Kapten Anna Dellham, 37, är Sveriges enda stridspilot som är kvinna – någonsin.
– Det är obegripligt. Flygning är inte svårare för en kvinna än för en man, säger hon.

I VÅRAS ÅTERVÄNDE hon till Luftstridsskolan (LSS) i Uppsala efter att ha varit föräldraledig och läst in en mastersutbildning i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.
På LSS arbetar hon med olika utvecklingsprojekt kring bland annat JAS-systemet.
– Jag ska inom kort börja flyga SK60 och därefter skolas in på JAS. Viggen, som jag flög tidigare, finns ju inte kvar längre, säger Anna Dellham och berättar att hon hamnade i flygvapnet lite grann av en slump.
Efter att ha gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet i Vänersborg, arbetat på Saab i Trollhättan och vikarierat som lärare sökte hon in till den civila trafikflygarhögskolan i skånska Ljungbyhed.
– Jag var mycket intresserad av flyg och trodde att det skulle vara fantastiskt att arbeta som pilot. Däremot hade jag inget intresse av militären och att bli officer. På den tiden fick dessutom inte tjejer bli piloter i flygvapnet.
– I samband med att jag intervjuades av en psykolog berättade hon att flygvapnet var på väg att öppna pilotutbildningen för kvinnor. Då sökte jag dit i stället.
*Varför då?
– Jag ville flyga stridsflygplan. Förmodligen var det farten och kraften som lockade.
1990 började hon sin utbildning till stridsflygare på F5 i Ljungbyhed.
Utan att ha gjort lumpen.
– Det behövdes inte. För att vara behörig att söka krävdes bara att man hade gått teknisk eller naturvetenskaplig linje på gymnasiet, var godkänd i kärnämnena, fullt frisk och hade bra syn och hörsel.
– I samband med testerna fick vi gå igenom noggranna medicinska undersökningar samtidigt som konditionen och styrkan mättes.
*Ställs det samma krav på killar och tjejer?
– Ja, men det är inte några speciellt tuffa krav. Jag löptränade ett par gånger i veckan och styrketränade lika ofta. Det räckte för att komma in. Den som vill bli pilot behöver inte vara elittränad.
– Det krävs heller inte att man har varit speciellt duktig i skolan för att klara utbildning. Nivån är ungefär som en vanlig högskoleutbildning. Ibland är det mycket att studera, ibland lite mindre. Det stora är att lära sig att hantera flygsystemet.

I MITTEN AV 1990-talet fick Anna Dellham sina vingar och blev samtidigt Sveriges första kvinnliga stridspilot. De första åren arbetade hon som Viggenpilot på F15 i Söderhamn. När den flottiljen lades när flyttade hon till F4 i Östersund och senare till F16 i Uppsala.
*Hur känns det att vara Sveriges enda kvinnliga stridspilot?
– Det är synd att det inte finns fler. Att flyga stridsflygplan handlar om att orka sin egen kropp, inte om att hänga på sig en ryggsäck på 60 kilo och gå i djup snö i tre dygn.
– I början kändes det som att jag var tvungen att klara utbildningen inte bara för min egen skull, utan även för mitt köns. Efter ett tag lyckades jag tränga undan den känslan och inse att jag var här för min egen skull.
*Var det något i utbildningen som var extra svårt för dig som kvinna?
– Andra människors förväntningar och inställning. En del officerare och flyglärare hade inställningen att jag – tjejer – inte ens borde vara här. Bland mina egna flyglärare var det dock inga problem. Men ju längre ifrån mig man var, ju lättare var det ha åsikter och ”fikarumsnacka”. Bitvis var uppstarten ganska tuff.
*Var det lika dant ute på förbanden?
– Jag vet att det gick en del snack innan jag kom dit. Men när jag väl var på plats ändrades det snabbt. Jag fick intrycket att man accepterade läget och gav mig samma chans som alla andra. Det uppstod till och med djup vänskap med en del av dem som jag vet var skeptiska mot mig från början.
Anna Dellham menar att bristen på kvinnliga flygare mycket handlar om inställning och attityd, både inom och utom försvaret.
– Hittills har en eller par procent av de sökande till stridsflygarutbildningen varit tjejer. Med få sökande ska det mycket till för att någon ska komma in.

Mikael Bergling
Första publicering: Säkerhetspolitik.se 2006