I slutet av 1970-talet planerade de att kidnappa den förra invandrarministern Anna-Greta Leijon.
I dag är de företagare, forskare, lärare och läkare.
Det har gått bra för flera av de inblandade i 1970-talets stora terroristaffär.

FÅ AV DEM vill berätta om vad som egentligen hände eller vad de gjorde under några kritiska år i mitten av 1970-talet.
– Jag ska skriva en bok om det, säger en som idag är forskare vid ett stort universitet när vi ringer och ber om en intervju.
– Jag har lämnat det bakom mig. Det här är känsligt som fan och kan skada mig om det kommer ut, säger en annan som idag arbetar som IT-expert.
En tredje slänger bara på luren.
I Stockholms tingsrätts stora arkiv ligger 20 kartonger med rättegångshandlingar från en av 1970-talets terroristaffärer.
Det är protokoll från förhör, tekniska utredningar, bleka fotografier och huvudmannen Norbert Kröchers så kallade Terroristbibel, en skrift på 170 sidor som delvis bygger det svenska försvarets standardverk Soldaten i Fält (SoldF).
Det är också förteckningar över personer som då misstänktes för att – förutom att ha planerat att kidnappa den tidigare invandrarministern Anna-Greta Leijon – ha deltagit i bankrån, bankboxsprängning, stölder, en misslyckad sprängning utanför Spain Tours kontor i Stockholm och butiksrån.
En del av dem misstänktes även för att ha planerat ett värdetransportrån mot Riksbanken och ha förberett spränga SAF, Industriförbundet, DN-Expressen-skrapan och Stockholms synagoga.
Andra råkade bara röra sig i ”fel” vänsterkretsar.
I dag tillhör flera av dem samhällets elit, framför allt intellektuella elit.
En som det har gått mindre bra för är Anna-Karin Lindgren som i mitten av 1970-talet var Norbert Kröchers flickvän och den som kom på idén att Anna-Greta Leijon skulle kidnappas och hållas inspärrad i ”Folkets fängelse”, en källarlokal på Söder i Stockholm.
– Lokalen hyrdes som en fotostudio. Längst in byggde vi ett speciellt rum där Anna-Greta Leijon skulle förvaras. Rummet ljudisolerades så att det inte skulle höras ut i trapphuset vad som pågick, berättar Anna-Karin Lindgren när vi nästan 30 år senare står utanför huset och tittar på det igenmurade fönstret till ”Folkets fängelse”.
Hon säger att hon inte brukar gå förbi huset trots att hon bor alldeles i närheten.
– Jag skäms.

STRAX FÖRE LUNCH den 24 april 1975 ockuperade sex medlemmar ur Röda Arméfraktionen den västtyska ambassaden i Stockholm. De kallade sig Kommando Holger Meins efter namnet på en RAF-medlem som året innan svultit sig till döds i Stammheim-fängelset i dåvarande Västtyskland.
Med hjälp av ockupationen hoppades de få 26 fängslade terrorister frisläppa ur västtyska fängelser.
Ungefär tolv timmar senare var allt över och tre personer döda, en terrorist och två ambassadanställda.
De fem överlevande terroristerna greps av polisen och utvisades senare till Västtyskland där de dömdes till långa fängelsestraff.
En av dem, den svårt brännskadade Siegfried Hausner, avled kort efter att han utlämnats till Västtyskland. Enligt medicinsk expertis hade han avlidit även om har fortsatt att vårdas i Sverige.
Politiskt ansvarig för utvisningen var invandrarminister Anna-Greta Leijon.

