Rapports K-G Bergström, 61, är Sveriges främste politiske reporter – om politikerna får bestämma.
– Det beror förmodligen på att jag har varit med så länge.

NÄR VI I somras frågade ledamöterna av Sveriges riksdag om deras syn på medier och journalistik, bad vi dem också berätta om vilka de anser är Sverige tre främsta politiska reportrar/kommentatorer.
Några av politikerna avböjda att svara av principiella skäl, andra för att de inte anser att det finns några bra politiska reportrar. Av de 98 som svarade uppgav 44 procent KG Bergström, 35 procent Mats Knutsson och 16 procent Lena Mellin.
– Det är självklart roligt att vara uppskattad, säger K-G Bergström och berättar att han egentligen inte är journalist utan lärare, adjunkt i historia och engelska.
– Jag kommer från en småbrukarfamilj i en liten by utanför Kalix och kände redan när jag var tio år att jag ville bli journalist. Men på den tiden hade journalistyrket ingen vidare status. Jag fick hela tiden höra att journalister var försupna och dog i hjärtinfarkt, journalister hade ungefär samma status som konstnärer.
– Jag var osannolikt lydig mot mamma, åkte till Uppsala, tog en fil mag i historia och engelska och gick på lärarhögskolan.
Vid sidan om studierna och lärarjobb, arbetade han under några år som frilansjournalist.

SEDAN I MAJ 1985 är K–G Bergström inrikespolitisk reporter på Rapport och menar att den politiska bevakningen har förändrats ordentligt under de senaste decennierna.
– Förr var de politiska reportrarna mera lyhörda gentemot makten. I dag är vi betydligt självständigare och kritiska. För varje år har distansen till politikerna ökat. Det beror inte bara på reportrarna, utan också på politikerna som har varit olika duktiga på att utnyttja medierna.
– Palme och Bildt var värst. De hade en kader av favoritreportrar som de omgav sig med.
Statsvetarprofessorn Olof Petersson berättar att den amerikanska historikern Steven Koblik 1980 liknande den politiska journalistiken i Sverige med en politibyrå.
– Den bestod av en liten grupp journalister på de stora nyhetsredaktionerna i Stockholm som hade väldigt täta personliga kontakter med de ledande politikerna. Han slogs av hur väl sammanhållen den lilla gruppen var. Sedan dess har mycket hänt. Gruppen politiska reportrar är i dag större, antalet redaktioner fler och medielandskapet mer fragmenterat. Tiden då några få kunde dominera är förbi.
Det håller inte professorskollegan Kent Asp (professor i journalistik vid Göteborg universitet) riktigt med om. Han menar att enskilde journalisters agerande kan ha stor betydelse.
– Det är Janne Josefssons valstugereportage i förra valrörelsen är ett exempel på. Ett annat bra exempel är Mats Knutsson på Aktuellt som var den första som uppmärksammade Folkpartiets och Leijonborgs tal om språktester.
K–G Bergström anser att de stora medierna har en plikt att ordentligt redovisa de viktigaste politiska förslagen i debatten.
– Men vi har också plikt att ta fram eget material, att göra egna granskningar och undersökningar. Även om vi kan bli bättre tycker jag att etermedias partiledarutfrågningar är bra exempel på självständiga granskningar som ofta håller hög kvalité.
*Hur har du i sommar förberett dig för höstens val?
– Jag har haft en lång och skön sommar och i princip varit ledig sedan Almedalen, även följt med vad som har hänt och läst ledarsidor, debattartiklar och rapporter.
– I det här jobbet är det viktigt att kontinuerligt föra bakgrundssamtal med politiker för att kunna ta reda på hur de egentligen tänker. Ett av mina viktigaste uppdrag är att säga det som inte politikerna själva vill säga, till exempel att det finns taktiska motiv bakom en del förslag.
*Har du makt?
– Självklart. Det vore att hyckla att säga något annat om man är inrikespolitiskt reporter och kommentator på landets största nyhetsprogram.
*Är det stressande?
– Nej, men som kommentator är man väldigt utsatt och bevakad. Det gäller att vara noga med fakta och vaksam med vad man säger. Jag gör alla mina kommentarer i direktsändning och då kan tungan slinta.

