Genom att se till att det inte byggs bostäder med lägre hyror undviker kommuner vissa ”riskgrupper”.
– Kommunerna bygger för de invånare man vill ha. Övriga får söka bostad någon annanstans. Ingen vill sitta med ”SvartePetter”, säger Hans Swärd som är professor i socialt arbete vid Lunds universitet.
Han menar att det bara finns ett sätt att minska hemlösheten och trångboddheten: bygga mer och till rimliga hyror.
– Det grundläggande och helt avgörande problemet i dag är bristen på bostäder. Det vi nu ser är resultatet av att det under lång tid har byggts alldeles för lite. Med balans på bostadsmarknaden löser sig många av de övriga problemen av sig själv. Tyvärr kommer vi att ha en bristsituation under många år framöver.
*Har Sverige en social bostadspolitik?
– Stora delar av den sociala bostadspolitik som byggdes upp under efterkrigstiden är avvecklad. Då hade vi en statlig politik som styrde mot ett byggande för alla plånböcker och preferenser. Tanken var att alla skulle kunna efterfråga en bostad. En annan viktig del av bostadspolitiken var att integrera, inte som i dag segregera, olika inkomstlägen.
– Även mycket annat av det som fanns innan 1990-talets början, allt från ett fungerande bostadsdepartement till bostadsanvisningslagen och andra regelsystem, har avvecklats. Förutom att spara pengar hoppades man att bostadspolitiken skulle kunna skötas på lokal nivå.
*Har det fungerat?
– För vissa grupper har det fungerat. Lite förenklat kan man säga att kommunerna har sett till att det har byggts för de invånare som de vill ha, i allmänhet goda skattebetalare. Bidragstagare och bostadsmarknadens riskgrupper hoppas man ska söka sig någon annanstans.
*Har de gjort det?
– Ibland. Men framför allt har en stor del av de personer och familjer som inte är attraktiva för hyresvärdarna hamnat i ett vakuum. Kommunernas socialtjänster, som ju har det yttersta ansvaret enligt socialtjänstlagen, har fått ta hand om dessa människor. Resultatet ser vi i form av en väldigt stor och växande sekundär bostadsmarknad med sociala kontrakt, hotellboenden, tränings- och övergångslägen- heter och liknande. Det är boenden som kostar oerhört mycket för samhället, pengar som kan användas betydligt bättre.
*Vilka delar är viktigast i en social bostadspolitik?
– Nummer ett är att det finns tillräckligt med bostäder. Det bör också finnas ett gemensamt förmedlande organ så att alla har möjlighet att söka en bostad. Andra viktiga delar är rimliga hyresnivåer, kompensatoriska bidrag (till exempel bostadsbidrag) och behovsprövade förtursystem.
Fakta om Hans Swärd
Ålder: 74 år.
Yrke/uppdrag: Professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Ordförande i Centralförbundet för socialt arbete.
Bakgrund: Forskar om fattigdom och hemlöshet.
Så har jag bott: Uppvuxen i villa i Gränna. Studentboende, bostadsrätt och villa i Lund.
Bor i dag: Bostadsrätt i Lund nära centralstationen.
Drömboende: Bor mycket bra i dag. När barnen bodde hemma var det bra att bo i eget hus.
Om jag vore bostadsminister skulle jag:
*Inrätta ett bostadsdepartement och upprätta en ordentlig bostadspolitik.
*Underlätta samordning inom kommunerna mellan socialtjänsten och planenheterna. Kommunerna måste ha bostadsplaner för olika typer av kommuninvånare.
*Minska segregeringen. Införa en tydlig statlig styrning av var nyanlända bosätter sig.
– Jag tycker att bostadsanvisningslagen borde införas igen. Enligt den fick bolagen köpa mark och bygga bostäder mot att de kommunala bostadsförmedlingarna fick förmedla en viss andel av lägenheterna.
*Bör den sociala bostadspolitiken vara generell eller selektiv?
– Den generella socialpolitiska modellen är både minst stigmatiserande och mest framgångsrik. Historiskt har vi i Sverige haft barnrikehus och andra byggnationer som speciellt vänt sig till fattiga människor. I Europa är det ganska vanligt med varianter av social housing. Det är inga bra lösningar, möjligen med undantag för österrikiska varianten av social housing som är mycket bredare och flexiblare än övriga.
*Kan inte en social bostadspolitik vara selektiv utan att vara stigmatiserande?
