Medierna bevakar det svenska kungahuset mer än någonsin.
Men det skrivs ytterst lite om statschefen.
– De seriösa medierna har överlåtit bevakningen till skvallertidningarna. Jag ser hela tiden mängder av bra berättelser som aldrig kommer ut, säger hovets informationschef Nina Eldh.

1978 GJORDE SVT-JOURNALISTEN Tom Alandh en uppmärksammad film om den svenska monarkin som sändes i Sveriges Televisions Studio S. En del av filmen var ett reportage från kungens eriksgata på Gotland.
– Jag fick till min förvåning en intervju med majestätet. Jag tänkte igenom noga hur jag skulle göra, vad jag skulle fråga och hur jag skulle titulera honom. Jag hade tidigare intervjuat statsministern, överbefälhavaren, ärkebiskopen och tant Emma på långvården och tyckte inte att det var någon större skillnad mellan dem och kungen. Därför valde jag att duade honom till alla undersåtars stora förskräckelse.
– Det var alltså inget grepp för att väcka uppmärksamhet eller visa sig morsk eller en taskighet mot kungen, utan ett demokratiskt tilltag. Jag tyckte att det var enklare att säga du. Det blev ett ganska fint och enkelt samtal mellan honom och mig. Kungen brydde sig heller inte om att jag duade honom.
Det gjorde däremot andra. Det skrevs om duandet i pressen och Tom Alandh anmäldes till Radionämnden (som dock friade honom).
Ungefär 25 år senare bestämde han sig för att göra en uppföljning (filmen Kungen och jag – och folket runt omkring) och tog kontakt med hovet.
– När jag kom till en informationsträff på slottet om kungens kommande program tittade hovets dåvarande presschef Elisabeth Tarras-Wahlberg på mig och sade: Vad gör du här? Jag svarade att vi skulle bevaka monarkin.
*Hur gick det?
– Det gick bra. De var trots allt ganska välvilligt inställda. Vi fick till exempel följa med kungen till Slovakien. Men någon intervju fick vi inte, trots att nästan varenda journalist fick intervjua majestätet under den våren, till och med Bolibompa och Skurt.

HOVETS NUVARANDE INFORMATIONSCHEF Nina Eldh säger att det ibland kan vara frustrerande svårt att förmedla en seriös bild av statschefens arbete till journalister.
– Oavsett vad man tycker om monarkin som system är kungen faktiskt Sveriges statschef, dessutom med demokratisk legitimitet. Kungaparet klipper inte bara band och tar emot blommor utan gör mycket annat också. Men det verkar som om många tycker att det som kungen och drottningen verkligen gör, det ska man inte skriva om.
Liknande uppfattning har Olle Wästberg, generaldirektör för Svenska institutet, och under en kort period på 1990-talet chefredaktör för Expressen.
– Det är uppenbart att det inte finns en systematik i bevakningen av statschefen. Det är bara att titta på vilka det är som bevakar kungahuset. Det är ju inte precis de främsta reportrarna.
Varför är det så?
– Kungahuset har tagit steget från politiken till nöjessidorna. Bevakningen är inriktad på att driva upplaga. Skriver tidningarna kritiskt om kungahuset riskerar de dessutom att många läsare blir förbannade.
Hillevi Larsson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i Republikanska föreningen, liknar dagens bevakning vid ”pajaseri”.
– En tydlig granskning av hur kungen sköter uppdraget som statschef skulle innebära att man tar honom på allvar. Det handlar inte om att sätta dit någon, utan om att ta reda på vad han faktiskt gör och vad det leder till. I dag tycks det dessvärre vara mer intressant att publicera bilder på Madeleines dekolletage.
Liknande uppfattning har Michaël Lehman, ordförande i Förenade Monarkister.
– Det är trist att bevakningen och rapporteringen inte handlar om statschefen i hans värv, utan om prinsessan Madeleine som partyprinsessa och vad drottningen hade på sig för klänning på senaste festen.

