Det är stora skillnader på hur mycket kommunerna satsar på lärarnas kompetensutveckling, men också i vilken utsträckning de använder sig av statliga fortbildningsprogram som läs- och matematiklyften. 
Utslaget per lärare kan det skilja flera tusen kronor.

Det finns ingen samlad statistik över hur mycket resurser som kommuner och andra skolhuvudmän satsar på lärarnas fortbildning. De experter som vi har pratat med är dock överens om att det varierar mycket, både till omfattning och kvalitet. Det gäller såväl mellan huvudmän som mellan skolor med samma huvudman.
– Efter kommunaliseringen och friskolereformen är det upp till huvudmännen att bestämma om kompetensutvecklingen. Det är en förklaring till de stora skillnaderna, säger Karolina Parding som är professor i sociologi vid Luleå tekniska universitet.
Även när det gäller deltagande i statliga program för fortbildning av lärare kan det skilja mycket mellan olika kommuner.
Vi har med hjälp av statistik från Skolverket undersökt vilka kommuner som fick bidrag för två av programmen, matematik- och läslyften, under läsåren 2015/16–2017/18 (grund- och gymnasieskolan).
Grunden för de båda programmen är kollegialt lärande, det vill säga att lärare lär av och med varandra. Deltagandet, som har kunnat ske både med och utan statsbidrag, har varit frivilligt för kommunerna.
Statsbidrag har bland annat utgått för att frigöra tid för lärare att handleda deltagande kollegor.
Genomgången av Skolverkets statistik visar bland annat:
*34 kommuner fick inte del av matematik- och läslyftets statsbidrag under de aktuella läsåren, antingen för att de inte sökte något bidrag eller för att de fick betala tillbaka det utbetalda anslaget på grund av dålig eller ingen redovisning.
*Mest pengar har föga överraskande gått till Sveriges största kommuner, det vill säga Stockholm och Göteborg som fick 21 422 117 respektive 7 631 530 kronor. 
*Det är noterbart att både Linköpings och Örebro kommuner fick mer pengar i bidrag än Malmö kommun, som är betydligt större.
*Även mellan två förhållandevis jämnstora kommuner kan det vara stora skillnader. Kungsbacka fick till exempel enligt Skolverket under den undersökta perioden cirka två miljoner kronor mer i bidrag för deltagande i matematik- och läslyften (grund- och gymnasieskolan) än vad Kristianstad fick.
Aneby, mellan Eksjö och Tranås på det småländska höglandet, är en av de kommuner som inte fick del av matematik- och läslyftets statsbidrag under de aktuella läsåren.
– Vi söker princip alla statsbidrag som går att söka från Skolverket, vilket är ett 30-tal. Fördelen med statsbidragen är att det är pengar som är öronmärkta till skolan. Nackdelen är att de kräver oerhört mycket administration. Det gäller framför allt redovisningen, säger Bosse Rofors som är barn- och utbildningschef i Aneby.
– Samtidigt är jag tacksam för de pengar vi kan få. I förhållande till vår skolbudget handlar det dessutom om ruskigt mycket pengar, även om det är ett ständigt sökande.
*Varför fick ni inga statsbidrag för grundskolans matematik- och läslyft?
– Vi deltog i matematiklyftet och gör det fortfarande. Det tar fler år att gå igenom allt. Statsbidraget var dock knutet till att man skulle organisera sig på ett visst sätt. Vi valde att organisera vårt matematiklyft annorlunda.
– Läslyftet var vi med i från början, men tyckte inte att det höll samma kvalitet som matematiklyftet och valde att hoppa av. 
*Hur viktigt är det med fortbildning av lärare?
– Oerhört viktigt. Vi har bland annat lärgrupper som alla våra lärare ingår i och som träffas återkommande. Våra goda skolresultat beror bland annat på lärgruppernas ständiga arbete med kollegialt lärande.