– Det är svårt. Bygger man särskilda bostäder eller genomför andra specialinsatser för just fattiga, så blir det stigmatiserande. Försörjningsstödet är ett bra exempel. Det har man bytt namn på era gånger. Det har kallats allt från fattighjälp till socialbidrag och försörjningsstöd. Men oavsett namnbytena uppfattas bidraget av många som något skamfullt.
*Har alla rätt till en bostad i Sverige?
– Ja. Enligt socialtjänstlagen har alla dessutom rätt till skälig levnadsnivå och det har Socialstyrelsen uttolkat som att ha någonstans att bo, kläder och ett visst uppehälle. På låg nivå ska man kunna leva som alla andra.
*Vem är ansvarig för att alla kan det?
– Det är ett delat ansvar mellan staten och kommunerna. Men det är ett ansvar som man inte har tagit. Politiken på det här området har inte varit lyckad. Ska vi få ordning på bostadsbristen måste det till en betydligt större statlig styrning.
– I dag är det mycket stora grupper som står utanför den reguljära bostadsmarknaden och som bor under mycket osäkra förhållanden. Hemlösheten har ökat rejält.
*Har inte individen ett eget ansvar för att skaffa sig ett boende?
– Det är självklart att individen har ett ansvar. Men finns det inga lägenheter, så finns det inga. Därför är ökad tillgång på bostäder det absolut viktigaste för att lösa hemlösheten.
*Vilka har det svårast att få tag på en bostad?
– De som inte är inne på arbetsmarknaden och omfattas av det generella socialförsäkringssystemet, till exempel en del ungdomar och nyanlända. Fattiga människor helt enkelt. Många av dem är socialtjänstens klienter.
– Det som är nytt är att gruppen som inte har några andra problem än att de saknar en fast bostad ökar. Många av dem arbetar och är i övrigt väl integrerade i samhället.
– Det måste till en betydligt större statlig styrning, säger professor Hans Swärd. Foto: Mikael Bergling
*Bör bostadsbidraget höjas och breddas?
– Ja. Det finns de som säger att exempelvis ett höjt bostadsbidrag skulle minska människors vilja att arbeta. Men det stämmer inte. Det visar era studier.
– Den här diskussionen handlar i mångt och mycket om retorik. 2016 låg socialbidragskostnaderna på strax över tio miljarder kronor. Samma år kostade rotavdragen statskassan 11 miljarder kronor och ränteavdra-gen till bostadsägarna 30 miljarder kronor. Det ena går till svaga grupper, det andra till starka. Det ena är bidrag, det andra är avdrag.
*Är det rimligt att en del hyresvärdar inte hyr ut till människor med försörjningsstöd?
– Nej. Vissa fastighetsägare kräver dessutom fast förvärvsinkomst för att hyra ut, vilket är helt orimligt. Jag tycker att det bör räcka med att man har en inkomst. Om den består av lön från arbete, sjukpenning, försörjningsstöd eller liknande ska inte ha någon betydelse. Försäkringskassan skulle dessutom kunna utge intyg om att man har rätt till exempelvis bostadsbidrag eller liknande.
*Vilken är allmännyttans roll?
– Allmännyttans ställning och roll varierar mycket mellan olika kommuner. I en del har den en stor roll, medan andra kommuner har så höga avkastningskrav på sina allmännyttiga bostadsbolag att de har svårt att ta ett bostadssocialt ansvar. Andra kommuner har kanske sålt ut sin allmännytta eller så har de inte skött om den och sett till att fastigheterna renoverats som de ska.
– Utan tvekan har allmännyttan varit viktig för den sociala bostadspolitiken och kan bli det igen. Kommunerna kan till exempel ge tydliga ägardirektiv till deras bostadsbolag om att de ska bygga mer och till rimliga hyror.
*Räcker det?
– Nej. Även de privata fastighetsägarna måste ta ett socialt ansvar. Om svaga bostadskonsumenter i ännu större utsträckning än i dag koncentreras till allmännyttan kommer segregationen öka ytterligare. Med ökad bostadssegregation följer även ökad segregation när det gäller hälsa, ekonomi, utbildning, medellivslängd och mycket annat.
– Det måste till mekanismer som gör att segregationen minskar och att det bostadssociala ansvaret delas mer rättvist mellan privata och offentliga fastighetsägare.
Mikael Bergling
Första publicering: Boken “En bostadspolitik för alla?”
