Pernilla Efsing var en av de första kvinnorna som ”mönstrade” och gjorde lumpen i Sverige.
– Jag var nyfiken och det kändes som en spännande grej att testa.

I DAG ÄR Pernilla Efsing 45 år, bor i Falun och arbetar som redovisningskonsult. Då, 1980, var hon 20 år och aktiv Lottakåren.
1979 beslutade riksdagen att kvinnor skulle få göra ”lumpen” i flygvapnet.
193 kvinnor sökte. 30 antogs. 28 genomförde utbildningen. En av dem var Pernilla Efsing som under ungdomsåren var aktiv i både Blå Stjärnan och Lottakåren.
– Vi mönstrade i Stockholm under ett par dagar. Jag minns att det var intensiva och lite nervösa dagar. Vi läkarundersöktes, fick cykla och genomgå olika tester. De tog också en väldig massa mått på oss.
*Mått?
­– De hade väldiga bekymmer med vad vi skulle ha på oss. När vi ryckte in fick vi skräddarsydda uniformer med våra namn på. Men de passade inte. Jag vet inte hur de betett sig. De krånglade till det mesta för att vi var tjejer.
Pernilla Efsing berättar att de första veckornas obligatoriska gröntjänst genomfördes på F 16 i Uppsala.
– Vi bildade en egen tjejpluton, fick en egen byggnad och sov på ovanvåningen. På bottenvåningen var det tomt.  Killarna som ryckte in samtidigt fick bo i en annan kåk och absolut inte vistas i vårt hus.
– Jag tror att det var psykiskt jobbigt för många att tillhöra den första gruppen kvinnor som fick göra lumpen. Vi var påpassade hela tiden. Det skrevs mycket om oss i tidningarna. Dessutom skulle inte vara bara lika bra som killarna, utan bättre.

EFTER VECKORNA I Uppsala flyttade Pernilla Efsing och några av hennes kompisar till flygvapnets stabs- och sambandsskola i Halmstad för grundläggande telefoniutbildning med sikte på att bli sambandstruppchef.
– Våra manliga kurskamrater fick en liten chock när vi dök upp. De visste inte att det var kvinnor som skulle komma. Dessutom blev de sura när de upptäckta att de fick bo i vanliga logement medan vi bodde i dubbelrum med lite bättre sängar.
– Efterhand fungerade det bra med killarna. Vi hade betydligt större problem med ett och annat gammalt befäl med fördomar mot kvinnor.
Pernilla Efsing berättar att många manliga värnpliktiga skärpte till sig när de fick kvinnliga kollegor.
– De slutade kasta mat på varandra i matsalen, kammade sig och putsade skorna frivilligt.
– Efter tiden på stabs- och sambandsskolan i Halmstad tjänstgjorde jag på F6 i Karlsborg och gick olika delkurser innan jag muckade efter ungefär ett år. Jag var då sergeant.
*Varför fortsatte du inte som officer?
– Jag arbetade en period som instruktör på S2 i Karlsborg men kom fram till att jag inte ville vara officer på heltid resten av livet. I stället utbildade jag mig till civilekonom. I dag är jag dock fanjunkare i Lottakåren trots att jag till en början inte gick att krigsplacera. Värnpliktsverkets datorer accepterade inte värnpliktiga med jämn näst sista siffra.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidskriften Totalförsvarsfolket 2005