Under de senaste tio åren har den svenska dagspressen gjort sig av med uppemot 1 000 journalister.
Samtidigt har ägarfamiljerna tjänat drygt 3,3 miljarder kronor – mer än lönen för Sveriges alla dagspressjournalister under ett år.

DEN SVENSKA DAGSPRESSEN är på väg att försvinna. Upplagorna rasar och de tidigare så stabila vinsterna har bytts ut mot illröda siffror.
Det är en dyster bild som ofta målas upp av den svenska dagspressen, inte sällan av de största ägarna som med krisen som argument sett till att antalet journalisttjänster minskat dramatiskt.
Bara under de senaste två åren beräknas över 700 journalistjobb ha försvunnit i Sverige, varav merparten inom dagspress.
Nyligen konstaterade journalistprofessorn Gunnar Nygren i en studie att perioden 2004 – 2014 minskade svensk press antalet lokalredaktioner med 36 procent och antalet redaktionella tjänster med 25 procent.
I Skåne genomförde Bonnier i fjol en rekordbantning i samband med sammanslagningen av Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Ungefär en tredjedel av tidningarnas redaktionella medarbetare förlorade jobbet.
Enligt en sammanställning av sajten News Øresund har antalet journalisttjänster inom den skånska dagspressen under de tre senaste åren minskat med 40 procent, från 620 till 370.
I Stockholm har såväl Expressen som Aftonbladet och Svenska Dagbladet dragit ner på antalet anställda och ännu fler bantningar är att vänta. GT, det vill säga Expressen Göteborgsedition, har blivit av med sina lokala kultur- och ledarsidor.
Under 2014 skar Mittmediakoncernen bort 75 redaktionella tjänster och Stampengruppen med flaggskeppet Göteborgs-Posten i spetsen minskade med cirka 100.

SAMTIDIGT SOM JOURNALISTER sparkas går de stora mediehusen på överskott. 2014 gjorde Dagens Nyheter sitt bästa resultat på över tio år och gick med 173 miljoner kronor i vinst. Dagens Industri uppvisade motsvarande resultat. Bäst i klassen var Aftonbladet som gjorde en vinst på 237 miljoner kronor.
Överskotten är inga engångsföreteelser. Mellan 2004 och 2013 gick den svenska dagspressen med drygt 16 miljarder kronor i vinst, pengar som i betydande utsträckning lämnat tidningshusen i stället för att investeras i verksamheten.
Under perioden 2004–2013 trefaldigades Stampenskoncernens årliga aktieutdelningar, för att bara nämna ett exempel.
Under de senaste tio åren har den svenska dagspressens största privata ägare – 100 personer fördelade på åtta familjer –  haft skattepliktiga inkomster i Sverige på över 3,3 miljarder kronor, enligt Skatteverket.
Det motsvarar cirka 9 000 dagspressjournalisters löner under ett år.
– Det är upprörande att journalister förlorar sina jobb samtidigt som medieföretagen gör stora vinster. Färre journalister märks naturligtvis i innehållet. En betydligt större del av medieföretagens vinster borde återinvesteras i journalistiken, säger Ulrica Widsell som är vice ordförande i Journalistförbundet.
Göteborgs-Postens avgående kulturchef Gabriel Byström är av liknande uppfattning:
– Förutsättningarna att bedriva journalistik har förändrats radikalt. Kvalitetsjournalistik kräver stora resurser, tar tid och är svår bedriva om man är hälften eller en tredjedel så många på redaktionen som tidigare.