NORBERT KRÖCHER VAR 22 år när han 1972 kom till Sverige tillsammans med sin dåvarande hustru. Båda var efterlysta i Västtyskland för bland annat bankrån. Efter någon vecka i Sverige återvände hustrun till hemlandet medan Norbert Kröcher stannade kvar.
Även om han var med när anarkistiska och vänsterextrema grupper formerade den så kallade 2 junirörelsen och dessförinnan när ”De kringströvande haschrebellernas centralråd” bildades, var han långt ifrån någon av de mer tongivande tyska terroristerna,.
Efter en tid i Sverige träffade Norbert Kröcher den då 26-åriga Anna-Karin Lindgren på en nyårsfest i i exklusiva Djursholm norr om Stockholm. Hon hade ganska nyligen tagit en fil kand-examen i franska, konsthistoria och filmvetenskap, var ett barn av Folkhemssverige, uppvuxen i Stockholmsförorten Bromma tillsammans med en pappa som gjort en klassresa från pappersbruksarbetare till chefsbefattningar inom HSB och Försvarsstaben och med en mamma som var hemmafru.
Kort därefter åkte Anna-Karin Lindgren, som var aktiv i Vänsterns ungdomsförbund, till Paris för att studera filmvetenskap.
Så mycket studier blev det dock inte.
– Det rådde mer eller mindre anarki på institutionen. Det pratades mest politik, berättar Anna-Karin Lindgren.
Tillbaka i Stockholm började hon arbeta som översättare på den franska nyhetsbyrån AFP.
Ett halvt år efter nyårsfesten och det förste mötet med Norbert Kröcher, stötte hon på honom utanför en jeansbutik på Gamla Brogatan i centrala Stockholm.
– Den dagen förlorade jag mitt liv, säger Anna-Karin Lindgren när vi träffas på hennes stamkrog.
Hon berättar att Norbert Kröcher kort efter deras möte utanför jeansbutiken flyttade hem till henne. Några månader senare rånade de tillsammans Handelsbankens lokalkontor i Stockholmsförorten Bandhagen.
– Jag var rädd och nervös när vi var utanför banken. Men på något sätt kände jag att det var för sent att dra sig ur.
Norbert Kröcher hotade personalen med en revolver samtidigt som Anna-Karin Lindgren hoppade över disken och roffade åt sig 29 539 kronor.
Därefter flydde de tillsammans till Frankrike.
– Där blev jag maoist, åtminstone klädde jag mig sig som en sådan –Maokeps på huvudet och Maomärke på jackan.
Efter ungefär ett halvår åkte de vidare till Berlin.
Pengabrist och Kröchers rädsla för att gripas av den tyska polisen drev dem tillbaka till Sverige.

VID SIDAN OM sin brottslighet levde Norbert Kröcher och Anna-Karin Lindgren ett ganska normalt borgerligt liv.
Då och då hälsade de på hennes föräldrar i deras sommarstuga utanför Sala.
– Att jobba med händerna var bland det bästa Norbert visste. Han var dessutom ganska duktig på det. Besöken hos mina föräldrar, som givetvis inte visste att han var efterlyst, gick bra förutom att de hade svårt för hans haschrökande.
Medan Anna-Karin Lindgren arbetade som korrekturläsare på Dagens Nyheter satt Norbert Kröcher ofta i lägenheten på Agnegatan – inte långt från säkerhetspolisens högkvarter – och byggde skepp av tändstickor.
– Han började också värva medlemmar till det han kallade en stadsgerilla. Med tiden drog han till sig allt fler yngre människor med vänstersympatier.
Många var studenter, några var flyktingar.
Mötena hölls ofta hemma i Anna-Karin Lindgrens lägenhet.
Under ett av dem stod TV:n på. Plötsligt avbröts den normala sändningen av en extrasändning gällande efterspelet till ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm.
Invandrarminister Anna-Greta Leijon förklarade att de gripna ”terroristerna ska utvisas idag”
– Norbert Kröcher var mycket irriterad över att han, den store terroristen, inte i förväg hade informerats om ockupationen.
– Han tog fram sin pistol och sa att han skulle kapa ett plan och frita de tyska ockupanterna. Han var besatt av det här med fritagningar. Han sa alltid att jag måste frita honom om han skulle fängslas.
Efter en stund lyckades Anna-Karin Lindgren och de andra i lägenheten lugna ned honom.
– Jag frågade: Är det inte bättre att kidnappa Anna-Greta Leijon än att kapa ett plan?

