Sverige ska vara en kunskapsnation i världsklass.
Samtidigt minskar resurserna till den högre utbildningen.
– Vi har ett system som suger blodet ur kroppen på oss, säger professor Anders Söderholm som är rektor för Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm.
BARA I ÅR väntar den svenska högskolesektorn gå back med minst en miljard kronor, kanske mer. Den som klickar på utbildningsminister Mats Perssons (L) namn på regeringens presentationssida på nätet möts av en bild på ett leende statsråd samt texten “Sverige ska utvecklas som kunskapsnation, med forskning och högre utbildning i världsklass”.
Samtidigt larmar många lärosäten om en allt tuffare ekonomisk situation. I Uppsala stängs labbytor, i Lund sägs det upp lektorer, digitala föreläsningar ersätter fysiska, det blir färre timmar med lärare för studenter, möjligheterna för forskare att delta i internationella konferenser minskar och det blir färre doktorander.
En viktig förklaring till lärosätenas ansträngda ekonomi är senare års stora kostnadsökningar som inte har kompenserats i form av högre statliga anslag. Inte minst hyreskostnaderna har stigit kraftigt, trots att många universitet- och högskolor har gjort sig av med lokaler och försökt ”krympa” ytmässigt.
Ökade lokalkostnader på mellan 15 och 25 procent är inget ovanligt.
STATLIGA UNIVERSITET OCH högskolor får inte äga sina egna lokaler, utan måste hyra. Den absolut största hyresvärden är det statliga bolaget Akademiska hus som har ungefär 60 procent av marknaden. Bolaget bildades 1993 och har till uppdrag att äga, utveckla och förvalta fastigheter för universitet och högskolor med huvudfokus på utbildnings- och forskningsverksamhet. Enligt uppdraget ska verksamheten ha ”affärsmässig grund och generera marknadsmässig avkastning”.
I sin årsredovisning skriver Akademiska Hus stolt att det att bolaget stärker Sverige som ”kunskapsnation och skapar långsiktigt värde för både ägare och kunder”.
Regeringen har ålagt Akademiska Hus ett avkastningskrav på sex procent. En stor del av vinsten (40–70 procent) ska föras över till statskassan.
Företaget går mycket bra och har under de senaste åren varit en kassako för staten. 2023 uppgick intäkterna från fastighetsförvaltningen till 7,7 miljarder kronor medan kostnaderna för densamma stannade på 2,3 miljarder.
Under de senaste sex åren har Akademiska hus delat ut 13,3 miljarder kronor till ägaren svenska staten, i genomsnitt 2,2 miljarder kronor per år vilket motsvarar årskostnaden (lön, arbetsgivareavgifter etc) för drygt 2 500 lektorer.
De stora hyreshöjningarna gör att undervisningstiden måste minska, skriver Linda Harradine som är enhetschef för forskningskommunikation vid Örebro universitet, i ett mejl.
– Hyresökningarna från Akademiska hus är på en väldigt hög nivå. Man borde verkligen se över principerna för om/hur ett statligt bolag ska taxera av andra statliga enheter i vinstsyfte. Från lärosäteshåll är det inte riktigt rimligt.
Anders Söderholm, professor i företagsekonomi och rektor för KTH, berättar upprört om hyreshöjningar på 19,5 procent på två år samtidigt som de statliga anslagen inte följt med i kostnadsutvecklingen.
– Att universitet och högskolor är underfinansierade blir ännu mer märkbart nu när en allt större del av verksamhetens intäkter går till lokalkostnader i stället för till lärare, studenter och forskare. Det blir bricks i stället för brains.
– Vi tränger ihop oss så mycket vi kan, överger labbytor, tomställer lokaler och försöker lämna byggnader. Men allt detta tar tid och kan dessutom inte kompensera för de kraftiga hyreshöjningarna.
Han liknar vad som pågår med att ”likt räven som fångas i rävsaxen så gnager vi snart på benen” och kräver en haverikommission som tar fram hållbara alternativ för universitetens lokalförsörjning.
– Vi kan inte förväntas ha universitet i världsklass om vi samtidigt har system som suger blodet ur kroppen på oss.
ANDERS SÖDERHOLM MENAR att Akademiska Hus verkar på en ”låtsasmarknad” men agerar som om det vore en riktig marknad.