FÖR ETT OCH ett halvt år sedan började Nina Eldh som informationschef vid hovet efter en 30 år lång karriär som informatör inom näringsliv och offentlig förvaltning.
Egentligen hade hon tänkt att ta det lite lugnare när hon 2003 sa upp sig från jobbet som informationsdirektör på Sony Ericsson i London och flyttade med maken Jan Eldh till ett nybyggt hus vid havet på Österlen.
– Jag ville göra något annat och startade eget som informationskonsult. När jag blev kontaktad av en rekryteringsfirma som undrade om jag var intresserad av jobbet som ny informationschef vid hovet trodde jag först att det var ett skämt. Jag hade aldrig haft med hovet eller kungahuset att göra.
Tillsammans med några andra utvalda intervjuades hon av kungaparet och kronprinsessan – var för sig – innan kungen sa ja.
– Jag började jobbet med att läsa på, inte minst konstitutionella frågor. Jag läste också Gustaf von Platens Bakom den gyllene fasaden om Gustaf V och drottning Victoria.
Det är en bok som både skildrar kungaparets officiella och privata liv och som de säkert inte själva hade velat skulle ha skrivits. När Gustaf V dog 1950 brändes på kunglig order all hans och drottning Victorias korrespondens.

HOVETS INFORMATIONSAVDELNING HAR sina lokaler i Stockholms slotts södra valv. I samma korridor sitter kungens stabschef Håkan Pettersson, som fram till häromåret var chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.
I rummet intill Nina Eldhs och Håkan Petterssons träffas hovets ledningsgrupp varje tisdag klockan 10.00.
Kungen leder mötet.
– Mediefrågor är alltid en punkt på dagordningen. Bland annat går vi igenom intervjuförfrågningar. Blir det ett ja, bokar vi tid och förbereder intervjuerna. Säger kungen nej, blir det inget.
– Vi får in cirka 250 skriftliga intervjuförfrågningar per år, i första hand till kungen och drottningen. När jag började här resonerade jag med kungaparet om hur vi skulle hantera just intervjuer. Jag föreslog att jag skulle sovra och välja ut de förfrågningar som jag anser är lämpliga. Nej, sa de. Vi vill se allting.
– De har ett stort medieintresse, läser många tidningar och följer vad som skrivs och sägs. Vi brukar ofta diskutera innehållet i rapporteringen och varför det blir som det blir. En gång i halvåret ungefär har pressavdelningen lite längre policydiskussioner.
När jag i våras bad om en intervju med hovets informationschef om arbetet vid informationsavdelningen, var det inte hon utan kungen som till slut avgjorde om det skulle bli någon eller inte.
Det är också kungen som avgör vilka handlingar i det så kallade Bernadotteska arkivet som ska offentliggöras. Även om en del material – mest äldre – har släppts är fortfarande mycket hemligt. Det gäller inte minst hans föräldrars arkiv. Det är handlingar som väntas vara hemliga i ytterligare flera decennier.
Trots att hovet varje år får mer än 100 miljoner kronor i bidrag av skattebetalarna redovisas bara översiktligt vad pengarna används till. Hur mycket kungen och drottning har i ”personlig ersättning” – lön har de per definition inte – är till exempel hemligt. Samma sak gäller ersättningen till hovets anställda och kungens barn.
Offentlighetsprincipen gäller heller inte brev och andra handlingar som kungen skickat eller tagit emot i egenskap av Sveriges statschef.
Nina Eldh säger att det inte finns något kungahus i Europa som är så öppet som det svenska. Drottning Elisabeth till exempel, har inte ställt upp på en intervju i hela sitt liv.
– Kungen ger ett tiotal intervjuer och drottningen ungefär lika många per år. Till det ska läggas pressmöten och gruppintervjuer. När kungen är ute i landet avslutas ofta dagen med ett pressmöte. De är mycket informella sammankomster, inriktade på sakfrågor i stället för klänningar, hattar och skor.
*Vad brukar pressmötena handla om?
– Varför kungaparet har besökt en viss ort, vad de vill med besöket och så vidare. Intresset för kungaparet är oändligt mycket större ute i landet än i Stockholm. På samma sätt är det ute i världen, inte minst i samband med statsbesök. Då brukar det vara stort medialt intresse.

