Flera hundra statliga jobb håller på att flyttas från Stockholm till övriga delar av Sverige. Färre än 15 medarbetare väntas i dagsläget flytta med, visar en granskning av de senaste årens stora statliga flyttkarusell.
Många väljer i stället att säga upp sig, med följden att viktig kompetens går förlorad.
Anställda vid statliga myndigheter kan vara skyldiga att flytta med när deras arbetsplats omlokaliseras.
För snart två år sedan, den 16 juni 2016, beslutade regeringen att säte och delar av E-hälso-myndighetens verksamhet skulle omlokaliseras från Stockholm till Kalmar. Det var startskottet på den största statliga omlokaliseringen av myndigheter på många år.
Två av E-hälsomyndighetens medarbetare har valt att flytta med. Lika svagt flyttintresse har det varit bland anställda på övriga myndigheter som under de senaste två åren helt eller delvis omlokaliserats från Stockholm till orter runt om i Sverige. Några exempel:
*Två av 18 anställda på Fastighetsmäklarinspektionen valde att flytta med till Karlstad.
*När SCB flyttade drygt 100 tjänster, och myndighetens säte, från Stockholm till Örebro valde åtta personer att följa med.
*Universitets- och högskolerådet har omlokaliserat 15 tjänster från Stockholm till Visby. Ingen anställd har flyttat med.
*Inte heller någon av Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöds medarbetare väntas följa med Skellefteå.
*Halva ESF-rådet, cirka 65 tjänster, håller på att lokaliseras till Gävle. Ingen anställd väntas flytta med, däremot har flera förklarat att de kan tänka sig att pendla mellan Stockholm och Gävle – åtminstone under en tid.
*En person har hittills sagt sig vara beredd att flytta med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) från Stockholm till Växjö.
*Företrädare för flera av de myndigheter som håller på att omlokaliseras säger till Jusektidningen Karriär att verksamheten påverkats negativt av flytten.
– En av svårigheterna har varit att motivera befintlig personal att stanna kvar. Då väldigt få är intresserade av att flytta eller pendla till Växjö har vi tappat personal i väldigt snabb takt, säger MUCF:s kommunikationschef Johnny Lindqvist.
Hans kollega Nizar Chakkour på SCB, berättar att omlokaliseringsbeslutet medförde kostnader som SCB inte hade budgeterat för.
– Vissa prioriterade utvecklingsaktiviteter har därför fått skjutas på framtiden.
Elin Faltin, HR-chef på Strålsäkerhetsmyndigheten, som delvis håller på att omlokaliseras till Katrineholm, berättar att även på hennes myndighet har flera anställda sagt upp sig.
– Vår största utmaning är att hantera det vakansläge som har uppstått. Uppsägningarna har inneburit såväl kompetens- som produktionsförlust.
Vilka har varit extra svåra att rekrytera?
– Upphandlare och systemutvecklare. Även vissa experter inom kärnkraftsområdet har vi haft svårt att rekrytera till Katrineholm.
Susanne Jansson, enhetschef för verksamhetsstyrning vid Polarforskningssekretariatet, som ska flytta från Stockholm till Luleå, säger att en svårighet vid omlokalisering är att säkerställa kompetensöverföringen.
– Erfarenheter från tidigare omlokaliseringar av statlig verksamhet visar att verksamheten påverkas negativt under en övergångsperiod som i vissa fall kan uppgå till tre, fyra år.
Liknande uppfattning har Sverker Härd, direktör på Myndigheten för kulturanalys, som håller på att omlokaliseras från Stockholm till Göteborg. Få av de 15 anställda väntas följa med flyttlasset.
– Knappt hälften av personalen har fått nya anställningar. Det här är en svår omställningsprocess som är påfrestande för medarbetare och arbetsmiljö. Verksamhetens kvalitet sjunker naturligtvis som en följd av detta.
Andra myndigheter har betydligt lättare att flytta arbetstillfällen utan att verksamheten påverkas negativt. Ett sådant exempel är Kronofogden som ska flytta 35 tjänster från Sundbyberg till Luleå, Sundsvall och Kristianstad.