– På en riktig marknad kan köpare och säljare välja om de vill göra affärer med varandra eller inte. Vi har inget sådant val när det gäller vår lokalförsörjning.
– På en riktig marknad kan köparen ta ut sina ökade kostnader på sina kunder. Vi har inga sådana möjligheter. Det är dessutom vår uppdragsgivare som höjer våra hyror. Det här är ett rent galet system.
*Vad bör man göra?
– När det gäller Akademiska Hus kan regeringen ta bort avkastningskravet och bestämma att det ska tas ut en kostnadsbaserad hyra. En annan variant är att staten som ägare ger tillbaka utdelningarna till universiteten och högskolorna.
– Tyvärr verkar det inte finnas något intresse för detta från politikens sida. Man ser utdelningen från Akademiska hus som en viktig intäktsrad i statsbudgeten.
I EN ARTIKEL Statsvetenskaplig tidskrift beskriver Martin Gustavsson, docent i ekonomisk historia och forskare vid Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor (Score) som drivs av Stockholms universitet och Handelshögskolan i Stockholm, hur finansieringen av den högre utbildningen har förändrats sedan den så kallade universitetsautomatiken (1958 – 1976) som automatiskt räknade upp anslagen i takt med att nya studenter skrevs in på universitetens fria fakulteter.
Modellen hade inget finansiellt tak, det var fritt fram att rekvirera pengar till nya lärare efterhand som studenter strömmade till.
Det fanns heller inte någon övergripande dold besparingsmodell baserad på antagna eller beräknade produktivitetsförbättringar. En sådan modell infördes 1977 och skärptes i mitten av 1990-talet (då finansieringssystemet även genomgick andra förändringar).
Tanken med det årliga så kallade produktivitetsavdraget är att tvinga universitet och högskolor att kontinuerligt effektivisera sin verksamhet. Efter att helt eller delvis gett lärosätena ersättning för ökade kostnader på grund av exempelvis högre löner och lokalhyror, tar staten tillbaka en del av höjningen.
Medan resurserna till den högre utbildningen under 1960-talet räknades upp automatiskt, har anslagen under de senaste 30 åren alltså i stället automatiskt räknats ner.
– När man gör det under lång tid innebär det en stor ackumulerad försämring och nedskärning. Samtidigt har vi breddat och utökat intagningen till högskolan, vilket i grunden är något positivt men ställer krav på mer lärarstöd och hjälp. Det är en ekvation som inte går ihop. Lägg där till att det inte går snabbare idag än för 30 år sedan att undervisa om Einsteins relativitetsteori, säger Karin Åmossa som är fil dr i ekonomisk historia och samhällspolitisk chef vid Sveriges universitetslärarförbund (Sulf).
– Anslagen till universitet och högskolor behöver höjas rejält. Vi har bakom oss decennier av besparingar och nedskärningar, vilket har lett till att det idag är en milsvid skillnad mellan behov och resurser. Det är mycket pengar som saknas.
*Vilket leder till?
– Bland annat större undervisningsgrupper, att studenterna får allt mindre tid med sina lärare, att undervisningen blir sämre än vad den annars skulle ha varit, ökad lärarstress och att duktiga universitetslärare väljer att lämna yrket.
– Men det räcker inte att bara höja anslagen. Politikerna borde avskaffa produktivitetsavdraget när det gäller den högre utbildningen. Det skulle minska den automatiserade försämring som nu pågår. Dagens system har nått sin gräns.
I VÅRAS PRESENTERADE Universitetskanslersämbetet en undersökning om akademisk frihet som myndigheten genomfört på utbildningsminister Mats Perssons (L) uppdrag.
En del av undersökningen är en enkät till drygt 10 000 doktorander samt undervisande och forskande personal vid svenska universitet och högskolor.
89 procent svarade att akademisk frihet är en mycket viktig förutsättning för deras arbete.
66 procent av de svarande professorerna och 68 procent av lektorerna uppgav att den akademiska friheten på̊ svenska lärosäten är utmanad.
På frågan av vad det är som utmanar den akademiska friheten angav – av de som anser att den är det – 29 procent i politisk styrning och politisk påverkan och 28 procent forskningsfinansiering.
1 procent svarade woke, identitetspolitik eller vänsterpolitisering.