INFORMATIONSAVDELNING BESTÅR AV chefen Nina Eldh och  informationssekreterarna Ann-Christine Jernberg, Catherine Broms, Morgan Gerle och Juan Navas. Den sistnämnde arbetade tidigare på Sveriges Radio.
– Jag är född i Tyskland, men uppvuxen strax utanför Washington DC i USA. Under skolåren lärde jag känna och blev kompis med svenskar som var utbytesstudenter i USA. Några av dem besökte jag under semestrar och blev mer och mer intresserad av Sverige.
Så intresserad att han flyttade till Sverige.
– Först var jag under ett halvt år utbytesstudent i Växjö. Därefter flyttade jag till Linköping och läste bland annat statsvetenskap. Medan jag höll på med min C-uppsats fick jag jobb som programledare och reporter som Radio Sweden i Stockholm.
*Varför slutade du?
– Jag ville gå vidare. När jag hörde att det var en tjänst ledig vid hovet anmälde jag mitt intresse.
Arbetsdagen på informationsavdelningen brukar börja vid åttatiden på morgonen med en genomgång inne på Nina Eldhs rum om vad som rapporterats i medierna om kungafamiljen och hovet under det senaste dygnet.
­– Med jämna mellanrum har vi längre möten då vi lite bredare går igenom rapporteringen och diskuterar policyfrågor, intervjuförfrågningar, kommande pressmöten och vem av oss som ska åka med på kungaparets resor. Det följer alltid med någon från informationsavdelningen vid officiella resor.
*Hur ser en normal arbetsdag ut?
– Det finns egentligen ingen sådan. Ofta har vi en planering för vad vi ska göra. Men när vi går till jobbet på morgonen så hänger det kanske en löpsedel ute på stan som vi måste hantera. Det gäller alltså att samtidigt kunna jobba långsiktigt och ta hand om brandkårsutryckningar. Så är det på de flesta pressavdelningar. Skillnaden är att det här är mer personfixerat.
– I mina tidigare jobb som press- och informationschef har jag till VD:ar och andra alltid sagt att vi har den press vi förtjänar. Kan inte en VD tala om vad en viss verksamhet eller affär går ut på utan att det blir fel i tidningen, är det minst lika mycket VD:ns och informationschefens fel som tidningens. Så är det inte riktigt med kungafamiljen. Jag tycker inte alltid att familjen förtjänar det som det skrivs om den.

VARJE MORGON FÅR informationsavdelning en mejlad rapport om det som skrivits om kungahuset i svenska medier under det senaste dygnet, framför allt på nätet. Tidigare prenumererade hovet även på en klipptjänst från Observer, men det blev för dyrt.
– Vi har de stora svenska dags-, kvälls- och veckotidningarna samt utländska tidningar som Financial Times och The Economist och klipper själva ut och arkiverar det vi tycker är intressant. Varje vecka gör vi en speciell sammanställning över vad som publicerats, berättar Nina Eldh.
Kungens och drottningens kontor får en sammanfattning.
– I sammanställningen ingår inte skvallertidningarna. Vi har dem här och sparar dem, men inte mer. Vi söker det seriösa i rapporteringen, nyhetsartiklar och reportage men också debattartiklar, kolumner och kåserier. Allt som skrivs om kungaparet är inte skvaller och spekulationer.
– När kungen fyllde 60 år hade till exempel Svenska Dagbladet en seriös och bra intervju med honom. TT rapporterade bra från statsbesöket i våras i Japan.
*Hur ofta ”larmar” du kungaparet?
– Om det är frågan om extra intressanta artiklar går det omedelbart in en kopia till kungens och drottningens kontor. Är det extra allvarligt går jag själv över dit, vilket händer någon eller några gånger i månaden. Det behöver dock inte vara frågan om en kris utan det kan vara något som jag anser att de bör kommentera eller något som jag bedömer att vi kommer att få frågor på. Då resonerar jag med kungen om vad vi ska säga. Han har många kloka synpunkter.
– Vi kommenterar dock inte så ofta. När det gäller Se och Hörs och övrig skvallerpress spekulerande agerar vi nästan inte alls. Det går inte, vi har annat att göra. Står det däremot sakliga felaktigheter i exempelvis Expressen, Aftonbladet eller Svenska Dagbladet ringer jag upp och säger hur det ligger till. Ofta tycker medierna att det är bra att vi ringer. De brukar korrigera snabbt i sina nätupplagor.
*Tar ni aldrig kontakt med skvallertidningarna?
– Inte om det inte är frågan om något som är snudd på ärekränkning. Då ingriper vi. Sedan jag kom hit har jag försökt skapa lugn för att kunna lyfta fram det seriösa arbete som kungen och drottningen utför, och då kan vi inte kommentera allt trams som skrivs. Det skulle ta alldeles för mycket energi från övrig verksamhet.
– Vi håller just nu på att se över vår hemsida. Tanken är att den ska bli lite av vår egen tidning och att vi där ska berätta en del av det som det inte rapporteras om i de traditionella medierna.
*Ska ni kommentera medierapporteringen på hemsidan?
– Vi har diskuterat att göra det, men ännu inte bestämt något. Brittiska kungahuset har en brett upplagd pressavdelning på sin hemsida där det bland annat står hur man kan söka tid för intervjuer, men också kommentarer till felaktigheter i medierna. Vi överväger att göra något liknande.

