Det är lätt för regeringen att plantera nyheter i media.
Den politiska bevakningen har blivit sämre.
Det anser en majoritet av de senaste tio årens pressekreterare i Regeringskansliet, enligt en ny undersökning.

UNDER PERIODEN 1994 – 2006 hade den socialdemokratiska regeringen sammanlagt 94 politiskt tillsatta pressekreterare. Jag har under hösten bett dem besvara ett antal frågor kring den politiska (riks-) bevakningen i Sverige och arbetet som pressekreterare.
*72 personer (76 procent), har valt att helt eller delvis svara på mina frågor.
*En klar majoritet, 64 procent, anser att det är god nivå på den politiska bevakningen i Sverige.
*71 procent tycker dock att den blivit sämre under det senaste tio åren.
*57 procent anser inte att den ger en korrekt bild av verkligheten.
Några röster ur enkäten:
”Man kollar inte ens propositioner eller betänkanden särskilt väl, än mindre har någon tid att lyssna på politiska debatter. Det var väl bland annat på grund av detta som Nils Funcke kunde få Stora Journalistpriset för avslöjandet om Laila Freivalds”.
”Politik skildras mer och mer som en dokusåpa, byggd på en enkel dikotomi. Media ägnar sig mer åt politikens krimskrams än åt dess innehåll”.
”Journalistens deadline och byline har blivit viktigare än god rapportering”.
”Nyheterna är en del av underhållningsbranschen, vilket gör att behovet av förändring och nya figurer i politiken ökar. Alliansens modell var som klippt och skuren för det nya medieklimatet. Att bada och åka tåg var mycket mer tacksamt för media att rapportera om än att granska konsekvenser av a-kasseförslagen”.
65 procent av pressekreterarna uppger att de tidigare har arbetat som journalister. Något fler, 76 procent, anser att det är viktigt att en pressekreterare i Regeringskansliet har journalistisk bakgrund.
Johan Danielsson, tidigare pressekreterare åt Ulrica Messing, säger att under hans tid i Regeringskansliet var en ungefär tredjedel av pressekreterarna gamla journalistiska ”rävar”.
– De älskade media och dess logik, de var ganska layback och tyckte att de kunde ”ratta” media och sina tidigare kollegor. Utmaningen låg i att styra nyhetsflödet. En annan tredjedel bestod av yngre och hungrigare medarbetare, de älskade politiken och dess logik. Den politiska striden var deras drivkraft, media var bara en kanal och utmaningen låg i att vinna över borgerligheten i allmänhet och (m) i synnerhet.
– Den sista tredjedelen var arbetsmyrorna, lojala och trogna medarbetare till ministern och det under många år. Den personliga relationen var viktigast för dem. De gillade inte vare sig politik eller media. Båda kunde ju försvåra eller hota deras älskade chef. Bäst vore om ministern fick arbeta i lugn och ro.
Andra vittnar om ett utbrett förakt för journalister, inte minst bland en del pressekreterare med i huvudsak politisk bakgrund.
– De brukade tala om ”journalistpacket”.

ENLIGT MIN UNDERSÖKNING saknade ungefär hälften av pressekreterarna politisk erfarenhet när de rekryterades till Regeringskansliet, vilket ofta skedde genom att de blev uppringda av det statsråd som ville anställa dem.
Så var det till exempel för Eva Franchell som under många år var Anna Lindhs pressekreterare.
– Jag arbetade i början på 1990-talet som lärare på JMK i Stockholm och forskare samtidigt om medier och kändisfenomen i politiken. I det sammanhanget var jag mycket intresserad av Mona Sahlin – det var före Sahlinaffären – som då var den klart lysande stjärnan och dessutom ett nytt fenomen.
– Jag räknade hur många artiklar som skrivits om henne och vad som lyfts fram. Jag intervjuade henne, Ingvar Carlsson och andra före detta statsråd. Normalt forskningsarbete helt enkelt.
Inför valet 1994 erbjöds Eva Franchell att arbeta med pressfrågor på Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68 i Stockholm.
– Jag funderade mycket över på hur pass etiskt det var med tanke på att jag arbetade på JMK, samtidigt som jag var nyfiken på hur det fungerade på ”andra sidan”. Dessutom erbjöds jag en bra lön, vilket jag inte hade som lärare på JMK.
– Till slut var det mammon som åtminstone delvis avgjorde. Jag tyckte dessutom att det skulle vara kul att komma ut och träffa folk och inte bara sitta hemma eller på JMK.
*Var du medlem i Socialdemokraterna?
– Nej. Jag förklarade för Laila Edholm, som då var Socialdemokraternas presschef, att jag visserligen var sympatisör, men att jag inte ville gå med i partiet. Min idé var att inifrån ta reda på hur det går till i en valrörelse, hur man tänker och hanterar medierna. Efter valet planerade jag att återvända till undervisning och forskning.
– Under de här månaderna träffade jag Anna Lindh för första gången. Efter valet gick jag tillbaka till JMK. Plötsligt en dag ringde Anna och frågade om jag ville börja arbete hos henne som pressekreterare på Miljödepartementet.
Eva Franchell säger att hon blev chockad över frågan.
– Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv, däremot aktiv i miljörörelsen och intresserad av miljöfrågor. Jag tyckte arbetet i valrörelsen var roligt. Dessutom skulle ett jobb som pressekreterare innebära att jag skulle få ordning på familjens ekonomi. Anna Lindh och jag träffades och pratade igenom jobbet, därefter tackade jag ja.
*Varför ville hon ha just dig?
– Jag vet inte. Hon var dock väldigt bestämd med att hon ville ha en vanlig journalist, gärna en kvällstidningsjournalist, och ingen politiker. De politiska bedömningarna kunde hon själv stå för.