EN LOKAL PÅ Katarina Bangata på Söder i Stockholm byggdes om till ”Folkets fängelse” och förbereddes för att ta emot sin första fånge – Anna-Greta Leijon.
– Det inre rummet inreddes med frigolit så att inget ljud inifrån ”fängelset” skulle höras ut i trappuppgången. För att Anna-Greta Leijons inte skulle kunna orientera sig spände vi upp en stor presenning i lokalen, berättar Anna-Karin Lindgren.
– På Dagens Nyheter tog jag reda på var hon bodde och tillsammans med Norbert åkte jag ut till hennes bostad i Kallhäll utanför Stockholm. Men när jag kom fram blev jag så nervös att jag inte vågade gå fram till hennes hus. I stället plockade jag tussilago och blåsippor i en backe.
Genom att kidnappa Anna-Greta Leijon hoppades Norbert Kröcher kunna pressa den svenska staten på 20 miljoner kronor samt förmå den västtyska regeringen att frige åtta fängslade terrorister, däribland de fyra som överlevde ambassadockupationen 1975.
Under sommaren och hösten 1976 blev förhållandet mellan Anna-Karin Lindgren och Norbert Kröcher allt sämre. Ofta bråkade de öppet. Till slut bestämde de sig för att skiljas. Kort därefter beslutades det att hon skulle uteslutas ur gruppen runt Kröcher. Hon ansågs för opolitisk och opålitlig.
– Trots det fortsatte de att ha möten hos mig. Sista gången han kom hem till mig var i början på 1977. Han berättade då stolt om kidnappningsplanerna, och så ville han ligga med mig.
– Via kontakter med Iraks ambassad hade han, sa han, fått reda på att det skulle vara ett Opec-möte i Stockholm under våren. De var då – när polisen var upptagen med att bevaka mötet – som de tänkte slå till mot Leijon.
Enligt planen, döpt till ”Operation Leo” efter det latinska namnet för lejon, skulle Anna-Greta Leijons bil prejas när hon med sina livvakter åkte från bostaden till arbetet. Därefter skulle hon sövas ned och forslas med bil och båt till ”Folkets fängelse” i en specialtillverkad trälåda.

PÅ KVÄLLEN DEN 31 mars 1977 satt Robert Kröcher på krogen Gyllene Prag på Mosebacke torg i Stockholm och drack öl.
22.56 gick han ut från krogen, ovetande om att säkerhetspolisens spanare följde efter honom.
Efter en bit gick två av dem fram till honom att satte sina vapen mot hans huvud.
En tredje sände kodorden ”Ebba grön”, vilket betydde att gripandet gått enligt planerna.
En dam i en korvkiosk i närheten trodde att det var ett rån som pågick och larmade den öppna polisen som skickade en patrull till platsen.
Efter gripandet slog polisen till på flera platser i Stockholmstrakten. Dörrar sparkades in, automatvapen och skottsäkra västar togs fram, nakna kroppar slets ur sängar och människor skrek.
Ett stort antal personer i kretsen runt Kröcher greps. Flera var länkade till Stockholms flyktingråd och TUR-teatern (Teatern Utan Reaktionärer).
Några misstänktes för att tillsammans med Kröcher ha planerat att kidnappa Anna-Greta Leijon, andra för bankrån eller andra brott. En del hade aldrig träffat Norbert Kröcher eller hört talas om honom. Andra ansåg att han var en drömmare och mytoman utan förankring i verkligheten. Flera hade kärleksförhållande med varandra.
Själv hävdade han att kidnappningsplanerna var avblåsta när polisen slog till.
De flesta dömdes aldrig, många åtalades inte ens. Flera av dem som greps var utlänningar som snabbt utvisades med stöd av den häftigt kritiserade terroristlagen. Deras eventuella skuld har alltså aldrig prövats i en rättegång.
 I ”Folkets fängelse” på Katarina Bangata 55 hittade polisen bland annat sjukvårdsutrustning, pistoler, 200 spanska ryttare, 15 radioapparater, rökgranater, 15 kilo dynamit, 22 elektriska sprängkapslar, stubintråd, polisuniformer och den trälåda som Anna-Greta Leijon skulle transporteras i.
– Tanken var först att göra en lång låda, lite som en likkista. Men jag tyckte att det skulle se misstänkt ut och kom på idén med en sittlåda. Vi trodde att en sådan skulle väcka mindre uppseende, säger Anna-Karin Lindgren.
När polisen efter gripandet av Kröcher slog till mot en mängd adresser runt om i Stockholm låg hon och sov i sin nye pojkväns – musiker i en av proggens absolut största flaggskepp – lägenhet.
Bland det första Anna-Karin Lindgren fick se när hon några timmar senare begav sig ut var kvällstidningarnas löpsedlar som skrek ut att en terrorliga hade sprängts i Stockholm.
– Jag tänkte först att jag borde prata med en advokat och därefter kontakta polisen och berätta vad jag visste. Men det gjorde jag inte. I stället gick jag som vanligt till mitt jobb på Dagens Nyheter.
På tidningen var det full aktivitet. I en del av redaktionen jagade reportrar detaljer kring den sprängda terroristligan. I en annan del satt Anna-Karin Lindgren och läste korrektur.