För knappt ett år sedan presenterade Karolina Parding vid Luleå tekniska universitet en rapport om lärares arbetsvillkor. Rapporten bygger på en enkätundersökning bland cirka 2 400 svenska gymnasielärare, representativt fördelade över Sverige, och visar på stort missnöje, bland annat när det gäller kompetensutveckling.
Av de offentligt anställda lärarna uppgav 26 procent att den kompetensutveckling som arbetsgivaren erbjuder dem täcker deras behov. Bland anställda i aktiebolag var andelen 38 procent.
69 procent av de offentliganställda lärarna uppgav att de fick använda sin fritid för att tillgodose sitt behov av kompetensutveckling. Bland anställda i aktiebolag var andelen 66 procent.
– Det många lärare framför allt saknar är ämnesrelaterad kompetensutveckling. De vill lära sig mer om sitt ämne och hur de kan utveckla undervisningen i det. Utbildning i IT-system eller liknande, som arbetsgivaren satsar på, ses ofta mer som pålagor än som kompetensutveckling. Det kan vara klokt att som arbetsgivare lyssna mer på professionens behov. Det är ändå lärarna som jobbar med eleverna. Man får utgå ifrån att de gör lämpliga bedömningar om vad de behöver lära sig mer om, säger Karolina Parding.
– Samtidigt vet vi att det är när det individuella lärandet och verksamhetens behov går hand i hand som kompetensutvecklingsinsatser ger bäst effekt i verksamheten. Det är också något som lärarna betonar i vår undersökning. Men, de vill också ha mer tid för att prata med varandra under en arbetsdag och möjlighet att diskutera frågor, problemställningar och situationer som har uppstått.
Helena Olivestam Torold, undervisningsråd på Skolinspektionen, säger att enligt skollagen ska en skolas huvudman se till att personalen ges möjligheter till kompetensutveckling och att lärarna har nödvändiga insikter i de föreskrifter som gäller för skolväsendet. 
– Det vi ofta upptäcker vid tillsyner och ämnesgranskningar inom ramen för det systematiska kvalitetsarbetet är att kompetensutvecklingsinsatser tenderar att bli alltför generella. 
– Huvudmannen upptäcker kanske ett visst behov någonstans, och därefter ska alla skolor genomföra samma kompetensutveckling oavsett om det stämmer överens med övriga skolors behov eller inte. 

I det centrala avtalet mellan lärarfacken och SKL är det avsatt 104 timmar per anställd och år till kompetensutveckling, det vill säga 15 arbetsdagar à 8 timmar.  Kompetensutveckling definieras i avtalet som “insatser som syftar till att utveckla lärares förmåga att skapa goda förutsättningar för elevernas lärande”.
– Även om de 104 timmarna inte gäller på individnivå, utan för kollektivet, är det en tydlig uppgift och en av få siffror som finns angivna i avtalet. Ändå har vi ofta svårt att få till en rimlig kompetensutveckling eller ens få veta vad tiden används till, säger Åsa Fahlén som är ordförande i LR.
*Vet ni inte vad timmarna används till?
– Det kan vara otroligt svårt få fram information om fortbildning, om hur många timmar som lärarna verkligen har fått och vad tiden har används till.
*Varför? 
– En förklaring är att det finns så många olika definitioner av fortbildning. En del kallar det för fortbildning när lärarna träffas en halv dag i matsalen för att gå igenom något eller när kommunen samlar alla lärare i en aula för att lyssna på en föreläsare som pratar i tre timmar. Inte minst det sista är enkelt att göra och blir dessutom billigt utslaget per individ.
– Det man kallar fortbildning är ofta inte anpassat efter vad den enskilde läraren arbetar med och vilka behov hen har. Ofta är det skolövergripande frågor som tas upp, till exempel värdegrundsfrågor eller nytt IT-system, vilket så klart behövs ibland. Men det räcker inte.
*Vad ska man göra?
– Lärarna bör till att börja med få ökat inflytande över sin egen fortbildning som dessutom bör ha ett större ämnesfokus än vad den ofta har i dag. Ämnesfokus i kombination med kollegialt lärande är det som gör exempelvis matematik- och läslyften så lyckade. 
