Sverige behöver en ny form av subventionerat boende som bidrar till integration.
Det menar socialantropolog Viktoria Walldin på White arkitekter.
– Fattiga ska kunna bo i samma områden som rika och halvfattiga i samma områden som halvrika.

Enligt Viktoria Walldin är det länge sedan Sverige hade en socialbostadspolitik värd namnet.
– Marknaden har fått styra, vilket har gjort att det nästan bara har byggts bostadsrätter eller få, men alltför dyra, hyreslägenheter. Det har inte funnits någon matchning mot människors behov, bara deras efterfrågan.
– Det vi nu ser är hur marknaden för dyrare bostadsrätter mattas. Därför avstannar byggandet, trots att det fortfarande finns ett mycket stort behov av nya bostäder, framför allt billigare sådana.
*Men en svag efterfrågan?
– Ja. En del pratar om bristande betalningsvilja utan att förstå att många människor faktiskt har ett betalningstak. De har helt enkelt inte råd med dagens hyror. Det verkar som om många inte är bekanta med den demografiska verklighet som gäller i dagens Sverige och är överraskade över att det finns människor utan pengar. Det är som om man har fastnat i det välfärdssamhälle som eftersträvades och hyfsat genomfördes decennierna efter andra världskriget. Men det är inte dagens Sverige. Vi har inte längre en social bostadspolitik, en socialtjänst som fungerar och en skola som tar hand om alla. Det vi har är en välfärdsmodell som har fallit sönder.
– Jag tror att den svenska självbilden behöver skakas om för att alla ska förstå att vi faktiskt behöver en social bostadspolitik och varför vi behöver det.
*Vad skulle en sådan kunna innehålla?
– Bostadspolitiken har länge varit för generell, det ska vara ”lika för alla”. Men alla är inte lika. Det behövs variation.
– När jag är ute och pratar om de här frågorna och säger att vi borde undersöka möjligheterna till social housing, affordable housing eller liknande, är det bland det fulaste jag kan säga. Ofta får jag till svar att vi har bostadsbidraget och det räcker. Men det gör det ju inte. Vi behöver en ny form av subventionerat boende som även syftar till bostadsintegration.
*Är det verkligen rimligt att koncentrera fattiga till vissa hus?
– Nej. När många hör begreppet social housing tänker de på London och stora bostadskomplex där det bara bor fattiga människor. Men så behöver det inte fungera i Sverige. Dessutom kan man fundera på hur de svenska socialbidragstagarna bor.
*Hur bor de?
– De bor på ofta på ett och samma ställe som dessutom finansieras av det allmänna. I praktiken har vi redan social housing i Sverige, även om vi inte vill erkänna det.
*Finns det något bra utländskt exempel på social housing?
– Ja, i Wien. Där har man en utomordentlig social bostadspolitik. Deras variant av social housing omfattar mycket breda befolkningsgrupper, inte bara de allra fattigaste, och gör att i princip alla har råd att hyra en bostad. De extra billiga lägenheterna har dock ett inkomsttak.

Vi har redan social housing. Men vi kallar det något annat, säger socialantroprolog Viktoria Walldin.
Foto: Mikael Bergling

