Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR. Många av dem finns i dag i såväl Säpos som Stasis register.
Det är sommar i Berlin 1981. En grupp utländska lärare pustar ut efter ännu en duvning i tysk grammatik. Kursledaren från det ansedda Humboldtuniversitetet vid Unter den Linden i Berlin plockar ihop sina böcker och blickar ut genom fönstret. Han ser allvarlig ut och säger att det är skönt att på rätt sida Die Grenze. I väst är det hemskt.
Det är snart 30 år sedan Cecilia Gärtner, då adjunkt i tyska i Staffanstorp utanför Lund, åkte till Östberlin på några veckors sommarkurs.
Under flera decennier reste tusentals svenska lärare, rektorer och andra inom skolvärlden till DDR för att utbilda sig. Även om kurserna innehöll en del propaganda om framgångarna i DDR och hur illa det var i den kapitalistiska västvärlden, höll fackdelarna – till exempel tysk litteratur eller tyska språket – ofta mycket hög kvalitet. Dessutom var det billiga kurser
.
– Jag hade tidigare varit på utbildning i Heidelberg i Västtyskland när jag såg en annons i Skolvärlden om en kurs i DDR och sökte. Det enda jag behövde betala var tågbiljetten till färjan i Trelleborg. Allt annat ingick: boende, mat och till och med fickpengar under helgerna. Tyvärr fanns inte mycket att köpa, berättar Cecilia Gärtner.
Två år efter kursen i Östberlin, 1983, åkte hon på en liknande utbildningsresa, denna gång till Erfurt. Återigen var det bra undervisning, men också inslag av propaganda. En dag kom det en representant från DDR:s utrikesdepartement och talade bland annat om Röda Khmererna och Pol Pot.
– Han sa att det som hänt i Kampuchea inte var sann kommunism. Den sanna kommunismen fanns i DDR.
När en italiensk lärare frågade ”vad som var riktig kommunism” blev UD-tjänstemannen irriterad.
– Stämningen blev otäck. Efter mötet såg jag hur det gick fram några män till italienaren och pratade med honom, säger Cecilia Gärtner.
Samma år som DDR bildades, 1949, började landet samarbeta med Sverige, till en början informellt. Sverige erkände inte Östtyskland förrän 1972. Först i tur stod kulturen. Bara några månader efter att DDR bildats gästades Sverige av en kör från Leipzig. Nästa område var utbildningssektorn, vilket inte uppfattades som något konstigt med tanke på det omfattande utbytet mellan Sverige och Tyskland på utbildningsområdet före andra världskriget. En av de mest drivande i kontakterna med DDR var Stellan Arvidsson – socialdemokratisk riksdagsledamot, rektor för lärarutbildningen i Stockholm, ledande skolreformator, tyskvän, kamrat med statsminister Tage Erlander sedan studietiden i Lund och den svenska enhetsskolans fader.
Åren 1930–1933 var han lektor i svenska vid Greifswalds universitet i Tyskland. När Hitler kom till makten tvingades han lämna sitt lektorat.
– Antifascismen var bandet som förenade den första generationens DDR-medborgare och Sverige. Stellan Arvidsson såg DDR som ett mönsterland. Hitler tog Greifswald ifrån mig och DDR gav mig det åter, brukade han säga. Han kritiserade aldrig DDR och för honom var det en personlig tragedi när muren föll 1989, berättar professor Birgitta Almgren som i boken ”Inte bara Stasi” kartlagt Sveriges samarbete med DDR.
Stellan Arvidsson delade sitt engagemang för Östtyskland med sin livskamrat Britta Stenholm, skoldirektör i Täby och tung utredare vid bland annat Skolöverstyrelsen och Utbildningsdepartementet. Paret var under en lång period tongivande i Vänskapsförbundet Sverige–DDR. När Arvidsson avgick efter 20 år på ordförandeposten efterträddes han av den tidigare biskopen i Stockholms stift Lars Carlzon.
För DDR var Arvidsson/Stenholms inflytande i svensk utbildningspolitik avgörande. Den unga diktaturen såg det alliansfria Sverige som ett så kallat tyngdpunktsland – Schwerpunktsland – och en buffertstat mellan öst- och väst som det var av största betydelse att påverka politiskt och ha goda relationer med, Det bevisas inte minst av att antalet dokumenterade Stasirapporter från Sverige klart överstiger rapporteringen från de övriga nordiska länderna.