EVA FRANCHELL BERÄTTAR att hennes syn på pressekreterarjobbet förändrades med tiden.
– Till en början var jag extremt öppen mot alla medier. Jag såg jobbet som ett mäklarjobb, det vill säga att skapa största möjliga lycka åt två parter.
– Min öppenhet minskande när jag kom till UD där mycket är hemligt. Där fungerade jag nog mer som rådgivare åt Anna. Med åren fick vi en väldigt nära relation och blev goda vänner.
*Hur mycket bestämmer pressekreteraren?
– Det är väldigt olika. Men om man hela tiden ska springa och fråga om lov och inte kan göra egna bedömningar får man väldigt svårt att jobba. Dessutom fungerar man inget bra gentemot journalisterna. En pressekreterare måste ha ett visst mandat för att fungera.
– Även om Anna litade på mig till hundra procent, diskuterade jag givetvis med henne vilka intervjuer som jag hade eller skulle boka in. Ytterst är det dock alltid ministern som bestämmer.
*Hur mycket försökte ni utnyttja medierna för att vinna politiska poäng?
– Mindre än du tror. På miljödepartementet var vi tvungna att vara aktiva för få ut nyheter. Handlade det om det tredje spåret i Stockholm eller tunneln genom Hallandsåsen var medierna mycket intresserade. Gällde de kalkning av sjöar eller vitryggade hackspettar var intresset inte så stort. Då gäller det att tänka ut bra vinklar för att få ut ett budskap.
– Men det viktiga är dock inte att tillfredsställa medierna, utan att nå ut till mediernas läsare, lyssnare eller tittare. Då måste man kunna motivera varför de ska intressera sig för just detta. Det är egentligen samma kreativa arbete som på en tidningsredaktion.
Enligt undersökningen anser 82 procent av pressekreterarna att det är lätt att ”plantera” nyheter i riksmedierna.
En tidigare pressekreterare säger i enkäten.
”Det är Regeringskansliet som i mångt och mycket levererar materialet till den politiska journalistiken. Regeringsmakten är stark – och styrka är det som styr journalistiken.”
*Hur viktiga är statsråden som personer i kontakten med medierna?
– De har stor betydelse. Vissa är katastrofer, medan andra är mycket medvetna om hur medierna fungerar, säger Eva Franchell.
– Att förstå och ha respekt för de olika rollerna är betydligt viktigare än att vara trevlig. Det finns politiker som inte förstår att det handlar om yrkesrelationer och som tror att de personligen är förföljda av journalister. De blir jättearga och får utbrott när de kritiseras eller får tuffa frågor.
Enligt Eva Franchell är det inte bara statsråd som saknar grundläggande mediekunskap.
– Många unga pressekreterare som bara jobbat i politiken förstår till exempel inte att de flesta medierna är kommersiellt drivna företag som måste sälja sin produkt för att överleva.
– Politiken drivs av viljan att förändra. Medierna måste även tjäna pengar, precis som alla andra företag.
*Hur mycket pratar statsråd och statssekreterare om vad som rapporteras?
– Det pratar de om hela tiden. Det är en väldig fokusering på vad som skrivs i tidningarna och vad som sägs i radio och tv. Många i Regeringskansliet ser medierna som fienden.

EFTER SEX ÅR som Anna Lindhs pressekreterare, sade Eva Franchell upp sig.
– Det var nästan bisarrt så mycket vi arbetade, inte sällan 70 timmar i veckan eller mer. Ofta var jag bara hemma en kväll på tio dagar. Vi reste nästan hela tiden. Det var Japan, Sydafrika, Egypten, Bryssel, Spanien och Brasilien. Till slut gick det inte längre.
– Som pressekreterare är du dessutom i tjänst även när du är ledig. Om jag för en gång skull var hemma en fredagskväll och drack ett par glas vin var det alltid något som hände och jag fick börja jobba. Därför slutade jag med det och drack aldrig mer än 1,5 glas.
Kort därefter började hon på TV4 som informationschef.
– Inte för att kunna dricka vin utan för att få mer tid för barnen. Jag jobbade mycket mindre på fyran även om starten var dramatiskt. Tredje dagen på det nya jobbet bröt Torbjörn Larsson samman och blev sjuk. Det var helt osannolikt.
*Varför återvände du till Regeringskansliet efter valet 2002?
– Anna Lindh bidrog till att jag kom tillbaka, även om jag blev pressekreterare åt Berit Andnor. Anna tyckte att jag borde lära mig något om den generella välfärdspolitiken, ett område hon ansåg att jag var obildad på. Jag tyckte att det var kul att komma tillbaka till politiken och hade rätt mycket kontakt med Anna Lindh även när jag arbetade hos Berit.
*Hade hon bestämd sig i efterträdarfrågan?
– Inte officiellt, men i praktiken. Under sommaren funderade hon över hur hon skulle svara om hon fick en officiell förfrågan om att efterträdade Göran Persson. Dagarna innan hon mördades träffades Anna och jag ganska mycket. Då pratade hon mycket om detta. Jag tror att hon hade tackat ja.
*Sa hon det till dig?
– Ja, det sade hon.

