Sedan andra världskriget har Försvarets Radioanstalt (FRA) avlyssnat vad som sänds i etern. Nu kan myndigheten få rätt att även lyssna på utländsk teletrafik i det svenska fasta telenätet.
– Annars klarar vi inte vårt jobb, säger FRA-chefen Ingvar Åkesson.

KRITIKERNA MENAR ATT FRA:s utökade befogenheter, om de antas av riksdagen, hotar den personliga integriteten.
– Jag förstår att folk blir oroliga när det sägs att vi ska lyssna på alla telefonsamtal, alla sms och läsa all e-post. Men det är inte aktuellt. I stället handlar det om den trafik i kabel som går över rikets gräns och som berör utländska förhållanden, säger Ingvar Åkesson.
– Egentligen är det inte så stor förändring mot i dag. Det är dessutom en ren sinkadus om ett telefonsamtal går i etern eller i kabel.
*Varför vill ni göra detta?
– Mycket av den trafik som vi är intresserade av går i växande utsträckning i kabel, vilket gör det allt svårare för oss. Till slut får vi ingen information. Sverige blir då inte lika tryggt, eftersom regeringen och myndigheterna inte får den information de behöver.
*Finns det inga integritetsproblem?
– Jo, och det finns det redan idag. Det gäller att väga det allmännas skyldighet och rättighet att värna de nationella säkerhetsintressena mot skyddet för den personliga integriteten. Det är dessutom viktigt att det finns ordentlig insyn och kontroll.
Regeringen vill, enligt lagförslaget, att FRA:s uppdrag utvidgas från att gälla ”yttre militära hot” till ”yttre hot”.
Ingvar Åkesson säger att myndigheten redan arbetar så, att förslaget i praktiken inte innebär en förändring av FRA:s verksamhet.

FÖRSVARETS RADIOANSTALT ÄR namnet till trots en civil myndighet och bildades 1942, mitt under brinnande världskrig och något år efter att det svenska matematiska geniet Arne Beurling forcerat nazitysklands kryptosystem. Han övertog några år senare Albert Einsteins stol vid Institute for Advanced Study i Princeton (USA).
– Vår ena uppgift är underrättelsetjänst – signalunderrättelsetjänst – vilket innebär att vi ska ge våra uppdragsgivare – regeringen, Försvarsmakten, Säpo, Rikskriminalpolisen, Tullen och Inspektionen för strategiska produkter – informationsöverläge.
– Den andra uppgiften är teknisk informationssäkerhet. Vi ska bidra till att Sverige har en bra informationssäkerhet, främst på IT-området, säger Ingvar Åkesson.
Under kalla kriget var FRA:s verksamhet till stor del inriktad på Sovjetunionen och Warzawapakten.
Ett av de mest dramatiska händelserna i myndighetens historia inträffade den 13 juni 1952 då ryskt jaktflyg sköt ned en svensk DC-3:a som var ute på signalspaningsflyg över Östersjön. Ombord fanns åtta personer varav fem från FRA.
– Vår försvarsplanering gick på den tiden ut på att vi vid behov skulle kunna angripa baser, flygfält och utskeppningshamnar utmed den baltiska kusten. För att attackeskadern skulle kunna slå till snabbt och effektivt krävdes det goda kunskaper om sovjetiskt luftförsvar. Det var därför Sverige spanade på de sovjetiska installationerna i Baltikum.
– Vårt geografiska läge gjorde det extra viktigt – under såväl andra världskriget som kalla kriget – att ha en väldigt god underrättelsetjänst.
FRA följde mycket nära och i realtid den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968, händelserna i Polen 1980 och ryssarnas uttåg ur Baltikum på 1990-talet.
– Inte minst i samband med ryssarnas uttåg ur Baltikum rådde det osäkerhet om vilka avsikter man egentligen hade. Genom signalspaningen kunde vi förse regeringen med korrekt information.
Kalla krigets slut och Sovjetunionen kollaps har delvis förändrat FRA:s inriktning.
Den stora kartan i FRA-chefens – för närvarande Ingvar Åkesson – sammanträdesrum i huvudkontoret på Lovön utanför Stockholm fortsätter dock att visa Europa ur ryskt perspektiv med Moskva i centrum.
Fienden är densamma.
– Vi har givetvis fortfarande fokus på vad som sker i vårt närområde. Det vore vansinnigt annars. Själva signalspaningen sker via våra olika stationer, bland annat här på Lovön, på Gotland och i Skåne. På västkusten har vi en stor station som tar emot satellitkommunikation. Dessutom sker en hel del signalspaning från specialbyggda flygplan och fartyg.
*Var?
– Förutom i Östersjön flyger vi bland annat utanför Libanon och har tidigare även flyget i Adriatiska havet för att få fram information gällande militär aktivitet på Balkan. I de här fallen är det framför allt frågan om teknisk signalspaning, alltså att samla in uppgifter om radarsystem och liknande. Det är information som används för att bygga varnings- och motmedelssystem i våra flygplan och kustkorvetter. Det är en kontinuerlig process som aldrig avstannar. Det tillkommer ju hela tiden nya vapensystem samtidigt som de gamla förändras och uppgraderas, säger Ingvar Åkesson.