*Räcker det?
– Nej. Bland mycket annat behövs det också ett nationellt professionsprogram med tydliga nationella kriterier för hur man som lärare meriterar sig för en högre nivå. Det är inget som ska avgöras på den enskilda skolan eller i den enskilda kommunen.
– Ett sådant program skulle dessutom sätta fokus på det som är viktigast för elevernas kunskapsutveckling, det vill säga välutbildade lärare som får tid till undervisning. Jag tror också att ett nationellt professionsprogram skulle kunna bidra till att höja kvaliteten på de 104 timmars fortbildning som finns i det kommunala avtalet.
Ingrid Pihl, högstadielärare i franska, engelska och svenska på Pitholmsskolan i Piteå, tror att kvalitativ och adekvat fortbildning kan förmå fler lärare att stanna kvar i yrket.
– Det kan också få dem att arbeta längre än vad de kanske hade tänkt sig, vilket är särskilt viktigt med tanke på både den nuvarande och den kommande lärar-bristen.
*Fungerar det så hos er?
– Jag har mest fått fortbildning som varit gemensam för hela skolan, förvaltningen eller kommunen. Det jag tror många lärare framför allt saknar är ämnesadekvat fortbildning. 
– Kommunen anslår i allmänhet varje år – det gjorde man dock inte under 2018 av besparingsskäl – en viss pott pengar per tillsvidareanställd lärare för fortbildning. Hur pengarna används är det i stor utsträckning upp till varje rektor att besluta om. På en del skolor har lärarna dock gått ihop i speciella fortbildningslag som förfogar över en del av pengarna. 
*Vad används de till?
– Om alla varje år tar ut ”sin” andel, går det inte att göra så mycket. I stället har vi valt att låta några få lärare få ta del av alla pengar under ett år. Därefter får de avstå under ett antal år till förmån för andra. 
*Har du själv fått del av pengarna?
– Ja. Förutom det vi har gjort tillsammans i kollegiet, har jag besökt England under några dagar. Det var för tio år sedan. I sommar ska jag åka till Frankrike tillsammans med en fransklärarkollega. Som språklärare behöver man få vistas i målspråkslandet, att få möjlighet att fylla på språket och kulturen. Språk är dessutom inget statiskt, vilket gör det extra viktigt för språklärare att komma iväg. På samma sätt borde exempelvis alla matematik- och NO-lärare få åka på Matematik-biennalen. Men så ser det tyvärr inte ut.

Under de senaste åren har det genomförts flera statliga kompetenssatsningar inom skolan.
– Det som har saknats är bland annat insatser när det gäller de praktisk-estetiska ämnena. Forskningsstudier och rapporter lyfter återkommande fram behovet av en bättre kompetensutveckling inom de här ämnena, säger Izabela Seger som är lektor på halvtid i Järfälla kommun och arbetar deltid som idrottslärare på Björkebyskolan i Järfälla, en 6–9-skola med cirka 600 elever. Tio procent av sin arbetstid ägnar hon åt forskning.
Som en del av sin forskarutbildning på Örebro universitet startade hon för några år sedan ett projekt kring fortbildning- och kompetensutveckling för idrottslärare i Järfälla.
– När jag sedan började arbeta som lektor i kommunen funderade jag över varför detta bara skulle gälla idrottslärare. I Järfällas grundskolor arbetar det över 120 lärare i praktisk-estetiska (prest) ämnen. Vi behöver alla bra fortbildning. 
2016 startade Izabela Seger ett kommunalt ämnesdidaktiskt nätverk för de praktisk-estetiska ämnena.
– Det leds av mig som lektor och våra utvecklingsgrupper som består av tre fyra lärarrepresentanter. De som ingår i grupperna är lärare som har anmält intresse för att utveckla sitt ämne. Deltagandet är frivilligt.