4 procent uppgav att det är regeringen eller Tidöavtalet.
Erik Renström, professor i experimentell endokrinologi och rektor för Lunds universitet, säger att produktivitetsavdraget urholkar universitets resurser.
– Det gör att vi är i en ständig utförsbacke. Till det kommer att våra kostnader nu ökar på bred front, vilket märks på alla utbildningsområden men framför allt där ersättningsnivåerna är lägre.
– Till slut kommer man till en gräns där man måste ställa sig frågan om detta verkligen är vad vi menar med högre utbildning.
*Är vi där?
– Inom vissa områden så är det nog så. Jag tycker att en del politiker borde fundera över vad de egentligen förväntar sig av högre utbildning, vad de vill att den ska ge till samhället. Och därefter jämföra med verkligheten. Jag tror att de flesta kommer att bli förvånade över resultatet och hur väldigt knapert det är.
– Förutom att höja ersättningsnivåerna, behövs det också en diskussion kring dimensioneringen. Expansion får inte innebära sänkta krav. Högre utbildning måste fortfarande vara någonting som förändrar unga människors framtidsutsikter.
UNDER DE SENASTE decennierna har antalet studerande på svenska universitet och högskolor ökat dramatiskt och har nu passerat 300 000.
De ekonomiska anslagen har inte ökat i samma omfattning.
För några år sedan visade fackförbundet Sulf i en rapport hur lärosätenas kostnader för utbildning på grund- och avancerad nivå nästan har fördubblats jämfört med mitten av 90-talet samtidigt som ersättningen per student inte har följt med kostnadsutvecklingen.
Då saknades det ungefär sju miljarder kronor per år, idag förmodligen betydligt mer.
– Fler studenter kräver inte bara fler lokaler och fler lärare. Den bredare studentrekryteringen, som jag i grunden tycker är bra, ställer andra krav på undervisningen, bland annat när det gäller ledarledd tid, säger Jacob Färnert som är ordförande i Sveriges förenade studentkårer (SFS).
Flera studier från senare år visar att svenska studenter får minst lärarledd undervisning i Europa. Enligt undersökningen Eurostudent VII (2018–2021) är medelvärdet för 24 europeiska länder 16 timmar i veckan, medan det i Sverige stannar på 11 timmar.
Stephen Hwang, professur emeritus i fysik och tidigare rektor för högskolan i Halmstad, konstaterade i höstas i en rapport att exempelvis danska studenter har mellan 41 och 175 procent (beroende på ämne) mer lärarledd undervisningstid än svenska.
”Om Sverige vill kunna konkurrera med kunskapsnationer som Danmark och Nederländerna behöver svenska studenter erbjudas mer lärarledd tid och lärare behöver få mer tid att stimulera och bistå studenter i sitt lärande”, skriver Stephen Hwang.
ÅR 2018 UNDERSÖKTE utredare vid Universitetskanslersämbetet (UKÄ) 437 scheman från 26 svenska universitet- och högskolor för att ta reda på hur många lärarledda lektioner en student erbjuds under sin första termin.
*Snittet för humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi (HSTJ) var 8 timmar.
*Studenter inom naturvetenskap, teknik och farmakologi (NTF) kunde räkna med i genomsnitt 15 timmar lärarledd tid per vecka. Den stora skillnaden beror framför allt på att ersättningen från staten var och är mycket högre till NTF än till HSTJ.
*Även inom HSTJ finns det en stor variation mellan olika ämnen och program trots samma ersättning. Studenter som läser ekonomi kan räkna med cirka 10–11 timmar lärarledd tid i veckan, medan de som pluggar på juristprogrammet får nöja sig med 8 timmar och sociologistudenter med 6 timmar.
Det innebär att många av studenterna på dagens ”bredduniversitet”, med mer behov av studiestöd och lärarledd tid, får väsentligt mindre lärarledd undervisningstid än vad som ansågs vara ett absolut minimum för att kunna upprätthålla godtagbar på kvalitet inom 1950-talets ”elituniversitet”, ENLIGT ekonomhistorikern Martin Gustavsson i antologin ”Hålla huvudet kallt”.
