt har Aftonbladet gått från att på nyhetsplats favorisera Socialdemokraterna till att – i det senaste valet – vara det mest balanserade mediet.
Överlag tycks vänsterblockets ledamöter vara mer mediekritiska än sina borgerliga kollegor.
– Det är egentligen inte så konstigt att de som företräder regeringssidan är mest missnöjda med den politiska bevakningen. Det vore ett större bekymmer om oppositionen vore mer missnöjd än regeringssidan. Det skulle inte tyda på någon särskilt bra journalistik, säger Kent Asp.
De flesta riksdagsledamöter anser, enligt svaren i vår enkätundersökning, att media har stor betydelse för valresultatet.
Det är en uppfattning som delas av Kent Asp, som studerat medierapporteringen i de åtta senaste valrörelserna.
– Förra valrörelsen är ett tydligt exempel. Då missgynnades Moderaterna medan medierna blev medspelare till Folkpartiet. Det är dock inte så att medierna över tid har gynnat eller missgynnat ett speciellt parti. Ibland spelar de med ett parti, ibland emot. Det är medielogiken, inte partipreferenserna, som styr.

OLOF PETERSSON, PROFESSOR i statskunskap och forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), tror att journalisterna, inte minst tv-journalisterna, är på väg att få en allt mindre dominerande roll i valrörelserna.
– Nätet öppnar nya möjligheter för partierna att kommunicera direkt med väljarna, den traditionella inrikesjournalistiken är satt under press. Medielandskapet blir dessutom alltmer fragmentiserat. Allt detta talar för att den journalist- och televisionsdominerande perioden i svensk inrikespolitik går mot sitt slut.
Många riksdagsledamöter som svarat på våra enkätfrågor beskriver den politiska bevakningen som ”ganska dålig”.
En skriver:
”Ibland får jag en känsla av att är man bara tillräckligt mycket ”kompis” med journalisten så får man ut vad som helst”.
En annan hävdar att det saknas ordentlig granskning av politikerna. ”Bevakningen handlar i allt större utsträckning om personliga brister i stället för hur man handhar uppdraget. En politiker drabbas av betydligt mer dålig publicitet om hon parkerar fel och glömmer p-boten än om hon medverkar till att slarva bort miljarder av skattebetalarnas pengar.”
– Det speglar en vanlig mediekritik som finns bland beslutsfattare inom både politik och näringsliv. Det finns en oro och missnöjde med att medierna inte är tillräckligt bra som medier, att journalister inte är tillräckligt bra som journalister. De är för okunniga och går på för lätta grejor, säger Olof Petersson.
En stor del av riksdagsledamöterna tycker att medierna driver opinion på nyhetsplats.
– Det är i sak sant. Men till skillnad mot på partipressens tid drivs opinionen idag inte i primärt partipolitiskt syfte, utan på professionell journalistisk grund vilket illustrerar hur makten i samhället har förskjutits från partierna till medierna, säger Kent Asp.
– I dag betyder nyhetskommentaren mycket mer än ledarkommentaren. Alla vet att ledarskribenter är ute efter att bilda opinion, medan nyhetskrönikörerna – till exempel DN:s Henrik Brors eller Aftonbladets Lena Mellin – gör anspråk på att stå för oberoende kommentarer. Detta tillsammans med att de ofta har fler läsare än ledarskribenterna och profileras hårdare, gör dem viktigare ur makthänseende.

MÅNGA RIKSDAGSLEDAMÖTER UPPGER i vår undersökning att de är positiva till att medierna publicerar namn och bild på ledamöter som till exempel åtalas för sexuella övergrepp på minderåriga.
Det är en uppfattning som förvånar Norrtelje Tidnings ansvarig utgivare Eli Åhman Petersen.
– Det är trots allt bara ett åtal. Blir det en friande dom innebär ”utan eld-effekten” vid ett sådant brott att personen förmodligen sänks för evigt. Handlar det dessutom om riksdagsledamotens egna eller andra identifierbara barn är det också ett argument för att inte publicera.
Ungefär hälften av riksdagsledamöterna tycker att det är rätt att publicera namn och bild på en ledamot som är kraftigt berusad på allmän plats.
– Jag tycker att det avgörs av omständigheterna. Var det till exempel på arbetstid eller fritid? Även riksdagsledamöter ska kunna vara packade på krogen utan att det står i tidningen. Ofta blandas allmänintresse ihop med allmänt intresse vilket är en helt annan sak, säger Eli Åhman Petersen.
– Beslut om namn- och bildpubliceringar är det svåraste man kan hålla på med. Innan jag fattar beslut brukar jag prata med reportrar och nyhetschefer. Det händer också att jag ringer både en och två kollegor och frågar hur de skulle agera och om de har haft något liknande fall.
Lars Johansson, ansvarig utgivare Smålandsposten, menar att det är intressant att de borgerliga ledamöterna är mer liberala än vänsterblocket ledamöter i alla publiceringsärenden utom när det gäller deklarationsavdragen.
– Jag tycker i grund och botten att det positivt att en majoritet är för publicering även om varje publiceringsärende är unikt och måste bedömas individuellt. Min grundinställning är att om exempelvis ett brottsoffer drabbas hårt av en publicering så ska vi inte publicera.
176 av riksdagens 349 ledamöter svarade på enkäten.
– Det är ingen dålig svarsfrekvens även om borgerliga ledamöter är överrepresenterade. Tillräckligt många har dock svarat för att det med ganska stor säkerhet ska gå att säga vad respektive block anser, säger professor Kent Asp.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Journalisten 2006
Fotnot: Enkätundersökningen genomfördes under sommaren 2006. Av 349 riksdagsledamöter svarade 176 helt eller delvis.