Med hjälp av en egen Youtube-kanal, seminarier i Almedalen och opinionsdrivande juridik riktar Sargon De Basso, 41,  stark kritik mot populistiska politiker och mediernas etik.
– Rättssäkerheten i Sverige är under attack, säger han.

Sargon De Basso är en av Sveriges mest profilerade advokater med många uppmärksammade och högprofilerade mål och klienter, till exempel skådespelaren Mikael Persbrandt, artisten Ken Ring, regissören Ulf Malmros och den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsens företrädare Pär Öberg.
– Jag har försvarat människor som har varit misstänkta för mord, rån, misshandel, hets mot folkgrupp och många andra brott och har inga problem med det. Alla människor förtjänar ett försvar och en rättssäker prövning av sin eventuella skuld, säger han när vi träffas på hans advokatkontor nära Stockholms tingsrätt på Kungsholmen i Stockholm.
Sargon De basso föddes på Karolinska sjukhuset i Solna något år efter att föräldrarna, som är assyrier, invandrat till Sverige från sydöstra Turkiet tillsammans med fyra söner i mitten av 1970-talet.
– Efter ett par år i Jakobsberg flyttade vi till Örebro i samband med att pappa skulle utbilda sig till socionom. Det är där jag är uppvuxen.
Varför jurist?
– I min ungdom hade jag olika drömmar om vad jag skulle bli, bland annat arkeolog och dokumentärfilmare. Det blev till slut juridik efter att min bror, som hade läst Jiken, berättade hur kul det var.
– Jag hade det ganska enkelt för mig på gymnasiet och fick bra betyg utan att behöva plugga speciellt mycket. På universitetet hade jag det däremot ganska svårt. Jag var inte studiemotiverad under första halvan av utbildningen, trivdes inte i Uppsala och hade en enorm hemlängtan till Örebro. Under andra delen blev det dock lite bättre.
Satt du ting?
– Nej, det hade jag inte tillräckligt höga betyg för. Jag gjorde min uppsatspraktik på Peter Althins advokatbyrå och erbjöds efter examen en anställning. På den tiden var det den enda större byrån i Stockholm som inte hade tingsmeritering som krav, vilket var min stora lycka. Jag arbetade där i tio år och hade Peter Althin som mentor.

Sedan ett par år tillbaka har Sargon De Basso en egen advokatbyrå med mottot: “Din rätt är vår strid.”
– Vi är 15 medarbetare, varav åtta är advokater, fyra biträdande jurister och tre administratörer. Jag är ensam ägare till byrån och driver den som en fritidsgård.
Vad innebär det?
– Att mina beslut inte följer aktiebolagslagens regelverk om att maximera vinsten till aktieägarna, det vill säga till mig själv. Det innebär också att jag kan fatta ekonomiskt korkade beslut, men som känns bra för mig. Det innebär att mina anställda advokater har de bästa ingångsvillkoren i branschen och att byrån, som vi gjorde i somras, kan åka till Almedalen med halva personalstyrkan, hyra ett eget tält och arrangera seminarier och prata om populistiska valförslag. Det ger inga klienter. Det kostar mycket pengar. Men det känns rätt och det är det som är huvudsaken.
– Det stillar dessutom min själ. Jag är försvarsadvokat och de som jag försvarar är ofta misstänkta för mycket grova brott. Vissa av dem är dessutom skyldiga så att det sjunger om det.
Sargon De Bassos advokatbyrå, som är inriktad på brottmål, går ekonomiskt mycket bra. I fjol omsatte den knappt 25 miljoner kronor och gjorde ett rörelseresultat på drygt 7 miljoner kronor.
Han har inga planer på att bredda verksamheten och bli affärsjurist.
– Jag skulle inte klara av det. Jag kan inte ha som mål med mitt arbete att göra rika företag rikare. Jag måste hitta näring i något som har betydelse på riktigt. Jag kan inte leva i en jävla fejkvärld där jag som advokat ska sträva efter att åka runt i en vit Porsche Cayenne och ha Hermes-skärp. Jag skulle skämmas och känna mig obekväm.
Det finns väl en del advokater som gillar det?
– Jag skulle säga att en majoritet gör det. Det är halva poängen med yrket. Vi har den kulturen att det är antalet debiterbara timmar som är det viktiga ur ett arbetsgivarperspektiv. Men det är det inte för mig.
Varför hade ni tält och seminarier i Almedalen?
– Därför att rättsstaten Sverige står under våldsamt populistiska angrepp från alla möjliga håll. Politikerna har gett efter för lynchmobben. Från högerkanten handlar det om hårdare tag i allmänhet och lägre beviskrav. Från vänsterkanten om att bland annat utöka våldtäktsbegreppet och lägre beviskrav. Rättssäkerheten är under attack.
– Ungefär 500 personer kom på våra seminarier som handlade om allt från cannabisfrågan till populistiska förslag på sexualbrottsområdet och de allmänna ropen på hårdare tag. Dessutom har 150 000 tagit del av våra filmklipp. Jag är mycket nöjd.
Sargon De Basso säger att svenska domstolar i allmänhet har en väldigt hög lägstanivå i brottmål.
– Det är framför allt inom två områden som det kan bli problem. Den ena är sexualbrott och det andra är relationsmål. Det beror på det slutna rummets problematik och svårigheten att få fram tillräckliga bevis.
– I förhoppningen om att man ska komma till rätta med ett allvarligt samhällsproblem har man sänkt beviskraven med resultatet att det i dag sitter oskyldigt dömda i våra fängelser. I exempelvis mål som gäller mord och rån är rättssäkerheten betydligt större.