EN GRANSKNING AV svenska dagspress största privata ägare visar att åtta av dem under perioden 2004–2013 hade privata inkomster på över 100 miljoner kronor som de skattade för i Sverige.
Allra mest tjänade Christina Hamrin, huvudägare i Hallpressen/Herenco, som hade en sammanlagd taxerad inkomst på drygt 431 miljoner kronor. Det innebär att hon under de senaste tio åren i genomsnitt har tjänat 3 593 000 kronor i månaden. Det är 23 gånger mer än vad Sveriges statsminister har i månadslön eller vad en reporter på Hallpressens flaggskepp Jönköpings-Posten tjänar under tio–tolv år.
– De som har haft möjlighet att berika sig har blivit helt galna, säger Gunnar Bergdahl som fram till i höstas var kulturchef på Helsingborgs Dagblad.
Jönköpingsbaserade Hallpressen – som brukar kallas mediebranschens svar på Ryan Air på grund av sin slutenhet, kostnadskontroll och låga löner till de anställda – är en del av den ytterst vinstrika Herencokoncernen som förutom en stor mängd tidningar äger bland annat  emballageföretag, tryckerier och fastigheter.
Trots att hon äger ett inflytelserikt medieföretag vill Christina Hamrin inte berätta om sina stora inkomster, de omfattande aktieutdelningarna eller hur hon ser på sin maktposition.
– Christina vill inte svara på några frågor, svarade Johanna Thorell, koordinator på Herenco, när vi bad om en intervju.
Inte heller dottern Lovisa Hamrin – vd för Herenco och styrelseordförande i Hallpressen – vill tala med media.
– Jag tycker att det är en privat fråga. Så jag är nog färdig med kommentarerna till dig och den vinklade fråga du ställer.
*Har inte de anställda i koncernen rätt att veta hur ni resonerar kring lönesättningen?
– Det är färdigsamtalat i den här frågan. Nu vill jag inte upprepa det en gång till.
Av de övriga sju storägarna som under de senaste åren tjänat mer än 100 miljoner kronor tillhör fem familjen Bonnier och vardera en familjerna Hamrin och Hjörne.

FAMILJENS HJÖRNES LEDANDE person är i dag Peter Hjörne som under de senaste åren försökt ta upp kampen med Sveriges främsta mediefamilj Bonnier, både när det gäller makt och privata inkomster.
Under de senaste åren har Peter Hjörne plockat ut cirka en kvarts miljard kronor ur Stampenkoncernen, enligt beräkningar av ekonomijournalisten Sten Sjögren som tidigare satt i Stampens styrelse som personalrepresentant.
Han har dessutom sett till att den tidigare och i dag hårt kritiserade koncernchefen Tomas Brunegård kunnat lämna koncernen med fickorna fulla av bonuspengar. Peter Hjörne har sett till att hans barn redan i unga år blivit ekonomiskt oberoende.
Mellan 2004 och 2013 hade Peter Hjörne en – deklarerad – sammanlagd inkomst i Sverige på cirka 130 miljoner kronor. Pengarna kom nästan uteslutande från släktens tidningsimperium Stampenkoncernen som fram till 2012 tjänade stora pengar, ofta flera hundra miljoner kronor per år.
2013 sprack ballongen. Inte med ett pys, utan med en rejäl smäll: minus 741 miljoner kronor.
Samma år tjänade Peter Hjörne 17 699 834 kronor.
Stampens ekonomiska haveri är en viktig förklaring till dagens något överdrivna krisstämpel på den svenska dagspressen.
– Branschen gör fortfarande stora vinster och det konsumeras mängder av journalistik i massa olika kanaler. Men mediehusen måste på sikt hitta hållbara affärsmodeller och nya intäkter, säger Ulrica Widsell.
Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström menar att problemen för Stampen inte uppstod 2013, utan långt tidigare. Under flera år var den bärande idén inom många medieföretag både i Sverige och utomlands att kraftig expansion var enda sättet att överleva.
– Det mesta skulle ordna sig när synergier utvecklades och traditionella medier gradvis kompletterades med nya digitala förvärv. Den alltmer industrialiserade medieproduktionen skulle bli räddningen.
Det blev precis tvärtom. Åtminstone i Stampens och Peter Hjörnes fall.

