Bostadskrisen: Vi behöver bostäder – inte fattigvård

Det ägda boendet bör vara en central den av den sociala bostadspolitiken.
– Den som vill bör kunna göra om sitt PPM-sparande till ett bosparande. Det skulle ge fler människor möjlighet att äga sin bostad, säger Daniel Suhonen som är chef för den fackliga tankesmedjan Katalys.

Han anser att det inte längre bedrivs någon social bostadspolitik i Sverige.
– De senaste årens utveckling visar dessutom att marknaden inte klarar av att själv sköta bostadsförsörjningen. En social bostadspolitik bör vara en central och självklar del av välfärdspolitiken.
*Har alla rätt till ett boende?
– Självklart. Att bo är en central del av att vara en människa. Men i verkligheten är det många som inte omfattas av den rättigheten.
– I dag är det inte bara en psykisk sjuk alkoholist eller narkoman som inte får tag på ett rimligt boende. Det gäller även studenter, pensionärer, arbetare, nyanlända och många andra. Det är inte ens ovanligt att människor som är etablerade på arbetsmarknaden tvingas bo på ett mycket konstigt sätt.
*Vem ska garantera att alla har någonstans att bo?
– Kommunerna har ett bostadsförsörjningsansvar, men det är staten som har det yttersta ansvaret. Det är bara att läsa i grundlagen. I den står det att ”särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”.
– Jag tror att en viktig förklaring till varför många människor inte längre har förtroende för politiker är att regeringsformens samhällskontrakt har brutits.

*Vad ska den sociala bostadspolitiken ha som syfte och mål?
– Den ska garantera alla ett bra boende. Det är alltså inte frågan om någon fattigvård. Då räcker det att man ger människor vaxade kartonger, liggunderlag, tomatsoppa på burk, vitamintabletter och kanske en spruta ibland, och så vill inte jag ha det.
– För att människor ska kunna ha rika och goda liv är en rimlig bostad central. Tyvärr har vi inte längre en social bostadspolitik som gör detta möjligt för alla.
*Varför inte?
– Det hänger bland annat ihop med den omläggning och liberalisering av politiken som har pågått under de senaste decennierna, framför allt inom socialdemokratin. Det som har skett är ett ideologiskt paradigmskifte.
– Runt år 2000 slutade vi att kollektivt investera i bostäder. Samtidigt som skuldsättningen privatiserades blev bostadssektorn en kassako för staten. Till det ska läggas att bostadsbyggandet sedan 1990-talet inte utvecklats i takt med behoven. Resultatet ser vi i dag i form av en enorm bostadsbrist.
*Vad bör göras?
– Det grundläggande är att det byggs fler bostäder. Vi måste också definiera bostadsförsörjning som ett område för politik och det innebär att det är ett område för utgifter. Ökat, socialt hållbart och mer ansvarstagande bostadsbyggande förutsätter ekonomiska insatser från statens sida.
*Hur ska fler kunna efterfråga nya bostäder?
– Det krävs en massa åtgärder, bland annat en statlig bostadspolitik som sänker priserna, håller nere hyrorna och ser till att det byggs bostäder som i dag inte bär sig på marknaden. En del av detta kan vara subventionering av hyror via statliga investeringsstöd, men även mycket annat.
*Som?
– Den som bygger bostäder med låga hyror skulle till exempel kunna få generösa ränteavdrag eller låna pengar av staten till låg och bunden ränta. AP-fonderna, som redan äger mycket bostadsfastigheter, skulle kunna subventionera, eller omfördela, vissa hyror. Stora treor får högre hyra per kvadratmeter, medan små tvåor får lägre. Man kan också omvandla en av AP-fonderna till en bostadsbyggnadsfond med uppgift att bygga bra och billiga bostäder. Det finns mycket att göra.


*Vill inte de framtida pensionärerna ha bra avkastning på sitt pensionssparande?
– Självklart ska man ta ut tillräcklig hög hyra så att kostnaderna täcks. Men man behöver kanske inte ta ut maximal hyra. Dessutom har det visat sig att det är en ganska bra och trygg investering att bygga hus.
– Vi har i dag i princip monopolkapitalism i byggbranschen, vilket driver upp hyrorna ytterligare. För att öka konkurrensen, och få ner priserna, borde staten starta ett eget byggbolag, ett SBAB för byggbranschen.
*Bör det allmänna stötta hushåll med svag ekonomi så att de lättare kan efterfråga en bostad?
– Det behövs bostadsbidrag och försörjningsstöd till vissa grupper. Men jag tror inte på marknadshyror i kombination med höjda bostadsbidrag till de allra fattigaste. Jag har dessutom svårt att se att någon regering, oavsett partifärg, skulle vilja höja bostadsbidraget med 10 000 eller 15 000 kronor i månaden för att exempelvis en fattig somalisk flyktingfamilj ska kunna hyra en dyr lägenhet. Det finns ingen acceptans för det i samhället. Det skulle dessutom bidra till att göra människor bidragsberoende.
– Lösningen är i stället generella åtgärder som ökar byggandet till rimliga priser och hyror.

*Bör det ägda boende vara en del av den sociala bostadspolitiken?
– Det vore bra om fler ägde sitt boende. Vi behöver dessutom fler varianter av ägt boende än villor, radhus och bostadsrätter som är de vanligaste i dag. Jag kan till exempel tänka mig att en del av allmännyttan utvecklas till kooperativ hyresrätt.
– Varför inte låta låginkomsttagare i exempelvis Tensta som sparar lite till sina barn i ett statligt subventionerat och stimulerat bosparande, kunna använda pengarna som egeninsats i en kooperativ allmännytta?
*Alla har kanske inte råd att bospara?
– För att göra det möjligt för fler att bospara skulle man kunna utnyttja pensionssystemet. Det enda kapital som många människor har är deras pensionskapital och det är låst fram tills att de går i pension. Dessutom är det många som dör i förtid och får då inte ut några pengar alls.
– En spännande tanke är att låta unga människor använda sitt PPM-sparande, och kanske även en annan del av pensionssystemet, som ett kombinerat bo- och pensionssparande. Pengarna skulle bland annat kunna samlas i pensionsbostadsfonder och användas till att bygga hyres- och bostadsrätter. Förutom en rimlig ränta, får spararna en bostad.
*Vilken är allmännyttans roll i den sociala bostadspolitiken?
– Den skulle kunna vara betydligt större. Allmännyttan hämmas av att den tidigare i stor utsträckning var uttolkare och förverkligare av den sociala bostadspolitiken. De kommunala bostadsbolagen byggde samhällen. Det gör man inte längre, vilket hänger samman med att det inte längre finns en nationell politik på området.
– Ett annat problem är att många kommuner har skruvat hårt
på utdelningskranarna och använder sina bostadsbolag som en inkomstkälla. Ibland har man lagt in de kommunala bostadsbolagen i stora kommunala koncerner för att enkelt kunna omfördela pengar.
*Vad leder det till?
– Ett bra exempel är situationen i Stockholm. Kulturhuset Stadsteatern ingår i samma koncern som stadens allmännyttiga bostadsbolag med resultat att de som betalar för Stadsteaterns verksamhet till stor del är de boende i allmännyttan. Det är ofta människor som är låginkomsttagare, bor i förorter och inte använder vare sig Kulturhuset eller Stadsteatern i samma utsträckning som boende i innerstaden. De borde åtminstone få fribiljetter till Stadsteaterns föreställningar.

Mikael Bergling

Första publicering: Boken “En bostadspolitik för alla?”