Bostadskrisen: ”Barn tvingas bo i ren misär”

Flera tusen barn i Sverige saknar en riktig bostad.
– Den sociala misären ökar. Alla barn behöver ha en plats att kalla sitt hem. Det har de inte i Sverige i dag, säger Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin.

INGEN VET EXAKT hur många barn i Sverige som saknar en fast bostad.
– När Rädda Barnen, som jag då var chef för, i fjol frågade Sveriges 25 största kommuner om hur många barn som lever i hemlöshet, enligt Socialstyrelsens definition, visade det sig att man tillsammans kände till ungefär 5 300. Flera av kommunerna uppgav dock att mörkertalet förmodligen är stort. Det verkliga antalet kan alltså vara betydligt större.
*Varför då?
– En del vågar eller vill inte berätta att de är bostadslösa. De skäms. Många är inte socialt utslagna, utan bara fattiga. Ofta arbetar åtminstone någon av föräldrarna i dessa familjer, men då är det nästan alltid frågan om otrygga anställningar eller jobb med väldigt låga löner. Gruppen ”working poor” ökar i Sverige.

– Bland de hemlösa finns det även personer som inte är fattiga, utan ganska väl etablerade i samhället. Men då bor de ofta i ett område där det är stor brist på lägenheter. Inte sällan tvingas de flytta runt och bo i andra hand eller på rivningskontrakt. I andra fall kan det handla om kvinnor som har bott på ett skyddat boende och som är på väg att ta sig ut på bostadsmarknaden. De har ofta mycket svårt att få tag på en bostad om de inte har råd att köpa någon. Det är personer som sällan har stått i en bostadskö.
– Ett sådant exempel ur vår undersökning gäller en mamma i en av Stockholms mer välmående norra förorter som tidigare bott i en villa. Efter att ha blivit svårt misshandlad av sin make bodde hon en tid på en kvinnojour. När hon tillsammans med barnen lämnade det boendet hade hon ingenstans att ta vägen och erbjöds då plats på en campingplats flera mil därifrån. Det var det enda som fanns.
*Hur påverkas barn av hemlöshet?
– De tar självklart skada. Vid sidan om enkäten till kommunerna, har vi även intervjuat utsatta barn, föräldrar, skolpersonal, barnläkare och BVC-personal. Fram växer en otäck och mycket konkret bild av många barns livssituation. Det är till exempel inte ovanligt att en bostadslös barnfamilj placeras på ett hotellhem och tvingas dela vardag med människor med drog- eller andra sociala och psykiska problem. Vi har också hittat miljöer där det bor tre barnfamiljer i en trea och där en mamma betalar 5 000 kronor i månaden för en klädkammare åt sig själv och sina tre barn. Vi har mött familjer som bor i lägenheter fulla av mögel och ohyra.
*Det påminner om misär.
– På många håll är det frågan om ren misär, dessutom ökande sådan. Det här är uppväxtmiljöer som gör att barnen blir väldigt stressade, får svårt att hänga med i skolan och sämre hälsa. Fattiga och bostadslösa barn är i betydligt större utsträckning än andra barn i Sverige underviktiga, överviktiga, har diabetes och hjärt-kärlsjukdomar och lider av psykisk ohälsa.
– Enligt FN:s barnkonvention har varje barn rätt till en trygg barndom, till utbildning och en trygg bostad. Varje land ska till det yttersta av sina resurser säkra detta. Det gör inte Sverige i dag.
*Vad bör Sverige göra?
– Det grundläggande är att det behöver byggas er bostäder och till hyror som är överkomliga även för barnfamiljer som inte har höga inkomster.
– Staten bör tydligt peka ut vem som är ansvarig för bostadsförsörjningen och stödet till ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Nu bollas det ansvaret mellan staten och kommunerna. Man bör också förtydliga vad som är barnens bästa.
*Vad är det?
– Alla barn ska ha en skälig levnadsstandard. De ska inte bara ha en bostad. De ska ha en skälig bostad och någonstans som de kan kalla sitt hem.
– Det innebär bland annat att tre barnfamiljer inte ska behöva bo i en trea eller att barn inte ska bo i lägenheter som är fulla med mögel och kackerlackor, har trasiga fönster och liknande, vilket sker i dag även inom allmännyttan.
*Har vi en social bostadspolitik i Sverige?
– Om man med en fungerande social bostadspolitik menar att det ska finnas bostäder även för personer som av olika skäl befinner sig i social utsatthet, så har vi en mycket begränsad sådan. Den som finns är dessutom en produkt av hur samhället såg ut för decennier sedan. Därefter har det hänt mycket. Urbaniseringen är betydligt kraftigare idag, segregationen större, familjerna ser annorlunda ut och människor etablerar sig allt senare på arbetsmarknaden. Tyvärr har inte vare sig den sociala bostadspolitiken eller trygghetssystemen följt med.
*Vad bör göras?
– Förutom att bygga era bostäder, behövs det nya upplåtelseformer och metoder för att underlätta för människor att etablera sig på bostadsmarknaden. Kommunerna eller Försäkringskassan bör till exempel kunna ge hyresgarantier till barnfamiljer. Systemet med sociala investeringsfonder bör utvecklas precis som mer effektiva och nytänkande stödprogram för bostadslösa familjer.
– Socialstyrelsen bör var tredje, och kommunerna varje, år undersöka hur hemlösheten bland barnfamiljer utvecklas.
*Bör en egen bostad vara en rättighet?
– Ja. Ska vi kunna minska barnfattigdomen måste alla barnfamiljer snabbt få en trygg bostadssituation. Det är grundläggande och något som det borde finnas bred politisk enighet kring.
*Vilket är bäst: “Bostad först“ eller sociala kontrakt?
– När det gäller personer och familjer som inte har andra problem än att de är bostadslösa är ”Bostad först” att föredra. Familjerna får en trygghet och en plattform. Barnen vet var de har sin säng och kan vara trygga med att de får gå kvar i skolan eller vara med sina förskolekamrater. De riskerar inte att plötsligt ryckas upp.
*Är social housing något för Sverige?
– Jag tror att man behöver titta på alla möjligheter. Vi har besökt sådana områden i London och den modellen är inget föredöme. Samtidigt behövs det nya upplåtelseformer till barnfamiljer i stor social utsatthet. Bra bostäder till överkomliga priser helt enkelt.
*Vilka grupper är mest utsatta?
– Enligt våra undersökningar är det framför allt barn med ensamstående föräldrar och föräldrar som är födda utanför Europa.

Mikael Bergling
Första publicering: Boken “En bostadspolitik för alla?”