I DDR fanns det erfarenheter som svenska skolpolitiker var mycket intresserade av.
Ett centralt politiskt område var skolan. Erfarenheterna av nazismen formade nya ideal. Skolan skulle visserligen stå i samhällets tjänst, men fostra självständiga och demokratiska medborgare i en öppen miljö. Alla elever, oavsett vilket samhällsskikt de kom från, skulle ha rätt till en god utbildning. Det var åtminstone så som skolidealet formulerades, i såväl Sverige som i DDR.
När den svenska riksdagens utbildningsutskott 1967 besökte Östtyskland fick de en föredragning av sina värdar om principerna bakom DDR:s utbildningssystem.
– Presentationen visade på stora likheter med svenska läroplaner och den svenska skolpolitikens paroll ”En skola för alla”. Om man ersatte de svenska läroplanernas övergripande mål ”demokrati” mot östtyskarnas ”socialism” är texterna nära nog identiska, säger Birgitta Almgren.
Att det fanns stora likheter i retoriken bakom de både ländernas utbildningssystem underlättade så klart erfarenhetsutbyte och samarbete. Men redan innan Sverige och DDR började samarbeta var den svenska skolan inne i en stor omvandling. År 1950 fattade riksdagen principbeslut om en nioårig enhetsskola. Under decennierna därefter diskuterades det intensivt i Sverige hur den nya skolan skulle utformas, hur differentieringen skulle genomföras och vilka yrkesutbildande inslag som skulle finnas.
– DDR hade då genomfört en enhetsskola. Det innebar att det där fanns erfarenheter som det svenska skolsystemet var intresserat av, till exempel hur det gick att hålla ihop en klass av elever med olika bakgrund och förutsättningar, hur undervisningen kunde individualiseras och hur man kunde varva teori och praktik genom ett tätt samarbete mellan skola och näringsliv, berättar Birgitta Almgren.
Jonas Orring – undervisningsråd, överdirektör och senare även generaldirektör för Skolöverstyrelsen – var särskilt intresserad av den östtyska läromedelsutvecklingen och de praktiska och teoretiska ämnenas roll i landets läroplan och bjöd in delegationer från Östtyskland. Orring ansåg att Sverige inte hade något att lära av det ”bakåtsträvande och konservativa” Västtyskland. Däremot var han mycket bekymrad över att elever i årskurs ett på gymnasiet i Moskva kunde mera än svenska studenter.
Men det var inte bara Sverige som tog idéer från DDR. Birgitta Almgren visar i sin bok hur informationsutbytet även gick åt andra hållet. Östtyska delegationer besökte svenska skolor och imponerades av skolbyggnadernas höga standard, att eleverna fick mat i skolan, att det fanns kuratorer och AV-centraler.
Däremot hade man föga till övers för den svenska pedagogiken som ansågs alldelesför påverkad av teorier från USA och för ”flummig”. Enligt rapporterna tyckte besökarna från DDR att ordningen var dålig i de svenska skolorna och att det ställdes alldeles för lite krav på eleverna. Dessutom var det för mycket sex och porr i Sverige.
– DDR-skolan var oerhört auktoritär, en pluggskola. Den var också centralstyrd. Av lärarinstruktionerna framgick till exempel exakt vilka understrykningar eleverna skulle göra i olika böcker, berättar Cecilia Gärtner.
Efter två utbildningsresor till DDR kände hon att det fick vara nog. En obehaglig upplevelse på hemresan från Erfurt, 1983, då Cecilia Gärtner tvingades dela kupé med några överförfriskade ryska militärer blev droppen.
När representanter från Förbundet Sverige–DDR ringde henne ett par år senare och frågade om hon ville åka igen blev svaret ett kort ”nej tack”. Det blev också ett ”nej tack” när hennes Betreuerin – beskyddare under vistelserna i DDR – ville fortsätta att ha kontakt med henne, kanske i förhoppningen om att Cecilia Gärtner skulle kunna användas som uppgiftslämnare i Sverige.
DDR:s skolpolitiker var kritiska mot den svenska ”flumskolan”.
Efter att DDR:s sammanbrott begärde Cecilia Gärtner att få ta del av de handlingar som fanns i säkerhetstjänsten Stasis arkiv.