– Ingen kommer att behöva flytta med. När någon slutar på vårt kontor i Sundbyberg flyttas tjänsten till antingen Luleå, Sundsvall eller Kristianstad, säger pressansvarige Max Wallenberg.
Tar det inte för lång tid att flytta tjänster på det sättet?
– Nej. Personalomsättningen är hög i Stockholmsområdet. På de orter som vi ska expandera är det lättare att anställa personal än i Stockholm. Vi ser därför positivt på detta. Mycket av vår verksamhet är dessutom inte beroende av var man sitter rent geografiskt.
Strax före semestern i fjol besökte statsrådet Åsa Regnérs statssekreterare Pernilla Baralt (S), tillsammans med opolitiska tjänstemän från Socialdepartementet, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) som då hade sitt kontor på Vasagatan i centrala Stockholm.
– Dagen innan hade vi plötsligt fått besked om att vi skulle ställa in alla sammanträden under nästa dag för att samtliga anställda skulle kunna närvara vid ett möte i konferensrummet. Då förstod jag att det var en dramatisk förändring på gång. Jag tror att det också sades att representanter för departementet skulle delta, berättar juristen Karin Juhlén.
På mötet meddelades att myndigheten skulle omlokaliseras till Skellefteå.
– Jag kände mig lite mentalt förberedd på att det var detta besked vi skulle få. Jag tänkte att med en sådan här uppställning är det något särskilt på gång – och kanske inte något positivt ur vårt perspektiv. Ändå kändes det som att det gick en chockvåg genom rummet när beslutet gavs.
– MFoF är en liten myndighet med färre än 20 anställda. Alla rymdes i konferensrummet. Det verkliga dråpslaget kom när vi hörde att det var Skellefteå som var den nya omlokaliseringsorten. Det är väldigt långt från Stockholm.
Karin Juhlén började på MFoF 2013. Tidigare arbetade hon bland annat på Socialdepartementet som departementssekreterare och med barnrätts- och internationella adoptionsfrågor som specialitet.
– När det blev en tjänst ledig som jurist på MFoF sökte jag och fick den, vilket jag var mycket glad över. Det här är frågor som verkligen intresserar mig. För ungefär två år sedan tog MFoF dessutom över en del frågor från Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen och verksamheten breddades till att inte bara gälla internationella adoptioner, berättar hon.
– När beskedet om omlokaliseringen kom var det många som inte bara kände oro för sin egen del, utan också för hur det skulle gå med verksamheten. Vi pratade mycket om hur flytten kommer att drabba barnen som ytterst är de som myndigheten är till för. MFoF arbetar med internationella adoptioner, vissa familjerättsliga frågor och föräldraskapsstöd. Det kändes som att vi verkligen gjorde något viktigt i vår vardag.
Kan man inte göra det från Skellefteå?
– Jo, jag tror att man kommer att kunna bemanna myndigheten på ett bra sätt även i Skellefteå. Men det tar nog lite tid innan den samlade kunskapen är tillbaka på den nivå som den var på före omlokaliseringsbeslutet. Många av mina kollegor hade jobbat väldigt länge på myndigheten och det är självklart att de besitter en otrolig kunskap som nu kommer försvinna i ett enda slag.
Karin Juhlén berättar att ganska snabbt efter det dramatiska informationsmötet i sammanträdesrummet började flera av de anställda se sig om efter andra jobb.
– Det gick väldigt fort. Den första som slutade var en relativt nyrekryterad jurist som var specialiserad på familjerättsfrågor. Hon fick arbete på en annan myndighet i Stockholm, och så har det fortsatt under hösten och vintern. Fler och fler har slutat.
– Det som känns extra tråkigt är att vi ganska kort tid innan beslutet om omlokalisering hade fått ett breddat uppdrag av regeringen, och utifrån det var mitt uppe i att utveckla verksamheten. Flera jättekompetenta nya kollegor hade anställts. Och så ritades kartan plötsligt om helt och hållet.