ETT PAR DAGAR senare greps hon av polisen. Efter sex veckors förhör bröt hon samman och erkände att det var hon som rånade banken i Bandhagen tillsammans med Norbert Kröcher.
Ju mer hon berättade för polisen, desto bättre behandlades hon.
– På helgerna tog Säpo med mig ut från häktet. Vi var på både Drottningholms slott och restaurang Blå Porten på Djurgården, berättar hon.
Anna-Karin Lindgren dömdes till två års fängelse för bland annat grovt rån. Efter ungefär ett år släpptes hon från kvinnofängelse Hinseberg. Hon var då i mycket dåligt psykiskt skick.
– Första halvåret gick jag på Fruängens dagsjukhus. Därefter försökte jag börja jobba igen på halvtid. Men det var svårt. Jag kunde inte sova på nätterna, vilket jag aldrig haft problem med tidigare
Anna-Karin Lindgren berättar att hon under 1980-talet varvade långa sjukskrivningsperioder med spridda försök att börja arbeta igen.
– Under långa stunder hade jag svårt att tala och tänka klart. Sista gången jag jobbade heltid var 1989–90. När DN året efter erbjöd mig avgångsvederlag nappade jag på det, vilket jag ångrar i dag.
Anna-Karin Lindgren säger att tiden som ”terrorist” förstörde hennes liv.
– Jag ångrar verkligen vad jag har gjort. Jag var beredd att ta mitt straff för bankrånet. Eftersom jag hade lämnat Kröcher långt innan Säpo slog till trodde jag inte att jag skulle bli indragen på det här sättet. Jag blev fullständigt skräckslagen när jag greps.
Hon lever i dag ensam.
I stort sett varje dag går hon till sin stamkrog på Söder i Stockholm, ofta bara för att dricka en Ramlösa med lime, titta på folk och kanske prata med någon bekant. Hon har behållit ett av 70-talsvänsterns kännetecken – att rulla sin egen cigarett.
Det övriga har hon lämnat.
– Idag röstar jag på sossarna.

Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: Tidningen Dagens Arbete 2005.

Så gick det för några av de misstänkta:
*Norbert Kröcher dömdes efter ett par år i häkte av en västtysk domstol till elva och ett halvt års fängelse för bland annat väpnat rån och förberedelse till kidnappning. Han är i dag 55 år, bor med sin sambo i Prenzlauer Berg i Berlin och arbetar som tjänsteman i ett kommunalt teaterhus.
*Anna-Karin Lindgren dömdes till två års fängelse för grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och häleri. Hon är i dag 59 år, förtidspensionär och bor i Stockholm.
*24-årig man. Dömdes till fyra år och sex månaders fängelse för bland annat förberedelse till människorov, grov stöld, förberedelse till grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och häleri. Är idag fil lic och studierektor.
*21-årig kvinna. Dömdes till tre års fängelse för förberedelse till människorov, stöld, grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel och försök till allmänfarlig ödeläggelse. Idag fil dr och universitetslärare.
*32-årig man. Dömdes till tre månaders fängelse dom för snatteri och förberedelse till grovt rån. Idag professor.
*20-årig kvinna. Dömdes till två års fängelse för förberedelse till människorov, förberedelse till grovt rån, förberedelse till urkundsförfalskning och häleri. I dag fil dr och forskare.
*29-årig man. Dömdes till dagsböter för underlåtelse att avslöja grov skadegörelse. Idag forskningsingenjör.
*30-årig man. Dömdes till villkorlig dom för brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. I dag VD.
*22-årig man. Dömdes till två års fängelse för tillgrepp av fortskaffningsmedel och försök till allmänfarlig ödeläggelse. I dag avliden.
*37-årig kvinna. Dömdes till dagsböter för snatteri. I dag gymnasielärare.
*36-årig man. Dömdes till ett sex månaders fängelse för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Idag jurist.
*51-årig man. Dömdes till en månads fängelse för brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. Idag pensionär
*46-årig man. Dömdes till villkorlig dom för brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. Idag avliden.
*30-årig kvinna. Misstänkt för bland annat förberedelse till människorov och förberedelse till grovt rån. Åtalet ogillades. I dag teaterledare.
*21-årig kvinna. Misstänktes för förberedelse till människorov. Åtalet ogillades. I dag överläkare.
*22-årig man. Misstänkt för bland annat grov stöld. Inget åtal. Idag fysiker.
*24-årig man. Misstänkt för bland annat grov stöld. Inget åtal. I dag ICA-handlare.
*25-årig man. Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse. Inget åtal. Idag It-tekniker.
*21-årig kvinna. Misstänkt för grov allmänfarlig ödeläggelse. Inget åtal. Idag lärare.
*21-årig kvinna. Misstänkt för grov stöld. Inget åtal. I dag universitetslektor.