– På vår första nätverksträff diskuterade vi bland annat behovet av lärarfortbildning och vad den ska handla om. Det är viktigt att fortbildningen är systematisk, ämnesrelaterad och att det finns en tydlig plan. Det som är lite speciellt för praktisk-estetiska lärare är att vi ofta är ensamma inom vårt ämne på den skola som vi arbetar på. Det finns ofta bara en idrotts- eller bildlärare. Det innebär att det är extra viktigt att få träffa kollegor från andra skolor.
Izabela Seger berättar att det inom Järfälla kommun numera finns utvecklingsgrupper med lärare inom varje praktisk-estetiskt ämne. Grupperna arbetar bland annat med att utveckla en organisation för prest-lärarnas fortbildning och skapa en tydlig struktur när det gäller fortbildningens innehåll, uppföljning och utvärdering.
– Det har för varje ämne tagits fram en ”läroplan i praktiken” där vi konkret beskriver vad vi vill fokusera på och arbeta med under de kommande åren.  
*Som vad då?
– Det kan till exempel vara kunskapsbedömning och betygssättning, men också hur vi konkret och i det enskilda ämnet kan anpassa undervisningen till elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Förutom allmän fortbildning om NPF behöver till exempel musiklärarna diskutera och förkovra sig i hur de anpassar just musikundervisningen till elever med NPF. Samma sak är det för övriga ämnen.
– I höstas genomförde vi en speciell studiedag för prest-lärarna som var mycket uppskattad. De cirka 100 deltagarna erbjöds föreläsningar och workshops ut-ifrån varje ämnes önskemål. Under hösten har de olika ämnes-grupperna träffats en gång under några timmar och ska göra så även i vår.
*Räcker det?
– Nej. Vi vill starta ett lokalt ämneslyft för de praktisk-estetiska ämnena. Förutom att alla prest-lärare i kommunen ska samlas för en gemensam studiedag i början på höstterminen vill vi ha ämnesspecifika träffar fyra gånger varje månad. 
*Kommer ni att få det?
– Det vet vi ännu inte. Vi ska inom kort presentera våra planer för kommunens verksamhetschef och skolornas rektorer. Min uppgift som lektor är bland annat att försöka frigöra tid genom att samtala med rektorerna. Vi behöver lyfta de praktisk-estetiska lärarnas kompetens och status. 

En dag i veckan arbetar gymnasieläraren Oscar Isaksson som forskare på Göteborgs universitet.
– Det är en avancerad form av kompetensutveckling, säger han.
Oscar Isaksson är lektor och lärare i fysik och matematik på Sannarpsgymnasiet i Halmstad. 
– Jag har en heltidstjänst på skolan. Men 20 procent av min arbetstid är sedan några år tillbaka förlagd till Göteborgs universitet där jag forskar i fysik, vilket är en enorm förmån och något som jag har stor nytta av i mitt jobb som gymnasielärare.
*Hur då?
– Förutom att jag tar det jag är med om på universitetet i Göteborg in i undervisningen, är det enklare att följa med i vad som händer inom fysikforskningen.
– Möjligheten till forskning har också blivit ett oerhört lyft för mig som person. Jag tycker till exempel att det är mycket roligare att undervisa i dag och tror att jag har blivit en bättre lärare. 
För att öka antalet forskarutbildade lärare inom skolan inrättade regeringen för några år sedan så kallade forskarskolor för redan yrkesverksamma lärare.
En som nappade var Oscar Isaksson.
– Jag hade arbetat som lärare ganska länge och kände att jag ville lära mig något nytt för att utvecklas och inte fastna i förra årets anteckningar. Man behöver med jämna mellanrum fylla på kunskaperna. 
Oscar Isaksson berättar att han, vid sidan om den rena forskningen, även fungerar som en länk mellan universitet och gymnasieskolan.
– I vår ska till exempel fysik-lärarna besöka labbet i Göteborg under en kompetensutvecklingsdag. Vi har även haft besök på skolan av gästföreläsare från universitet och eleverna har gjort studiebesök där.

Mikael Bergling
Första publicering:
Tidningen Skolvärlden



Share This