NINA ELDH BERÄTTAR att hon regelbundet träffar chefredaktörer och andra journalister för att diskutera bevakningen av kungahuset. Det är möten som antingen hålls på slottet eller på respektive redaktion.
– Ibland är det de som tar kontakt, ibland är det vi. Det brukar vara några möten per år.
*Vilka journalister träffar ni?
– Det vill jag inte gå in på.
*Är kungen inblandad i kontakten med tidningarna?
– Det förekommer. Men det är inte så att någon kallas upp till slottet och får en utskällning för vad hon eller han har publicerat. Mötena är framför allt till för att vi ska förstå varandras sätt att arbeta.
1994 publicerade Expressens en smygtagen intim bild på kronprinsessan Victoria och hennes dåvarande pojkvän Daniel Collert.
– Det var den första bilden av Daniel Collert och Victoria tillsammans. Det var en mycket försiktig och rar bild. Vi körde den ordentligt med löp och hela rasket, vilket jag absolut inte ångrar, säger Expressens dåvarande chefredaktör Olle Wästberg.
– Vid sex-tiden på morgonen ringde jag dock till Elisabeth Tarras-Wahlberg (då hovets informationschef) och berättade vad vi hade i tidningen, om hon ville informera någon. Efter några timmar ringde hon tillbaka och frågade om jag ville träffa föräldrarna, vilket jag gjorde några veckor senare på slottet.
Enligt Olle Wästberg var kungen och drottningen bekymrade.
– Jag försökte säga att det var ganska naturligt att en tronföljare i den åldern började få pojkvänner och att kungen kanske själv mindes hur det var, och det gjorde han. Jag var inte uppkallad till slottet för att läxas upp. Det var väldigt tydligt. De ville resonera om publiceringen – som de inte tyckte om – och vad man kunde förvänta sig. Men det var inga hårda ord. Drottningen var mer bekymrad än vad kungen var.
Enligt Nina Eldh har bevakningen av kungafamiljen blivit alltmer närgången, så närgången att kungen känner sig jagad.
– Även om han alltid är statschef så måste han ibland få vara privat och ifred. Inte minst kameramobilerna har förvärrat situationen. Många människor saknar hyfs. Folk kan komma fram och ställa sig en halv meter ifrån honom och bränna av en bild rakt i ansiktet med sin mobiltelefon.
– Situationen har förvärrats av att en del tidningar uppmanar läsarna att skicka in sina egna bilder på kungafamiljens medlemmar. Jag tycker att det är något som måste diskuteras, alltså hur långt man får gå. Tänk dig själv att ständigt vara bevakad, eller riskera att vara bevakad, av kameror. Det är oerhört påfrestande.
*Vad tycker kungen om det?
– Han är van och säger att en rimlig bevakning är en del av jobbet och något han måste acceptera. Men förlöjligandet, där går gränsen.
*Han upprörs alltså mer av TV-programmet Hey Baberiba än av exempelvis Se och Hör?
– Skriver du Hey Baberiba blir det en löpsedel om att kungen är upprörd över Hey Baberiba och då är vi där igen.
*Men är det så?
– Det är okej med kvalificerad satir och tuff granskning är inget problem. Men när det går över till att förlöjliga någon, det upprör. Det skulle väl också uppröra dig om du och dina barn framställdes som mindre vetande?
*Vilka medier är bojkottade av hovet?
– Vi bojkottar ingen. Varför skulle vi göra det? Däremot ger kungen och drottningen inga intervjuer till skvallertidningar. Vi vill att intervjuerna ska handla om kungaparets arbete. Vi väljer de medier som tar de här frågorna seriöst, säger Nina Eldh.
*Har du en fem-i-topp-lista över de värsta publiceringarna?
– Ja, men jag vill inte upprepa vilka de är och därmed sprida dem vidare. De är diskuterade och lagda till handlingarna. Jag tycker att det har varit väldigt bra diskussioner med tidningarna. I de fall det inte går att diskutera sig fram till en lösning, till exempel fejkade bilder som läggs ut på internet, tar vi hjälp av jurister och då brukar det ordna sig.
*Hur då?
– Genom att juristerna tar kontakt med de webbhotell som sidorna ligger på.
*Är kungafamiljen medietränad?
– Nej, men vi har en ständig diskussion om vad som skrivs och sägs, vad som är en rimlig bevakning och vad det är för debatt som pågår just nu. Medier är en väldigt levande del av deras vardag.
*Vilken är den vanligaste frågan du får från journalister?
– När blir det bröllop mellan Daniel Westling och kronprinsessan Victoria. Jag får den både från journalister och privat. Det går inte att befinna sig i något sammanhang innan någon förr eller senare ställer frågan. Det är dock en fråga som vi inte svarar på. Vi har dessutom inget svar. Vi vet helt enkelt inte.
*Hur planerar ni för svaret?
– Vi har ingen plan i byrålådan och har inte börjat med några förberedelser. Det gör vi inte heller förrän det är dags, även om vi rent mentalt planerar för många händelser och det här är en sådan.