Enligt MFoF kommer ingen av de 17 som i dag arbetar på myndigheten att flytta med till Skellefteå.
– För mig skulle det inte gå. Jag har familj och vi har vårt nätverk här. Vi har dessutom ett barn i grundskolan plus äldre barn. Det är omöjligt för oss att flytta på permanent basis.
Skulle du kunna tänka dig att veckopendla mellan Stockholm och Skellefteå?
– Jag vill ha ett arbete som känns meningsfullt och rätt, och det är verkligen arbetet på MFoF. Under en period funderade jag därför över möjligheterna att veckopendla under ett halvår eller så om jag inte hittade något annat jobb innan omlokaliseringen var klar. Men det hade förmodligen krävt att jag hade gått ner på deltid under den perioden, vilket hade fått ekonomiska konsekvenser, förutom mycket annat. Som tur var blev det aldrig aktuellt.
Sedan i vintras arbetar Karin Juhlén som jurist på Socialstyrelsen i Stockholm.
– Formellt är jag bara tjänstledig från MFoF, men jag kommer någon gång framöver att säga upp mig. Arbetet på Socialstyrelsen är visserligen bara en visstidsanställning, men jag trivs verkligen och hoppas på en fortsättning. Jag får jobba med frågor som jag tycker är viktiga, vilket jag är både glad och tacksam för. Socialstyrelsen är dessutom en stor myndighet med många tjänster.
Till skillnad mot de flesta av sina kollegor valde utredaren Johan Jarelin att följa med när Konsumentverket flyttades från Stockholm till Karlstad.
– Det har jag inte ångrat. Jag trivs mycket bra i Karlstad. Men det var turbulent när flyttbeskedet kom.
För att kompensera för förlorade jobb i samband med neddragningar inom försvaret, beslutade regeringen i april 2005 att flytta Konsumentverket från Stockholm till Karlstad.
– Vi informerades vid ett stormöte i vårt lunchrum. Beskedet väckte stor bestörtning bland personalen. Det var väldigt turbulent under en tid, minns Johan Jarelin.
Han hade anställts på verket bara ett par år tidigare.
– Jag arbetade på Växjö kommun med miljöfrågor innan jag flyttade till Stockholm för att börja på Konsumentverket. När flyttbeskedet kom arbetade jag framför allt med avfallsfrågor ur ett konsumentperspektiv.
– Jag trivdes med mitt jobb, men det kändes ändå inte som att jag ville flytta med. Jag hade ganska nyligen blivit sambo med min nuvarande hustru. Dessutom kände jag ingen i Karlstad, hade inte ens besökt staden trots att jag rest en hel del i Sverige.
Precis som de flesta andra på verket började Johan Jarelin i stället att se sig om efter annat jobb.
– Men det blev inget. Efterhand började jag därför fundera på om jag skulle veckopendla tills jag hittade något intressant jobb i Stockholm. Ungefär samtidigt började flera i vår bekantskapskrets köpa hus utanför Stockholm och få barn. Det kändes som att vårt umgänge höll på att förändras.
Johan Jarelin berättar att hans sambo hade en visstidsanställning och var på väg att söka nytt jobb även hon.
– Skulle vi stanna kvar i Stockholm behövde vi båda två hitta nya jobb. När vi var ute på en promenad under våren 2006 väcktes för första gången på allvar tanken på en flytt. Ingen av oss kommer från Stockholm. Min fru är från Västerås och jag från Umeå. Vi trodde att vi nog skulle kunna känna oss hemma i en stad av Karlstads snitt.
– När vi kom hem började vi titta på vad hus i Karlstad kostade och kunde snabbt konstatera att vi skulle få ganska mycket för pengarna.
Paret åkte på ett par resor till Karlstad för att titta på stan och blev då guidade av representanter för den för lokala handelskammaren. Det kommunala bostadsbolaget erbjöd arbetsmarknadsförtur till attraktiva hyreslägenheter. Sakta men säkert växte ett flyttbeslut fram.