FÖR 25 ÅR sedan var FRA en så hemligt att myndigheten inte fanns på kartan. De anställda kördes till jobbet i bussar med fördragna gardiner.
Idag är verksamheten öppnare, även om Ingvar Åkesson inte vill berätta hur många av FRA:s ungefär 700 anställda som arbetar med operativ underrättelsetjänst.
– Det är några hundra personer. Mer säger jag inte. Det skulle precisera hur stor vår förmåga är och det vill vi inte. Sverige har dock länge varit och är fortfarande duktigt på signalspaning som är den överlägset bästa informationskällan för en underrättelsetjänst.
*Hur mycket samarbetar ni med utländska signalspaningsorganisationer?
– Vi har som princip att aldrig tala om vilka länder vi samarbetar med eller hur omfattande samarbetet är. Sverige är dock på detta område mycket större än vår befolkningsmässiga storlek.
– Även om vi har ett underrättelseutbyte med andra länder samlar vi inte in underrättelser primärt för att tillfredsställa någon annan. I många fall sammanfaller dock intressena, till exempel på terroristområdet.
*För att vara en intressant samarbetspartner måste man kunna ge information?
– Absolut. Det här är ingen filantropisk verksamhet.
Ingvar Åkesson, som var expeditions- och rättschef i försvarsdepartementet innan han 2003 utsågs till chef för FRA, säger att spaning mot grov gränsöverskridande brottslighet, främst terrorism, utgör en allt större del av FRA:s verksamhet.
– Vi gör dock inget på eget bevåg, utan arbetar enbart på uppdrag av bland annat regeringen, Säkerhetspolisen, Tullen eller Försvarsmakten.
*Hur ser uppdragen ut?
– Det säger jag inte. Det är bland det hemligaste som finns i Sverige och givetvis inget jag kommenterar.
– En gång per år får vi en lista av regeringen på sådant som den vill ha reda på. Givetvis är uppdragen från övriga myndigheter också skriftliga och hemliga.
*Mejlas listorna över?
– Nej, absolut inte. Uppdragen – som är nedskrivna på papper – hämtas av kurir. Besluten om vad vi ska göra föregås av en omfattande diskussion mellan oss, regeringen och myndigheterna. Vi kan dock inte göra allt som alla vill, utan måste skära bort en väldig massa. Det är frågan om väldiga långa önskelistor.
*Är de intresserade av samma sak?
– Ofta sammanfaller kraven, även om fokuset varierar en del. Säpo kan till exempel vara intresserad av vissa grupperingar, medan regeringen behöver bredare information. Försvarsmakten vill ofta ha information för att kunna skaffa så bra skydd som möjligt åt svenska soldater i internationell tjänst.
– I dag finns det svenska soldater på bland annat Balkan och i Afghanistan, områden vi har blivit ganska duktiga på. Den nordiska stridsgruppen, som ska vara klar 2008, ska med kort varsel kunna skickas 600 mil från Bryssel. Vart vet vi inte, vilket ställer till med en del problem. Kanske skickas gruppen till ett område med en kultur och ett språk som är nytt för oss. Det innebär en startsträcka innan vi kan förse Försvarsmakten med nödvändig information.
*Hur arbetar ni?
– Den information som vi samlar in bearbetas och analyseras till en början automatiskt i våra datorer. Det som är intressant skickas sedan vidare till våra analytiker som skriver rapporter. Mycket av verksamheten är alltså automatiserad. Vi har själva konstruerat de datoriserade analysverktygen som är oerhört raffinerade.
*Bygger de på vissa sökord?
– De är betydligt mer komplicerat än så. Skulle vi scanna etern efter vissa ord skulle vi få alldeles för många träffar. När vi talar om sökbegrepp menar vi en hel mängd parametrar som bildar ett mönster. Det kan vara enstaka ord, men också tekniska parametrar kring signaler, geografiska områden och vilket språk som används. Vi vill dock inte berätta exakt hur vi bygger upp våra sökbegrepp. Det skulle avslöja vilken förmåga vi har och hur skickliga vi är.
*Hur ofta skrivs rapporterna?
– Viss typ av underrättelseinformation är bara av värde om den delges genast. Om till exempel vår personal som arbetar med Afghanistan får fram information om att någon intressant aktivitet är på gång, kontaktar de direkt den svenska truppen i Afghanistan via krypterad telefoni eller liknande. Självklart väntar de inte tills att det har smällt.
– När det inte är lika brådskande ger vi ut tematiska analyser och rapporter. Det kan till exempel ske månads- eller årsvis. På vissa områden förfogar vi över Sveriges främsta nationella expertis.
*På vilka områden?
– Det säger jag inte. Våra analytiker är en brokig skara akademiker – historiker, statsvetare, språkvetare och matematiker.
*Spanar ni även på utländska regeringskanslier?
– Vi svarar inte på den typen av frågor. Vårt uppdrag är att förse regeringen med så bra information så att den hamnar i ett informationsöverläge gentemot andra regeringar. Vi har till exempel under lång tid gett regeringen information som haft betydelse när Sverige förhandlat med andra länder.
*Visar inte historien att det stora problemet är att sålla fram rätt informationen, inte bristen på information?
– Jo, därför lägger vi ned mycket kraft på att hitta automatiska system som ska hindra oss från att drunkna och som gör att vi får fokuserar på rätt information.
Ett annat återkommande problem är att mottagare ibland inte accepterar information som inte stämmer överens med den egna föreställningen.
– Så var det till exempel i samband med Jom Kippurkriget då den israeliska ledningen inte ville acceptera rapporter från underrättelsetjänsten som pekade på att egyptierna förberedda ett anfall.
– På liknande sätt var det i samband med i Falklandskriget då det kom rapporter till London om att juntageneralerna förberedde anfall mot Falklandsöarna, rapporter få trodde på.

Mikael Bergling
Första publicering: Säkerhetspolitik.se 2007