ENLIGT SVT-JOURNALISTEN OCH dokumentärfilmaren Tom Alandh går det knappast att bedriva vettig journalistik om kungahuset.
– Det spelar ingen roll vad du gör om kungen, drottningen och monarkin. Alla tycker att det är skit.
*Varför då?
– De som vill såga kungen tycker att du är alldeles för snäll om du inte gör det. Alla som är för kungen tycker att du gör ett skitprogram om du ifrågasätter det minsta. Förväntningarna är så upphöjda när det gäller monarken att det inte går att förhålla sig till honom på ett vanligt journalistiskt sätt.
*Vad tycker du om medias bevakning av statschefen och kungahuset?
– SVT:s bevakning av kungahuset är mest ett skämt. Det är bara att titta på hur utvalda reportrar genom åren har agerat i samband med kungaintervjuer. De har bugat sig ned till knäna.
– Jag tror att bevakningen är trams därför att man inte tar kungen på allvar. Om du gör ett reportage om till exempel den gamla tanten på Långvården eller ÖB så behandlar du vederbörande med respekt i tonfall och tonläge därför att du tar hen på allvar.
*Det sker inte med kungen?
– Nej, och det var också det jag menade 1978. När jag tittar på intervjun i efterhand ser jag en ung man som är rätt ofördärvad. Han är fortfarande i början av sitt ämbete och har inte blivit stukad av vare sig journalister eller livet. Han visar upp en viss tveksamhet och osäkerhet inför mötet med en representant för tredje statsmakten. Men på ett schysst sätt. Det är en ganska bra intervju och det tror jag beror på att jag tar honom på allvar och kallar om för du. Jönsandet med titulaturen är ett sätt att fjärma sig ifrån allvaret och närma sig sagan.
– Det här handlar dessutom inte om kungen, utan om statschefen alltså vår företrädare. Genom att inte ta honom på allvar förminskar vi oss själva.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidskriften Journalisten 2007

Fakta: Hovets informationsavdelning:
*Nina Eldh, 61. Tidigare bland annat informationssekreterare i Göteborgs kommun och för Nordiska ministerrådet samt press- och informationschef vid Consafe, SAS Sverige, Nokia Europa och Sony-Ericsson.
*Catherine Broms, 64, har tidigare arbetat på Industriförbundets handelspolitiska avdelning och informationsavdelning.
*Ann-Christine Jernberg, 54, tidigare bland annat presschef på Dramaten.
*Morgan Gerle, 39, tidigare bland annat på Stockholms slotts visningsavdelning och hovmarskalk.
*Juan Navas, 30, tidigare bland annat reporter och programledare på Radio Sweden, Sveriges Radio.