– Vi sa att om vi känner att det inte fungerar, kan vi alltid flytta tillbaka till Stockholm, eller någon annanstans.
– Vi var drygt en handfull som följde med från Stockholm, varav några veckopendlade under en tid för att sedan säga upp sig när de hittat annat jobb, säger Johan Jarelin.
Har du ångrat beslutet?
– Nej. Vi trivs i Karlstad. Både jag och min fru har bra jobb, vår son är född här och vi har kunnat köpa ett bättre hus än vad vi hade kunnat göra i Stockholm, åtminstone inom rimligt pendlingsavstånd. Förutsättningarna är bättre här.
Ivar Rönnbäck, ställföreträdande generaldirektör på Konsumentverket, berättar att det vid flytten fanns cirka 100 tjänster på verket.
– I dag är vi 190 anställda. De första åren i Karlstad var tuffa. Mycket tid gick åt till rekrytering. Men när jag började här 2010 var verksamheten i full gång igen.
Enligt civilminister Ardalan Shekarabi (S) har de senaste decenniernas utbyggnad av universitet och högskolor underlättat omlokaliseringen av statliga myndigheter. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
Under de senaste två åren har regeringen beslutat att omlokalisera ett stort antal myndigheter från Stockholm.
– Vi har haft en mycket stark centraliseringsvåg inom den svenska staten. Det har dessutom pågått en smygcentralisering av den offentliga förvaltningen. Utan att någon har tagit ansvar för helheten, har enskilda myndigheter centraliserat sina verksamheter till främst Stockholm. Det har inneburit att statens närvaro har minskat kraftigt i ett antal län och regioner, säger civilminister Ardalan Shekarabi.
– Vi behöver säkerställa att staten tar sitt ansvar för att hålla ihop Sverige. Det förutsätter att den finns närvarande i hela landet, både med statliga myndigheter men också med statligt serviceutbud. Det kommer att kräva många års aktiva insatser för att säkerställa att staten förstärker sin närvaro i de delar av landet där närvaron har minskat kraftigt under de senaste 10–15 åren.
Blir det fler utlokaliseringar från Stockholm?
– Det är inget som vi arbetar med för närvarande.
Enligt Statskontoret har det under de senaste åren inte bara skett en centralisering av statliga jobb till Stockholm, utan också till regionala centra runt om i landet på bekostnad av framför allt mindre orter.
– Det finns nackdelar med det också. En skillnad är dock att om den statliga verksamheten finns kvar inom samma arbetsmarknadsregion, finns det möjlighet till pendling. Det gör det inte om det handlar om en längre flytt.
– Men vi arbetar också med att förstärka den statliga servicenärvaron på mindre orter. Det gäller inte minst polisens närvaro.
Ardalan Shekarabi säger att de senaste decenniernas utbyggnad av universitet och högskolor har underlättat omlokaliseringen av statliga myndigheter.
– Utan Linnéuniversitetet i Kalmar till exempel, hade vi med stor sannolikhet inte kunnat flytta E-hälsomyndigheten dit. Det finns ett starkt samband mellan högskolor, utbildningsutbudet och förutsättningarna att kunna bedriva statlig verksamhet.
Enligt flera granskningar är flytt av myndigheter mycket kostsamma projekt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt. 2009 konstaterade Riksrevisionen att flytten av Konsumentverket och Folkhälsoinstitutet från Stockholm till Karlstad respektive Östersund kostade drygt en miljon kronor per jobb.
– Det går inte att bortse ifrån att en myndighetsflytt medför en del utmaningar både kostnadsmässigt och verksamhetsmässigt. Samtidigt har vi gjort bedömningen att fördelarna med omlokaliseringspolitiken väger över. Vi har ett behov av att förstärka statens närvaro i syfte att upprätthålla tilliten och förtroendet för staten i hela landet.
– Det finns också fördelar att ligga utanför Stockholm. Lokalkostnaderna till exempel, är betydligt lägre. Samma sak är det med personalomsättningen. Den är lägre på mindre orter.