– Jag fick till svar att det inte fanns några.
Ångrar du att du åkte till DDR?
– Nej, det har jag aldrig gjort. Det var både en skrämmande och intressant upplevelse.
En svensk som flera gånger besökte DDR är Anders Törnvall, i dag professor emeritus vid Mälardalens Högskola. Han åkte dock inte dit för att studera tyska, utan för att främst hjälpa oppositionen. Att det i östtyska fängelser satt tusentals oppositionella, att yttrandefriheten var begränsad, att säkerhetstjänsten Stasi i detalj kartlade och övervakade sina medborgare och att kyrkan förtrycktes gjorde starkt intryck på Törnvall som på 1960-talet var religionsstudent vid Lunds universitet.
– Vi åkte till universitetet i Rostock på så kallade 36-timmars resor utan visum. Vi hade med oss kläder, mat och andra saker som studenterna där behövde. Det var lösligt sammansatta celler vid Lunds universitet som samarbetade med studentprästerna i Rostock, berättar Anders Törnvall.
Lundastudenterna försökte också hjälpa oppositionella DDR-medborgare ur landet. Någon enstaka gång med framgång. Anders Törnvall berättar bland annat om en student som lyckades fly med hjälp av en båt och genom att simma över Donau.
Under besöken i Rostock förde Lundastudenterna känsliga samtal utomhus. Inomhus räknade alla med att de var avlyssnade.
Efter studietiden i Lund var Anders Törnvall bland annat verksam som lektor vid Lärarhögskolan i Linköping. En skola som var känd för sitt nära samarbete med DDR.
– Jag var med någon gång på Haus des Lehrers i Berlin. Det var mer eller mindre obligatoriskt när man var i Östberlin, säger Anders Törnvall som menar att det inte var en tillfällighet att det var Linköpings Universitet som var det svenska universitet som kanske hade tätast samarbete med DDR.
– Strategin var att samarbeta med nya universitet. De ansågs i större behov av internationella kontakter och mer lättpåverkade än äldre som till exempel universiteten i Lund och Uppsala. DDR-regimen och Stasi var speciellt intresserade av att försöka komma åt lärarhögskolorna.
Efter erkännande 1972 ökade det officiella samarbetet mellan Sverige och DDR. Allt fler svenska lärare och annan skolpersonal åkte söderut på studie- och utbildningsresor. Enligt en tysk studie från 2002 fick utbildningen till slut en sådan omfattning att det på varje svensk skola med undervisning i tyska fanns – rent statistiskt – minst en lärare som utbildats i DDR.
Besöken gick även i den andra riktningen. På samma sätt som nazistdiktaturen i Deutsche Akademies regi sände ut lektorer till Sverige på 1930-talet med ett ideologiskt uppdrag, gjorde DDR-regimen det.
DDR-lektorerna besökte svenska skolor och universitet, delade ut klassiker som Goethe och Schiller, höll föreläsningar och lektioner och rättade skrivningar.
– De var välutbildade och mycket skickliga språk- och litteraturvetare. De var noga utvalda och hade vid sidan om undervisandet i tyska ett politiskt uppdrag. Det finns en rad rapporter i tyska arkiv, där de i detalj redovisar för vad de gjorde i Sverige, vilka skolor de besökte och vilka rektorer och lärare de träffade och vilka politiska uppfattningar dessa hade. Men förutom två var det, vad jag vet, inga som var direkta Stasiagenter, säger Birgitta Almgren.
DDR-lektorerna besökte svenska skolor och universitet.
Stasi använde dock lektorernas rapporter i arbetet med att värva svenska informatörer. Verksamheten styrdes från DDR:s Kulturcentrum i Stockholm där det fanns en speciell lektorsavdelning. Ofta stannade lektorerna i Sverige i mellan ett och tre år. Några av dem hade timanställningar vid svenska universitet, högskolor och gymnasier.
– De arbetade under oerhörd press och många hemkallades till DDR när de inte agerade politiskt önskvärt. Av deras rapporter framgår det bland annat hur de tvingades försvara DDR när svenska lärare och elever kritiserade förtrycket i landet.
