Bostadskrisen: ”Vi har fått ett lottosamhälle”

Sverige bör satsa på social housing.
Det menar Jan Jörn­mark som är författare och docent i ekonomisk historia.
– Verklig solidaritet är att samhället bryr sig om de som inte själva klarar att ordna sitt boende, inte att ösa pengar över alla.

Enligt Jan Jörnmark (bilden) har det inte på decennier bedrivits någon generell eller social bostadspolitik i Sverige.
– Men många låtsas som om så skulle vara fallet. Jag tycker att vi i stället ska erkänna som det är.
*Hur är det?
– Marknaden löser majoritetens bostadsproblem. Det vi måste inrikta oss på är hur de 15–20 procent som inte själva kan ordna sitt boende ska kunna få hjälp.
*Genom en återgång till generella lösningar?
– Nej, genom selektiva stöd till de grupper som har svårt att av egen kraft efterfråga bostäder. Majoriteten behöver inget stöd.
*Ska samhället garantera att alla har någonstans att bo?
– Ja. Det är orimligt att människor ska behöva bo på gatan i Sverige. Det svåra är att genomföra en sådan garanti i praktiken.
– Verklig solidaritet är att samhället bryr sig om dem som inte själva klarar att ordna sitt boende, inte att ösa pengar över alla som man gjorde fram till början på 1990-talet.
*Vem ska garantera att den som behöver hjälp också får det?
– Jag tror på en modell med social housing eller affordable housing, kanske i kombination med en bidragsdel om det behövs. Eftersom bostads- och hemlöshet finns i hela landet är det rimligt att det finns en statlig ramlagstiftning kring detta. Men det bör vara kommunerna som har i uppdrag att svara för det praktiska genomförandet.
*Hur ska det fungera rent praktiskt?
– Vid nyproduktion kan man till exempel kräva att 10 eller 15 procent av bostäderna har anpassad hyra, annars får inte fastighetsägaren bygga. Lägenheter med lägre hyror kan antingen vara ”insprängda” i olika fastigheter eller samlas i samma hus. Jag tycker att det är bäst med insprängda lägenheter.
*Vilka ska kunna få dessa lägenheter?
– Människor med lägre – men det behöver inte vara frågan om extremt låga – inkomster. I övrigt bör fördelningen ske efter behov.
*Finns det inte risk för inlåsningseffekter?
– Jo. Många av dem som flyttar in i dessa lägenheter kommer sannolikt på sikt att öka sina inkomster. Eftersom de bor i en billigare lägenhet lär många inte vilja flytta. Ja, det blir säkert inlåsningseffekter. Men då får vi leva med det. Inget system är perfekt.
*Bör inte den som får högre lön eller andra inkomster flytta?
– Nej, självklart inte. Det skulle ju skapa incitament för att inte förbättra sin ekonomi. Däremot ska dessa lägenheter aldrig kunna bli bostadsrätter, inte ens om fastigheten säljs och tas över av en bostadsrättsförening.
*Leder inte social housing till stigmatisering?
– Vad har vi i dag i Tensta, Biskopsgården och Rosengård? Blir det värre av den här lösningen? Nej, det blir det inte. Jag tycker att vi kan lära oss en del av Österrike som har ett enormt utbrett boende i social housing. Det omfattar ganska breda befolkningsgrupper och är inte på något vis stigmatiserande. Där är hela allmännyttan social housing.
– I Österrike vet människor som yttar in i social housing att deras lägenhet aldrig kommer att förvandlas till en bostadsrätt. I Sverige kan en billig lägenhet i allmännyttan när som helst bli en bostadsrätt. För att undvika spekulation är det viktigt att dessa lägenheter aldrig kan bli något annat än hyresrätter.
*Kan inte statligt investeringsstöd eller annan subventionering vara ett bra sätt att få ner kostnaderna vid nyproduktion?
– Nej. Det är helt fel väg att gå. Vad vinner du på det?
*Lägre hyror?
