De lämnade välbetalda uppdrag i Regeringskansliet för ännu bättre betalda jobb som lobbyister och PR-konsulter.
– Politiker ska inte snabbt kunna byta från att representera allmänintresset till det särintresse som betalar bäst, säger Lars Nord som är professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet.
VI HAR UNDERSÖKT vad som har hänt med de som arbetade i regeringen Reinfeldt 2006-2014.
I kartläggningen ingår såväl statsråd som politiska tjänstemän, till exempel statssekreterare, politiskt sakkunniga och pressekreterare.
Undersökningen visar att minst en tredjedel idag försörjer sig som lobbyister eller liknande, antingen som anställda på en organisation och eller ett företag eller som konsulter.
Ett bra exempel är den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M) som sedan 2013 chef och delägare i PA-byrån Rud Pedersen som bland annat uppges ha försvarsjätten Saab som kund.
Ett annat exempel är den tidigare FP-ledaren och utbildningsministern Lars Leijonborg som är seniorrådgivare på Diplomat Communications. Ett tredje exempel är den tidigare näringsministern, centerledaren och vice statsministern Maud Olofsson som strax efter att hon avgått ur regeringen blev styrelseordförande för besöksnäringens branschorganisation Visita, en bransch som tjänat hundratals miljoner på två av den borgerliga regeringens mest kontroversiella reformer (den halverade arbetsgivaravgiften för unga och den halverade restaurangmomsen).
Att toppolitiker och politiska tjänstemän går över till PR-branschen är dock inget nytt eller specifikt för borgerliga politiker.
1995 till exempel började den tidigare vice statsministern Odd Engström (S) som rådgivare och lobbyist i Stenbeckssfären. För några månader sedan vandrade för övrigt den tidigare finansministern Anders Borg (M) samma väg.
Inte heller kritiken är ny. På partikongressen i Sundsvall 1997 frågade Göran Persson retoriskt i ett tal:
– Hur är det egentligen med de lejda opinionsbildarna, de som ena dagen säljer sina tjänster till ett företag, andra dagen till ett politiskt parti? Vad är egentligen lobbying? Hur ser den ut, hur fungerar den? Blir beslutsfattare manipulerade och förda bakom ljuset? Det är viktiga frågor i en demokrati.
Tio år senare var han ännu mer kritisk:
– Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister.
Kort därefter började han arbeta på en av Sveriges ledande lobbybyråer – JKL.
– I dag kan man tala om politikers olika karriärer. Ingvar Carlsson är kanske siste prominente politikern som efter att han lämnat toppolitiken sysslade med att på sin fritid åka runt och tala på små partimöten, säger Lars Nord.
– Vi får se vad som händer med Fredrik Reinfeldt. Han har åtminstone hittills varit mån om att bibehålla någon slags poststatsmannaskap och inte ge sig in i lobbyverksamhet.
*Varför väljer många andra politiker att bli lobbyister?
– Det finns nog många förklaringar. Jag tror till exempel att man i tidigare politikergenerationer såg på politikerrollen på ett annat sätt än vad många gör idag. Då stod det förtroendevalda idealet i centrum, idag ser många uppdraget som ett jobb.
*Vilket innebär?
– Att det är lättare att byta uppdragsgivare. Det blir som att gå från ett jobb till annat annat, dessutom ett välbetalt sådant. En annan orsak kan också vara att många lämnar politiken tidigare än vad man gjorde förr.
*Vad betyder det för människors förtroende för politiken och demokratin när politiker ”byter sida”?
– Mobilitet och rörlighet är bra, men det krävs begränsningar. Idag finns det i Sverige inga regler alls. Jag förstår inte hur man överhudtaget kan vara mot karensregler.
– Det här handlar inte bara om människors förtroende för politiker och politiken, utan också om att många politiker har exklusiva kunskaper som de fått tack vare sitt uppdrag. Utan karensregler finns det risk för att de missbrukar de kunskaper och det inflytande som de har fått på demokratisk väg genom att plötsligt gynna en liten grupp eller ett särintresse.
*Som kan betala för sig?
– Ja. På vissa områden är vi i Sverige väldigt naiva och oskuldsfulla.
Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Resumé 2015
Fakta: I Sverige finns det, till skillnad mot i bland annat Norge, Danmark och Finland, inga regler för hur snart avgående ministrar får gå till nya jobb. Däremot finns det karenregler för ledamöterna av Riksbankens direktion. De får inte inom ett år efter att de lämnat banken gå till nya jobb där deras kunskaper kan missbrukas eller förtroendet för Riksbanken skadas.