2003 HADE GÖTEBORGS-POSTEN, och dess ägarbolag Stampen, en mycket stark ställning på mediemarknaden. GP var Göteborgs enda riktiga morgontidning, dessutom med ett lokalt annonsmonopol. Finanskris och backande annonsmarknad märktes knappt i räkenskapsböckerna. Tidningen gick med vinst och levererade stabila inkomster till släkten Hjörne.
Med Stampens goda ekonomi i ryggen – 2003 omsatte koncernen 1,6 miljarder kronor och hade ett fritt eget kapital på 239 miljoner kronor – gav sig Peter Hjörne och hans vd Tomas Brunegård – tidigare vice vd för hamburgerkedjan Burger King – ut på shoppingturné.
Det började med att man tog kontrollen över VLT i Västerås. Nästa steg var att lägga under sig Centerpartiets tidningskoncern Centertidningar med tidningar som Hallands Nyheter, Södermanlands Nyheter, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Östersunds-Posten.
Höga på idén om Stampen som Sveriges största dagspresskoncern, och möjligheten att gå från att vara en lokal maktspelare i Göteborg till att på allvar kunna utmana familjen Bonnier om den svenska mediemakten, betalade man ett kraftigt överpris för Centertidningar. Tidningskoncernen var värderad till 560 miljoner kronor. Stampengruppen betalade cirka 700–800 miljoner mer, enligt branschbedömare.
– Tajmingen var närmast osannolik. Centerpartiet kunde inte ha valt ett bättre tillfälle att sälja och Stampen kunde inte ha valt ett sämre tillfälle att köpa, säger Jonas Ohlsson som är medieforskare vid Göteborgs universitet.
Enligt årsredovisningen hade Stampen 2004 lån på 197 miljoner kronor och en kassa på 227 miljoner. Ett år senare, efter köpet av Centertidningar, hade kassan krympt till 169 miljoner kronor och lånen ökat till 1,4 miljarder.
Det fick inte duon Hjörne/Brunegård att tappa sugen.
– The sky is the limit, sade den tidigare hamburgerdirektören och fortsatte att med lånade pengar köpa nya bolag; Nerikes Allehanda, kundtidningsföretagen Appelbergs och OTW, tryckerier, sajter som Familjeliv och Svenska fans och gratistidningsföretaget Gisab (Mitti) för att bara nämna några exempel.
Stampenballongen fylldes med allt mer luft. Efter något år hävdade paret Hjörne/Brunegård att koncernens tidningar hade ett så kallat goodwillvärde – skillnaden mellan vad man köpt dem för och deras verkliga värde – på tre miljarder kronor. Ungefär samtidigt såldes Washington Post, en av världens viktigaste tidningar, för 1,74 miljarder kronor.
Stampens lokaltidningar var alltså värda nästan dubbelt så mycket, enligt parets egen värdering.
– Pengar lånades för att köpa nya företag. Vinster från traditionella medier, till exempel GP, användes för att betala räntor i stället för att bygga en långsiktigt hållbar ekonomi, berättar Gabriel Byström.
Till slut kom verkligheten, i alla fall räntorna, ifatt Peter Hjörne, Tomas Brunegård och Stampen. För att undvika tvångsförvaltning började man sälja ut det som köpts in några år tidigare, ofta med rejäl förlust.
Ett bara exempel är tidningskoncernen Gisab som köptes för 560 miljoner och som fem år senare sålde för 350 miljoner kronor i en desperat jakt efter pengar till amortering.