– Nej, möjligen får du högre vinster för byggbolagen. Sannolikt får du högre kostnader. Jag tror inte på det för fem öre. Det är betydligt bättre att staten bestämmer att en viss andel av nya hyresbostäder ska avsättas till social housing.
*Vilken är allmännyttans roll i detta?
– En gång i tiden var den generell. Det är den inte längre. Men samtidigt som allmännyttan i dag har stora problemområden och drag av social housing, har den också jättelika bestånd av lägenheter på andra ställen vilket försvårar en effektiv förvaltning.
– Det är hög tid att definiera vad allmännyttan är och ska vara.
*Vad ska den vara?
– Jag tycker att en del av allmännyttan ska man förbehålla för social housing. Resten kan man sälja, företrädesvis till hyresgästerna.
*Många hyresgäster har inte råd att bo kvar i sina lägenheter när allmännyttan renoverar. Bör det införas ”renoverings­ bostadsbidrag”?
– De allmännyttiga bostadsbolagen måste lära sig att räkna. Har inte bolag som kanske har funnits i 70 år råd att renovera fastigheter som under lång tid har körts i botten socialt och underhållsmässigt, får man gå någon annanstans än till mig för att gråta.
– Jag tror inte på några statliga renoveringsbidrag. Samtidigt kan man så klart inte ha hus som håller på att rasa ihop på grund av kraftigt eftersatt underhåll.
*Vad ska man göra då?
– Husen måste till slut renoveras, vilket leder till högre hyror. En lösning är att allmännyttan frigör resurser för renovering genom att sälja en del av sitt bestånd. I de fall de kvarvarande – och renoverade – lägenheterna ingår i det sociala beståndet behöver inte hyrorna höjas speciellt mycket. Samma sak är det med allmännyttans nyproduktion.
– En försäljning av delar av allmännyttan kan också vara en del av lösningen på den sociala situationen i många miljonprogramsområden. Trots årtionden av diskussioner och satsningar har den bara blivit sämre. Det är dags att prova något annat. Dagens modell fungerar helt enkelt inte.
*Hur kan en försäljning göra att situationen blir bättre?
– Jag tror att det är bra om man får in nya aktörer i områdena och mer blandade upplåtelse- och boendeformer. Men det avgörande är att andelen bland de boende som arbetar ökar, annars går det inte att förändra miljonprogramsområdena.
– I dag är det många människor som yttar från dessa områden, och kanske köper en bostadsrätt eller äganderätt någon annanstans, så fort de får arbete och en bättre ekonomi. Det leder till en konstant utarmning.
*Behöver rörligheten på bostadsmarknaden öka för att er ska kunna få en bostad?
– Det är helt avgörande. Dagens system skapar en väldig orörlighet och är otroligt suboptimalt.
*Hur gör man det?
– Inför en helt obegränsad uppskovsrätt – med en ränta som inte överstiger inflationen – när det gäller flyttskatten. Det görs helt enkelt ett bostadsbokslut – och betalning av flyttskatten – först när personen dör.
– Bruksvärdessystemet skapar enorma inlåsningseffekter och måste ses över. Men för att alla ska kunna efterfråga en bostad måste hyrorna i en del av beståndet vara hårt reglerade.
*Bör det ägda boendet omfattas av en social bostadspolitik?
– Något måste göras med tanke på dagens hårda kreditregler. I dag krävs det av unga hushåll som köper en bostad att de ska amortera tre procent av sina skulder per år samtidigt som inflationen är två procent. Det innebär i praktiken att de på tio år ska ta bort halva lånet. Det är fullständigt absurt.
– Staten måste på något sätt hjälpa till och stimulera framför allt ungdomars bosparande. Det är inte rimligt att de måste lösa sitt boende med hjälp av blancolån, miljonarv eller spelvinster. Vi har fått ett bedrövligt lottosamhälle.

Mikael Bergling
Första publicering: Boken “En bostadspolitik för alla?”