Men även när det gäller morddomar blir det ibland fel. 1986 dömdes den då 15-årige Samir Sabri för att ha mördat sin styvmamma i en lägenhet i Stockholmsförorten Tensta och låstes in på en psykiatrisk klinik på obestämd tid. 30 år senare friades han. Tillsammans med en kollega skrev Sargon De Basso ansökan som fick Högsta domstolen att bevilja resning.
– Men det hade inte gått utan reportern Anders Johansson på Aftonbladet. Det var hans grävjobb som gjorde att det kom fram uppgifter och fakta som friade Samir. Jag spyr på oseriös journalistik. Men bra journalistik är helt avgörande för att samhället ska fungera. Anders Johanssons arbete med Samir-fallet är ett mycket bra exempel på detta. Det är journalistik i sin bästa form.
Första gången Sargon De Basso intervjuades i etablerade medier var i Nerikes Allehanda 2003, enligt artikeldatabasen Retriever. I artikeln berättar han att han tidigt visste att det var advokat han ville bli. “Jag är ingen dömande person. Min inriktning är att försöka hjälpa människor. För mig handlar det om en rättvisefråga.”
Sedan dess har han medverkat i medierna ytterligare 1 297 gånger (fram till 2017), enligt Retriever. Ofta har han framfört kritik mot mediernas sätt att agera.
– Jag tycker till exempel att man ska vara restriktiv med publicering av namn och bild på misstänkta. I dag offras människor och rättssamhället på de kommersiella mediernas altare i en galen jakt på klick och delningar.
– Förre statsministern Reinfeldt har beskrivit mediedrevet som den enda form av dödsstraff vi har kvar i Sverige. Det stämmer. Det har suttit många pressetiska offer i min soffa här på byrån, just där du sitter. De är döda i själen.
Sargon De Bassos kritik mot medierna är vare sig unik eller ny. Redan i samband med att Publicistklubben bildades 1874 diskuterades hur rapporteringen kring brott kunde förbättras. Den borde inte hanteras “af förste, bäste slusk” (notisjägare som fick betalt per rad) utan av “insiktsfullt folk”. Några år senare kom PK:s första skriftliga rekommendationer om hur redaktionerna bör agera i etiska frågor. De manade bland annat till extra hänsyn vid rapportering om ungdomar som dömts för brott.
– Vi har i dag framför allt en djupt oseriös kriminaljournalistik. Delar av Metoo-bevakningen är ett bra exempel. Många medier var fullständigt aningslösa i sin skampålejournalistik. De som hängdes ut var rättslösa. Det var obehagligt.
Vad bör man göra?
– Till att börja med måste medierna själva våga erkänna att det finns ett reellt problem och att det inte bara handlar om sociala medier, utan också om mainstreammedierna.
Den som känner sig felaktigt behandlad kan till exempel anmäla en publicering till Pressens opinionsnämnd. Räcker inte det?
– Mediebranschens självsanering ger jag inte mycket för. När Expressen härförleden fälldes elva gånger av Pressens opinionsnämnd för sin Metoo-bevakning kallade tidningens chefredaktör Thomas Mattsson det för en “åsikt”. Att fällas i PON innebär i praktiken ingenting. Självsaneringen är en tandlös tiger. Den får gärna vara kvar, men ska inte ha någon inverkan på den rättsliga processen.
Det går väl att stämma tidningar och andra medier för förtal?
– I ett rättssamhälle är det domstolarna som ska avgöra rättsliga frågor. Men att driva ett vanligt tryckfrihetsmål kostar mellan 1,5 och 1,7 miljoner kronor. Det exkluderar 99 procent av svenska folket av rent ekonomiska skäl. I dag är enskilda människor i praktiken helt rättslösa i förhållande till medierna.
– Jag tycker därför att man ska skrota systemet med jury och speciella tryckfrihetsdomstolar. Den här typen av mål bör drivas vid vanliga domstolar av specialutbildade åklagare. Dessutom krävs det en rejäl höjning av skadestånden för att dels avskräcka förövarna från att fortsätta med sin brottslighet, dels ge offret möjlighet att slicka sina sår. Dagens låga skadestånd har ingen av dessa effekter.

Mikael Bergling
Första publicering: Jusektidningen Karriär

Share This