K–G BERGSTRÖM berättar det är sällan som politiker hör av sig till honom och klagar.
– Jag tror inte att de törs om jag ska vara riktig ärlig. Dessutom tror jag att de vet att det är meningslöst. Den senaste som hörde av sig var den dåvarande finansministern Erik Åsbrink som i valrörelsen 1998 ringde och skällde efter att jag gjort en kommentar om maxtaxan.
– Göran Persson däremot har aldrig ringt för att kritisera. I det fallet är han enastående tolerant. Under den borgerliga regeringen på 1990-talet såg Bildt till att folk ringde och gnällde. De hade en mästrande attityd och förklarade att jag inte förstått saker och ting. De lade upp det väldigt försåtligt.
K-G Bergström säger att den tidigare FP-ledaren Bengt Westerberg är den politiker som han anser har varit enklast att intervjua.
– För oss som inte vill klippa intervjuer är det viktigt att politikerna kan uttrycka sig kort och koncist. Det blir dessutom bättre intervjuer när det är korta svar. Bengt Westerberg kunde på 20 sekunder säga samma sak som det tog en minut för andra. Av dagens politiker är Lars Ohly den som är närmast Bengt Westerberg. Han har en väldigt språklig precision.
– Lars Werner däremot hade inställningen att han inte skulle svara på de frågor som ställdes, utan på helt andra. En sådan inställning kan göra mig tokig. I dag är det dock mycket bättre på partiledarnivå. Inte minst statsministern lägger sig vinn om att svara på frågor som ställs.

RIKSDAGSJOURNALISTERNAS FÖRENING, SOM organiserar de flesta politiska reportrar (inga ledarskribenter) i Sverige, har 88 medlemmar.
*Drygt hälften är män.
*Nästan alla bor i Stockholmsområdet.
*Ungefär häften är födda i storstadslänen. Lika många äger en fastighet.
*Var 20:e är född utomlands.
*Har då sammansättningen på de politiska journalisterna någon betydelse för rapporteringen?
– Könsfaktorn betyder lite eller ingenting i samband med journalistiska avgöranden. I dag tillhör alla i den här gruppen, per definition, någon slags övre medelklass. Är de också uppväxta i övre medelklasshem kan vi misstänka att många känner ett visst avstånd till så kallat vanligt folk. Men om det verkligen är så vet vi ganska lite om, säger professor Kent Asp.
– Att vara politisk reporter är dock ett jobb som många andra med regler och rutiner. Kommer det professionella i konflikt med det personliga, vinner det professionella.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Journalisten 2006

Faktaruta K-G Bergström
Namn: Karl-Gösta Bergström.
Ålder: 61 år.
Familj: Fru och fem barn.
Bor: Bromma.
Journalistisk bakgrund: Frilansande sportreporter Upsala Nya Tidning och Svenska Dagbladet, regionalradion i Norrbotten (frilansare), redaktionssekreterare Nordnytt i Luleå 1976 – 1978 och Rapport 1978 – 1982. Sveriges Televisions korrespondent i Washington 1982 – 1985. Sedan 1985 inrikespolitisk reporter på Rapport.
Politisk bakgrund: 1973 – 75 satt jag i kommunfullmäktige i Kalix för Moderaterna. Det är preskriberat nu. Ingen politiker har kommenterat detta utom Göran Persson som när han var ny sa: En moderat i Norrbotten är väl ungefär som en socialdemokrat i Skåne.

Faktaruta Riksdagsjournalisternas förening:
*55 procent är män, 45 procent kvinnor.
*38 procent är födda på 60-talet, 28 procent på 50-talet, 19 procent på 70-talet och 15 procent på 30- och 40-talen.
*I genomsnitt är medlemmarna 45 år.
*93 procent bor i Stockholms län.
*5 procent är födda utomlands. 14 procent har minst en förälder som är född utomlands.
*7 procent är skilda, 27 procent är ogifta och 66 procent är gifta.
*78 procent har barn. 17 stycken har tre eller fler barn
*48 procent betalar fastighetsskatt (2004).
*2004 hade de i genomsnitt en taxerad förvärvsinkomst på 412 864 kronor.

Dessa politiska journalister tjänade mest 2004 (taxerad förvärvsinkomst i kronor)
Lena Mellin, Aftonbladet, 984 300
Kari Molin, Dagens Nyheter, 931 700
Erik Fichtelius, Sveriges Television, 788 000
KG Bergström, Sveriges Television, 729 000
Mats Knutson, Sveriges Television, 650 200