– Jag tycker att vi i Sverige ska ta tag i bostadspolitiken som ett integrationsprojekt och se till att vi blandar samhällena utifrån människors ekonomi så att fattiga kan bo i samma områden som rika, halvfattiga i samma områden som halvrika. Det skulle gynna samhället oerhört mycket. Forskningen visar dessutom att om dina grannar har jobb, har du större chans att få jobb.
*Hur får man till en ökad blandning?
– Med bostadspolitik. Marknaden kommer inte att fixa det. Och inte folk själva heller. Vi väljer ofta att bo med dem vi känner igen oss i. När jag intervjuar människor om deras boende säger en del att de inte vill bo med människor som inte är som de själva, och det får man ha respekt för. Men jag tror samtidigt att om de skulle prova att göra det, skulle det nog inte tycka att det var så läskigt.
– Samhället måste styra så att vi får mer blandade områden. En variant kan vara att man bestämmer att exempelvis 25 procent av alla nybyggda lägenheter i ett visst område ska fördelas efter behov och integration, inte efter tid i bostadskön. Det skulle göra att området blev mer blandat både socialt och åldersmässigt.
*Varför gör man inte det?
– Jag vet byggbolag som velat att de som står längst bak i kön ska få en del av deras lägenheter, men fått nej av kommunen som vill att tiden i bostadskön ska gälla trots att det ger en mer heterogen sammansättning på hyresgästerna.
*Många har inte råd att hyra nya lägenheter även om det finns sådana lediga.
– Vi behöver bygga billigare. Enligt många byggherrar är det höga mark- och tomtpriser som gör att de inte kan producera billiga lägenheter. Det är sant att många av dagens utvecklingsområden ligger i gamla industri- och hamnområden där det ofta blir dyrt att bygga på grund av bland annat stora saneringskostnader.
– Men samtidigt borde kommunerna kunna få ner tomt- och markpriserna. De borde också ställa tydligare sociala krav på byggherrarna, till exempel när det gäller hyrorna.
*Bör man bygga till lägre standard?
– Ja, ibland. Många av mina branschkollegor rynkar på näsan åt denna tanke. Men jag tycker att det är bättre att bygga till lite lägre standard om det gör att fler har råd med lägenheterna. Dessutom kan man fundera över begreppet lägre standard. Vad är bra standard egentligen? Och vem bestämmer det? Klinkers i alla badrum?
– Det finns redan byggherrar som bygger billigare och med lite enklare standard utan att det är frågan om dåliga lägenheter. Det går alltså.
*Behöver bostadsbidragen höjas och hur gör i sådana fall det utan att minska människors intresse för att öka sina förvärvsinkomster?
– Att bostadsbidrag skulle minska människors intresse för att arbeta tycker jag är en konstig syn. Det är klart att de flesta vill jobba och själva bestämma över sina liv. Förutom ekonomi handlar det om ens välmående, självsäkerhet och identitet.
*Många äldre bor kvar i stora bostäder samtidigt som många barnfamiljer bor trångt.
– Vi måste få igång flyttkedjorna. När jag går hem till människor och intervjuar dem om deras bostadssituation träffar jag ofta ett äldre par i en fyra. De säger: Vi förstår att många yngre människor med barn bor trångt. Men hur ska vi kunna ge upp vår lägenhet och flytta till en mindre som är dubbelt så dyr med vår pension?
*Hur ska de kunna göra det?
– Det är så svårt. Men rörligheten är avgörande för en fungerande bostadsmarknad. Som ett resultat av den ökande platsbristen som följer i urbaniseringens spår behöver vi dessutom ta fram nya och mer yteffektiva boendeformer. Det är dessutom bra för både miljön och ekonomin.
– Jag tror också att vi behöver mer av generations- och kollektivboenden. Hittills har vi trott att människor vill bo själva.
*Vill de inte det?
– Det varierar så klart. Men enligt våra undersökningar, som dock främst har varit inriktade på studentboenden, vill folk framför allt ha sitt eget sovrum och toalett, men kan i övrigt tänka sig att dela väldigt mycket.

Namn: Viktoria Walldin.
Ålder: 45 år.
Yrke: Socialantropolog och partner på White arkitekter. Arbetar med social hållbarhet.
Bakgrund: Född i Etiopien. Uppvuxen i Sollentuna norr om Stockholm. Pluggat bland annat marknadsekonomi, marknadsföring, antropologi och religionshistoria. Studerat, arbetat och bott i London och New York.
Bor i dag: Bostadsrätt i Bagarmossen i södra Stockholm.
Drömboende: Vid havet i Kenya eller Tanzania.

Mikael Bergling
Första publicering:
Boken “En bostadspolitik för alla?”

Share This