Hot och trakasserier mot svenska journalister och redaktioner fortsätter att öka.
– Vi kommer därför att fördubbla de resurser som vi lägger på hot mot journalister, lovar rikspolischef Dan Eliasson.
Kort efter de senaste terrorattentaten i Paris meddelade den svenska Säkerhetspolisen och Polismyndigheten att det råder en förstärkt hotbild mot svenska medier.
Några av mediehusen har därför fått extra bevakning. Rikspolischefen Dan Eliasson säger att han är bekymrad över att hoten mot journalister och medier växer.
– Den fria opinionsbildningen och tryckfriheten är nyckelelement i vår demokrati. Så fort det händer någonting med den är det allvarligt. Vi har dock svårt att veta hur vanligt det är med hot mot journalister. I samband med polisanmälningar till exempel, registrerar vi inte målsägande utifrån yrkeskategori. Vi för alltså ingen statistik över hur många målare som har blivit utsatta, hur många journalister eller hur många snickare.
– Jag kan dock efter omfattande kontakter med redaktionschefer och säkerhetsfolk i mediebranschen konstatera att det är ett ökande problem, säger Dan Eliasson.
När jag tidigare i höstas på uppdrag av tidningen Resumé frågade chefredaktörerna för de största svenska dagstidningarna i vilken utsträckning deras redaktioner hade utsatts för hot, uppgav 85 procent att de under de senaste två åren hade utsatts för så allvarliga hot att de vidtagit speciella säkerhetsåtgärder.
För några år sedan varnade Säkerhetspolisen och Journalistförbundet i en gemensam undersökning för att hoten påverkar innehållet i de svenska medierna.
Nästan en av tre hotade journalister i undersökningen uppgav till exempel att de hade tvekat inför en åtgärd eller ett beslut i arbetet på grund av hot.
– Det är mycket allvarligt om journalisterna utövar självcensur på grund av rädsla eller för att man har blivit utsatt för någon form av hot, säger Dan Eliasson.
Ökar eller minskar hoten beroende på vilka frågor medierna rapporterar om?
– Det vet jag inte. Men jag kan för egen del konstatera att när jag tar ett ställningstagande som sticker ut från mainstream, påverkas min egen situation. Det blir hot och fränt i tonen.
Vilken typ av hot har redaktionsledare och andra berättat för dig om?
– Det är hot som – vi vet var du bor, vi vet var dina barn är och vi kommer att ta dig. Det finns även de som har råkat ut för skadegörelse, till exempel sönderskurna däck. Glädjande nog är det sällan att det har övergått i fysiskt våld.
Vilka är det som hotar?
– En del är aggressiva ungdomar, men i gruppen finns det också en stor del medelålders personer med starka åsikter.
Enligt Journalistförbundets och Säkerhetspolisens undersökning är de som hotar och trakasserar ofta aggressiva personer.
Många har en psykisk sjukdom eller är i en desperat livssituation. Det främsta motivet till ilskan eller frustrationen är kopplad till något journalisten har publicerat. Syftet med hoten är också att försöka påverka det som publiceras.
– Vårt problem är att hoten många gånger sker över nätet och då har vi svårt att få hjälp av främmande länder på grund av deras lagstiftning. Nu håller vi på att skärpa vår förmåga och skapar ett it-brottscentrum för att bli bättre på att lagföra brott som sker över nätet, säger Dan Eliasson.
Många redaktionsledare är besvikna på hur polisen agerar i samband med hot och trakasserier mot journalister och redaktioner.
– Initialt tar de ofta det som har hänt på allvar. Men sedan händer inget. I allmänhet slutar det med att ärendet avskrivs med motiveringen att spaningsuppslag saknas, säger Norrköpings Tidningars publisher Anders Nilsson.
UNT:s publisher Charlotta Friborg är av samma åsikt.
– I början på året var det en väldig aktivitet från polisens sida. Nu skulle det bli annat. Det här är frågan om systemhotande brottslighet och hot mot vårt öppna samhälle, hette det. Jag tänkte i min enfald att det kanske skulle vara en omsvängning på gång, början på något nytt. Men icke. Polisen är jättebra när det händer något akut. Men sedan ebbar allt ut i intet.
Rikspolischef Dan Eliasson suckar när jag redogör för redaktörernas berättelser.
– Om det där är sant gör det mig bekymrad. Hela vår organisation ska vara på tå i de här frågorna. Jag tror dock att förmågan ibland kan variera. Det är därför vi skjuter till så mycket resurser till det här området som vi gör. Vi kommer under året minst att fördubbla de resurser som vi lägger på hot mot journalister, religiösa samfund och den fria opinionsbildningen.
– Förr hade vi hatbrottsenheter i Stockholm och Malmö. Nu förstärker vi dem kraftigt plus att vi har inrättat en sådan enhet i Göteborg. Dessutom skaffar vi oss förmågor i resten av landet. Vi har till exempel i Bergslagen haft sammandrag med 45 personer om hur man både förebygger och utreder sådana här brott och hur man skapar kontakter med mediehus och trossamfund.
Flera redaktörer som jag pratat med säger att det är viktigt att åtminstone några fall där journalister hotas leder till åtal och att ärenden inte bara skrivs av.
– Jag vill hävda att om vi ser möjlighet att lagföra, lägger vi naturligtvis inte ner något ärende. Du kan inte bara hänvisa till hörsägen, utan måste lägga upp några fall på bordet, säger Dan Eliasson.