– De fick inte umgås med svenskar på fritiden eller lämna sina lägenheter under längre tid än två timmar utan att underrätta DDR-ambassaden. De kontrollerades hela tiden. Men inte bara av DDR-personal, utan även av svenska kommunister.
Birgitta Almgren, som arbetade som lektor i tyska i Arboga på 1970- och 1980-talen, säger att hon aldrig själv åkte på sommarkurser till DDR.
– Men det berodde inte på att jag inte ville, utan för att jag hade små barn hemma.
I stället åkte hon till DDR med sina elever.
– Den här tiden, början av 1980-talet, var en guldålder för oss tysklärare. Det var en kamp mellan öst och väst och enligt läroplanerna skulle eleverna lära känna alla tysktalande länder.
Västtyska Goethe-institutet tävlade med DDR:s Kulturcentrum om att förse svenska skolor med material och lockande anbud – besök av tyska lektorer, stipendier, resebidrag till både Öst- och Västtyskland och läromedel.
Svenska lärare ville i enlighet med Skolöverstyrelsens policy neutralt balansera de båda Tyskland och utnyttja konkurrensen till förmån för undervisningen.
– Jag åkte med skolklasser på studieresor som kombinerade Väst- och Östberlin. Om man var en dag i väst och en dag i öst fick man stipendier från båda staterna, säger Birgitta Almgren.
Hon menar att det täta svenska utbytet med DDR inte bara påverkade läroplaner och undervisningsmetoder. Det infördes också en ”DDR-terminologi” i det svenska skolsystemet.
– Mot slutet av 1970-talet började till exempel ämnesansvariga kallas för special-funktionärer. Det var även då begreppet arbetslag infördes.
Det fanns svenska uppgiftslämnare som hjälpte Stasi.
Åren efter DDR:s fall öppnades arkiven och det avslöjades hur den tyska säkerhetstjänsten Stasi i detalj kontrollerat och kartlagt landet medborgare, inte minst med hjälp av 100 000-tals uppgiftslämnare. Men även utlänningar kontrollerades och registrerades.
De flesta svenska lärare, studenter annan skolpersonal som åkte till DDR finns åtminstone omnämnda i arkiven. Andra har regelrätta akter. Anders Törnvall är ett exempel. Han tog tidigt kontakt med Stasiarkivet i Berlin för att få reda på om det fanns några akter eller informationer om honom. Det gjorde det.
– Det är ganska så detaljerade uppgifter om mig, om min utbildning, familj, mina åsikter och liknande. Det är uppenbart att det både fanns svenska uppgiftslämnare och agenter som hjälpte Stasi.
Men det var inte bara Stasi som granskade de svenska lärarna. Även svenska Säpo hade koll på vilka som besökte DDR.
– Rapporter från exempelvis den så kallade Östersjöveckan i Rostock visar att Stasi och Säpo övervakade samma personer, berättar Birgitta Almgren.
Även om Stellan Arvidsson och Britta Stenholm var socialdemokrater var inte vurmen för DDR en specifik socialdemokratisk företeelse. När regeringen Fälldin tog över 1976 intensifierades det svenska utbytet med Östtyskland. År 1977 blev centerpartisten Karin Söder den första svenska utrikesminister som gjorde ett officiellt besök i landet.
Även inom idrotten och på det ekonomiska området fanns det många kontakter mellan länderna. Svenska byggbolag byggde hotell och fabriker i DDR och i östtyska fängelser arbetade politiska fångar bland annat med att tillverka billiga möbler åt svenska Ikea. Den hårda kritiken mot bristen på mänskliga rättigheter i DDR, som kunde höras i Sverige på 1950- och 1960-talen, avtog märkbart under 1980-talet.
Gunnar Richardson – professor i historia, skolutredare och före detta riksdagsledamot (FP) – förundras i dag över att DDR-samarbetet väckte så lite debatt.
– Egentligen är det oerhört märkligt att det inte fanns mera kritik. Jag minns inte att det var någon större opinion mot utbytet. Jag var själv inte någon som drev frågan, säger han.
Vad kan man då dra för slutsatser av samarbetet med DDR?
– Hur viktigt det är att reflektera och fundera över vilken typ av samarbete vi har med diktaturer i dag och om kontakterna stärker och legitimerar en diktatur. Det gäller ju inte bara dagens Kina, säger Birgitta Almgren.
Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: Tidningen Skolvärlden 2010.