– Det speciella med högskolan är det är en forskningsanknuten utbildning. Om studenterna inte får träffa lärare och forskare i rimlig omfattning anser jag att det är uppenbart att det blir sämre utbildning. Den lärarledda tiden är ju en stor del av varför man läser på just högskola. Förkovra sig kan man ju på många andra sätt, säger Jacob Färnert.
2013 var ersättningen inom HSTJ 63 225 kronor per student (i 2023 års prisnivå).
I fjol hade den minskat till 56 603 kronor.
– Studenterna behöver mer lärarledd undervisning. Att vi inte kan ge det beror på att humaniora-samhällsvetenskap får väldigt lite resurser per student jämfört med till exempel pedagogiska, tekniska, medicinska eller konstnärliga utbildningar. Det skulle behövas en omfördelning, menar Magnus Bygren som är professor i sociologi och prefekt vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet.
Även Li Bennich-Björkman, skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet, anser att studentpengen inom samhällsvetenskap och humaniora är för låg.
– Vi har väldigt få lärarledda lektioner vilket beror på låg studentpeng och höga lokalhyror samt lönekostnader.
PERNILLA BROBERG, BITRÄDANDE professor i företagsekonomi (redovisning/revision) och avdelningschef vid Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling vid Linköpings universitet, berättar att försämrade villkor gör att kompetenta lärare och forskare begär tjänstledigt för uppdrag utanför universitetet.
– Minskade kursramar innebär också begränsningar i hur mycket tid lärarna kan lägga per kurs och student. Ofta blir det en avvägning mellan undervisning, examination och feedback som lärarna upplever mycket frustrerande och otillfredsställande.
Enligt Pernilla Broberg har många av senare års studenter, trots höga betyg från gymnasiet, betydligt sämre förkunskaper än tidigare studenter.
– Majoriteten har med sig mycket bristande kunskaper och färdigheter från grundskola och gymnasiet och en bristande allmänbildning. Detta i kombination med att många studenter har mycket fokus på sina ”rättigheter” och lärosätenas har stort fokus på studentnöjdhet sätter lärarna i en pressad situation.
*Erbjuds studenterna tillräckligt med lärarledda lektioner?
– Om vi skulle kompensera för studenternas bristande förkunskaper skulle vi behöva utöka undervisningen, införa fler obligatoriska moment samt fler examinationsmoment för att ”tvinga” studenterna att läsa och studera kurslitteraturen. De ekonomiska förutsättningarna att öka undervisnings- och examinationsinsatserna finns emellertid inte. Snarare ligger det väl nära till hands att vi framgent, av ekonomiska skäl, kommer att behöva dra ner på undervisning och/eller examinationsmoment.
SVERIGES FÖRENADE STUDENTKÅRERS (SFS) ordförande Jacob Färnert blir provocerad när han hör utbildningsminister Mats Persson prata om att Sveriges ska vara en excellent kunskapsnation.
– Det finns mycket pengar i systemet och det finns åtgärder som lärosätena kan genomföra internt för att förbättra ekonomin. Men samtidigt har vi ett ramsystem som inte främjar kvalitet, vilket politikerna är väl medvetna om. Trots det har såväl blå som röda regeringar låtit det här pågå under flera decennier. I dag är läget mycket allvarligt.
Det väckte stor uppmärksamhet när utbildningsminister Mats Persson (L) i våras med lögnen som verktyg gick till storms mot lärosätenas fristående kurser som han hävdar har ökat kraftigt under senare år i ett försök att dölja ungdomsarbetslösheten och dessutom delvis är av ”hobbykaraktär”.
En enkel genomläsning av den officiella statistiken visade att det som statsrådet hävdade inte var sant.
Mellan läsåren 2012/13 och 2022/23 ökade antalet studenter med 6 procent från 300 584 till 319 294, omräknat till helårsstudenter (helårsekvivalenter). Under samma period minskade antalet studenter vid fristående kurser från 85 449 till 73 934 helårsekvivalenter, vilket innebär en minskning både i absoluta tal och som andel av all högre utbildning (det sistnämnda från 28 procent till 23 procent).
– Om man verkligen vill ta ansvar för Sveriges som kunskapsnation bör man göra en ordentlig översyn av hela systemet. Det som vi hittills har möts av är en inte speciellt ambitiös högre utbildnings- och forskningspolitik, säger Jacob Färnert.
Mikael Bergling
Första publicering: Tidskriften Akavia Aspekt 2024