I slutet på januari i år beslutade regeringen att Sida ska flytta från Östermalm i Stockholm till förortskommunen Botkyrka.
Enligt Ardalan Shekarabi är det bra om myndigheter även på eget initiativ flyttar från Stockholms innerstad till socialt utsatta områden.
– Då kan man förstärka det positiva i den förorten eller bostadsområdet. Det blir fler människor i rörelse och det skapas en del jobb kring verksamheten. Det är dessutom ett sätt att sänka lokalkostnaderna. Det är mycket billigare att sitta utanför Stockholms innerstad.
Sverige är långt ifrån det enda landet där myndigheter omlokaliseras från huvudstaden. I fjol aviserade till exempel den danska regeringen att man tänker flytta 4 000 statliga jobb från Köpenhamn till 49 orter runt om i Danmark.
Liknande diskussioner pågår bland annat i Norge, Storbritannien och Japan.
Är detta ett svar på konflikten mellan stad och land?
– Det är ett delsvar. Det är många åtgärder som måste vidtas om vi ska kunna hålla ihop våra samhällen och minska de sociala och regionala klyftor som finns. Men en grundförutsättning för att kunna hantera regionala klyftor är att staten har en legitimitet i hela landet, säger Ardalan Shekarabi.
Juseks förhandlingschef Lena Emanuelsson är kritisk till hur regeringen flyttar statliga myndigheter från en ort till en annan.
– Det är kostsamt, ineffektivt och inte ett bra sätt att hantera vare sig personal eller skattemedel.
Det kan ta flera år för en omlokaliserad myndighet att komma upp i samma kvalitet på verksamheten som före flytten, visar bland annat en granskning av Riksrevisionen.
– Eftersom det nästan inte är någon av de anställda som flyttar med förlorar myndigheten viktig kompetens. Det tar lång tid att bygga upp verksamheten igen när det är väldigt få personer som kan stå för kompetensöverföringen, säger Lena Emanuelsson, som även är ordförande i Saco-S.
Är det inte rimligt att det finns statliga myndigheter utanför Stockholm?
– Det är helt rimligt att det finns statlig verksamhet i hela landet. Vi vill se ett långsiktigt tänk kring lokalisering av statlig verksamhet och det har vi också framfört till regeringen. Som det fungerar nu flyttas delar av statliga verksamheter från mindre orter till storstäder samtidigt som myndigheter omlokaliseras från Stockholm till andra delar av landet genom regeringsbeslut.
– Vi menar att man i första hand bör placera nybildade myndigheter utanför Stockholm. Då kan man bygga upp verksamheten från start och rekrytera personal på plats i stället för att omlokalisera.
I höstas slog Arbetsdomstolen fast att anställda vid statliga myndigheter är skyldiga att flytta med när deras arbetsplats omlokaliseras om inte annat avtalats. Enligt Lena Emanuelsson leder domen till att den som inte vill följa med vid en flytt får säga upp sig.
– Det innebär att personen då blir utan förlängd uppsägningslön och får karensdagar i a-kassan. Hade de som inte vill flytta med i stället blivit uppsagda av arbetsgivaren på grund av arbetsbrist, hade de bland annat fått förlängd uppsägningstid och dessutom sluppit karensdagarna. De personer som säger upp sig själva får heller inte stöd av den statliga Trygghetsstiftelsen på det sätt som har skett vid tidigare omlokaliseringar. Det är en stor brist och nu fokuserar vi på att på olika sätt få till stånd så bra villkor som möjligt för dem som berörs.
Men är det så farligt att behöva flytta?
– Det är en sak att på eget initiativ flytta från en stad eller region till en annan. Det är något helt annat att behöva göra det för att arbetsgivaren plötsligt bestämmer sig för att arbetsplatsen du jobbar på ska omlokaliseras. Det här är beslut som påverkar människors hela livssituation.
Mikael Bergling
Första publicering: Jusektidningen Karriär.