Jag redogör då för några av de kontakter med den lokala polisen som bland annat Helsingborgs Dagblads chefredaktör Lars Johansson har vittnat om, om hur utredningar om hot lades ner trots bra bevisläge:
– Vid ett tillfälle överlämnade vi en bandinspelning till polisen där det tydligt framgick hur en namngiven person hotar. När jag efter en månad frågade polisen varför inget hade hänt, fick jag till svar att de inte hade någon som kunde skriva ut bandet. Nästa gång jag ringde och frågade, svarade de att det var för dålig inspelningskvalitet, vilket det inte var.
– Vid ett annat tillfälle lade polisen ned en anmälan om hot mot en av våra reportrar efter bara några dagar. De informerade varken mig eller reportern om sitt beslut. När jag efter ett halvår fick reda på vad som hade hänt, begärde jag överprövning med resultat att den som hotade senare dömdes och fick betala 60 dagsböter. Ärendet gick alltså att utreda.
Dan Eliasson suckar igen.
– Tack för uppgifterna. Får jag fler uppgifter så ska jag på ren svenska ta reda på vad fan det är som har hänt. Jag blir otroligt besviken om dessa frågor inte tas på allvar just nu med tanke på hur mycket vi har talat om detta.
Många redaktionsledare säger att de möter bra förståelse en bit upp i polishierarkin, men inte ute i organisationen.
– Du kan ha rätt där. Det tar lite tid innan vi har jobbat oss igenom hela organisationen. Men de som arbetar i hatbrottsgrupperna och på andra ställen i organisationen där vi bygger kompetens på det här området, är på tårna. Det här är en våra viktigaste frågeställningar just nu, att värna fri opinionsbildning, att du ska kunna tillhöra vilket religiöst samfund du så önskar, att du ska kunna driva frågor och vara en del av det demokratiska samhället utan att vara rädd.
– Att människor i olika avseenden har tvingats självcensurera sig är fullständigt oacceptabelt. Vi måste vara betydligt starkare inom polisen på det här området än vad vi har varit tidigare.
Krävs det en straffskärpning för att betona allvaret?
– Det kan man ha synpunkter på. Men jag är inte säker på att det är det som gör en kvalitetsskillnad.
Utan?
– Att vi stärker vår förmåga och inser vilket hot mot samhällsbygget detta är. Vi behöver utveckla nära och bra samarbete med berörda mediehus, redaktioner och journalister så att vi skapar trygghet och förtroende och kan göra saker tillsammans. Jag är övertygad om att det är den rätta vägen. Sedan kan man alltid diskutera straffsatser.
Påverkar inte straffsatserna polisens prioriteringar?
– Det kan de göra. Men säger vi i ledningen – ytterst jag – att brott som ofredande, förtal och olaga hot ska tas på särskilt stort allvar om det sker i förhållande till vissa grupper, så betyder det någonting.
Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Resumé
SÅ HÄR SER HOTEN UT
Under hösten 2015 begärde jag av Polismyndigheten att få kopior på alla anmälningar från de senaste åren som gäller hot mot journalister och redaktioner. Enligt polisen är det omöjligt att tillmötesgå begäran. Ibland registreras målsägandes yrke, ibland inte. Fram till årsskiftet fanns det dessutom inget gemensamt register över polisanmälningar som omfattade samtliga regionala polismyndigheter (21 stycken). Därför går det inte att ta fram tillförlitlig statistik som visar om antalet polisanmälda hot mot journalister ökar eller minskar. Eller vad som har hänt med anmälningarna, det vill säga om de har lagts ner efter några dagar eller utretts eller kanske till och med lett fram till åtal och dom. Dessutom polisanmäls långt ifrån alla hot. Några av anmälningarna har vi dock fått kopior på, om än i maskat skick. De ger en skrämmande inblick i många journalisters vardag.
2014-01-23
En göteborgare hotar verbalt en västsvensk journalist och skickar därefter Koranen och en kniv till henne i en låda.
2014-02-28
Via Facebook hotas en journalist i Halmstad upprepade gånger med att han ska ”skickas tillbaka till XXX i en kista”.
2014-03-13
Journalist hotas per telefon. Slutar han inte skriva om XXX ska det få allvarliga konsekvenser. Någon ringer också till hans arbetsplats och förklarar att det kommer att hända XXX inom de närmaste dagarna.
2014-05-30
Man ringer till flera kvinnliga journalister och förklarar: ”Du är skyldig mig en massa grejer”, ”sug min kuk” och ”jag ska sända Hells Angels på dig”.
2014-06-08
En manlig journalist tvingas av okända personer att radera en film från sin mobiltelefon.
2014-07-09
För att skrämmas skickar någon ett paket med kolpulver hem till en journalist i Stockholm.
2014-07-18
När den kvinnliga journalisten svarar i telefon förklarar en man: ”XXXX din jävla fitta. Jag ska skära halsen av dig i kväll.”
2014-08-13
Man ringer till kvinnliga journalister i Dalarna och lämnar meddelande med sexuella anspelningar och förklarar ”om du inte kommer ska jag döda dig”.
2014-09-08
Kvinnlig frilansjournalist polisanmäler att fler personer skriver hotfulla saker om henne på XXX, bland annat att de ska leta upp XXX. De har skrivit dödshot och länkat till familjemedlemmars adresser. Journalisten tycker allt är väldigt obehagligt och tar hoten på största allvar. Hon tror personerna bakom kan göra verklighet av vad de skriver. Hon känner sig rädd och anpassar sin livsstil efter de hot hon har fått.