PÅ EFTERMIDDAGEN DEN 10 september 2003 besökte Eva Franchell varuhuset NK i centrala Stockholm tillsammans med Anna Lindh som skulle köpa en kavaj inför kvällens EMU-debatt. De gick och muttrade om trånga kläder när Mijailo Mijailovic plötsligt störtade fram och högg ned Anna Lindh med en kniv.
Hon avled på morgonen dagen därpå.
– Jag blev snabbt efteråt hemförlovad från Regeringskansliet. Det blev omöjligt att ha mig någonstans. Journalister strök omkring mig hela tiden. Jag kunde inte upprätthålla ett normalt jobb.
– Jag tycker ändå att jag blev fantastiskt bra behandlad av medierna. Hade inte journalister frågat ut mig hade jag nog inte överlevt.
*Varför inte?
– Många andra människor blev så fruktansvärt rädda och försvann. Det gjorde inte journalisterna, vilket jag är mycket tacksam för.
Precis som de flesta andra före detta pressekreterare i min undersökning anser Eva Franchell att den politiska bevakningen har blivit sämre under det senaste decenniet.
– Det bror på att förutsättningarna för att bedriva bra journalistik har blivit sämre, inte att journalisterna har blivit det. Det är till exempel mycket kortare lämningstider än tidigare och färre journalister på redaktionerna. Ofta hinner inte journalisterna riktigt ifatt nyheten. Det är också betydligt vanligare att journalisterna ringer upp och frågar i stället för att själv läsa handlingar.
*Skulle du vara en bättre politisk reporter idag än när du arbetade på Aftonbladet?
– Kanske. Jag vet åtminstone i dag var nyheterna finns, det visste jag inte tidigare.
*Var finns de?
– Det gäller att läsa betydligt fler handlingar än vad de flesta journalister hinner med. Även när det gäller skandalnyheter så finns de flesta uppgifter i officiella handlingar. Det gäller bara att ha tid att läsa och veta var man ska leta.
95 procent av pressekreterarna anser att medierna själva driver opinion på nyhetsplats. Den enda tidning som namnges är Dagens Nyheter.
”Under det senaste året har DN bedrivit en regelrätt kampanj för alliansen på nyhetsplats”.
”Det finns för många kommentatorer som likt Henrik Brors på DN lika gärna kunde publicera sina analyser på ledarsidan.”
”Jag har ständigt försvarat journalistikens arbetsformer – journalister ska vara en blåslampa i häcken på makthavarna. Men den politiska slagsida som till exempel DN visade upp före och under valrörelsen går inte att försvara.”
”Tendensen är inte höger-vänster utan ”sätt åt makten till varje pris.”
– Jag tycker att det är ett större problem att många medier är tendentiösa av kommersiella skäl, än att de driver politisk opinion, säger Eva Franchell.
– Att hänga ut någon av kommersiella skäl ­– då målet egentligen bara är underhållning och att tjäna pengar – kan få fruktansvärda konsekvenser, inte minst för personens familj. I fallet med Lars Danielsson till exempel, tycker jag att medierna ibland har gått över styr. Varför har man inte funderat över och granskat vad som egentligen hände i stället för att rapportera som om det vore en dokusåpa

Mikael Bergling
Första publicering: Tidskriften Journalisten 2007.

Fotnot: Enligt Regeringskansliets förvaltningsavdelning arbetade sammanlagt 94 politiskt tillsatta (S) pressekreterare i regeringskansliet under perioden 1994-2006.
Fakta Eva Franchell:
Ålder: 55 år
Familj: Man och fyra barn.
Bor: Stockholm
Tidningsbakgrund: Var under några år i mitten av 1970-talet reporter på bland annat Sydsvenskan, Norrtelje Tidning och Byggnadsarbetaren innan hon började på Aftonbladet där hon arbetade i tio år som bland annat ekonomireporter, politisk reporter, debattredaktör och chef för konsumentredaktionen.
Annan bakgrund: Lärare och forskare på JMK i Stockholm. 1994 – 2000 Anna Linds pressekreterare. 2000 – 2003 informationschef på TV4. Återvände till Eegeringskansliet 2003 för att arbetade som pressekreterare åt statsrådet Berit Andnor.
Idag: Arbetar med kommunikationsfrågor på ett IT-företag som bland annat sysslar med bildanalys och kryptering.