SAMTIDIGT SOM SLÄKTEN Hjörne säljer, köper släkten Bonnier. I fjol köpte Sveriges absolut mäktigaste mediesläkt tidningen Helsingborgs Dagblad och slog samman den med Sydsvenskan som man redan ägde.
Mäktig, blev ännu mäktigare.
– Bonnier har redan för stort ägande, för stor makt, säger Arne Ruth som under sin tid som chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter (1982–1998) ofta kritiserade familjen Bonniers växande makt.
Till slut för mycket och för återkommande. När hans chefredaktörskontrakt skulle förlängas upptäckte han att villkoren förändrats.
– Det hade skrivits in en censurparagraf. Jag vägrade skriva under och jobbade sista tiden utan kontrakt. När det kom fram att DN planerade att köpa Svenska Dagbladet – det blev ingen affär – sa jag upp mig, berättar Arne Ruth.
Under sin tid inom Bonnierkoncernen (Expressen 1977 – 1982 och DN 1982 – 1998) märkte han en succesiv förändring från ägarna sida. Det publicistiska ansvaret, som tidigare varit centralt parallellt med strävan efter att tjäna pengar, urholkades.
– När man plockade in Bengt Braun som vd skulle Bonnier styras enligt Procter & Gamble-principen. Han kom ju därifrån.
*Slutade Bonnier att bry sig om innehållet?
– Nej, det fanns självklart enskilda personer som höll fast vid traditionen. Jeanette Bonnier var en sådan. Jag upplevde henne som en positiv kraft.
– På något sätt var det enklare för Bonnier när styrningen var mer patriarkaliskt med en tydlig publicistisk utgångspunkt. När det finns 70 personer aktieboken är det allt färre saker som binder dem samman. Till slut är det bara pengarna. Så är det nog i alla dynastier som växer och blir stora.
Jeanette Bonnier, Bonnierkoncernens största ägare tillsammans med biskopen Åke Bonnier, har i intervjuer kommenterar sin position i Mediesverige.
– När man äger så mycket som jag gör kan man sätta sig i vilken styrelse som helst. Ingen jäkel kan kasta ut mig. I och med att ingen kan be mig dra åt helvete har jag kunnat säga exakt vad jag tycker, även om folk blir förbannade.
– Jag upplever inte att jag har makt, men jag upplever att jag kan påverka. Det kan ju vem som helst, men det är möjligt att jag kan påverka lite mer, med tanke på min ställning. Men media är ju fria produkter och då ska man inte lägga sig i innehållet hur mycket aktier man än äger. Det strider ju mot hela idén om en fri press.

ÄVEN OM BONNIER och andra mediefamiljer under generationer har haft stor makt och inflytande, finns det ingen garanti för att det kommer att vara så även i framtiden.
Under de senaste decennierna har en rad ägarfamiljer försvunnit från den svenska mediekartan. Familjen Sommelius i Helsingborg är den senaste.
– Mediefamiljernas position om några år beror på hur väl de klarar sig i den pågående strukturomvandlingen, säger Ulrica Widsell.
Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström, som inom kort börjar nytt jobb som chef för Sveriges Radio P4 i Skövde, verkar inte var speciellt orolig för familjen Hjörnes och de övriga familjernas framtid.
Däremot för journalistiken.
– För många svenska mediehus väntar år av omstruktureringar och samordning för att försöka hitta en långsiktigt hållbar lösning att finansiera kvalificerad journalistik. Jag är ganska pessimistisk om framtiden. Framför allt ur demokratisk synvinkel.
Gunnar Bergdahl, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad:
– Det som nu pågår är också ett uttryck för kommersialiseringen i samhället. Allt ska kunna säljas på en marknad. Det som inte går att sälja och tjäna pengar på, har inget värde. Det är en väldigt stötande syn.
– Om journalistik vore brandkårsverksamhet är vi på väg mot en situation där vi bara har råd att släcka bränder i Stockholm. Övriga Sverige får brinna ner. Det är helt bisarrt.

Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: Tidningen Resumé 2015.

Några medieägares deklarerade – privata – inkomster 2004–2013

Christina Hamrin, 77, 431 275 761 kronor.
Pontus Bonnier, 61, 203 110 761 kronor.
Åke Bonnier, 57, 189 660 355 kronor.
Karl-Adam Bonnier, 80, 177 642 768 kronor.
Peter Hjörne, 62, 129 488 623 kronor.
Karl Otto Bonnier, 71, 119 868 278 kronor.
Carl-Johan Bonnier, 63, 117 018 751 kronor.
Lovisa Hamrin, 42, 114 735 777 kronor.
Eva Bonnier, 69, 99 921 069 kronor.
Louis Bonnier, 31, 92 753 062 kronor.