Sedan 1953 har Sverige officerare stationerade i Panmunjom på gränsen mellan Nord- och Sydkorea.
Då som nu är uppgiften att bidra till att stilleståndsavtalet efter Koreakriget följs.
– Det finns få platser i världen där kalla kriget fortfarande lever. Panmunjom är en, säger överstelöjtnant Lars Enlund.

ÖVERVAKNINGSKOMMISSIONEN I PANMUNJOM, Neutral Nations Supervisory Commission (NNSC), upprättades 1953 för att övervaka stilleståndsavtalet efter Koreakriget.  Medlemmar blev Sverige, Schweiz, Polen och Tjeckoslovakien.
– Även om det sedan 1953 råder eldupphör mellan Syd- och Nordkorea är länderna formellt i krig, säger Lars Enlund.
Från början var NNSC:s uppgift att bevaka att det inte fördes in nya styrkor till halvön.
– Stilleståndsavtalet är den enda legala grunden till att vi är kvar där än idag. Under de första åren hade Sverige cirka 90 soldater på plats som tillsammans med soldater från Schweiz, Polen och Tjeckoslovakien genomförde gemensamma inspektioner av hamnar och flygfält.
Idag är det svenska bidraget nere i fem officerare.
Muren fall i Europa har bidraget till att antalet länder som ingår i NNSC i princip har halverats. Polens och Tjeckoslovakiens demokratisering innebar att länderna förlorade i trovärdighet i det kommunistiska Nordkoreas ögon, som helt bröt samarbetet.
Polen deltar dock ett par gånger per år i NNSC:s möten, om än via den södra sidan.
– Fram till 1990-talet kunde representanterna för NNSC röra sig över gränsen. Men sedan 1995, då polackerna slutligen kastades ut från den mordkoreanska sidan, är vi inte längre välkomna i norr utan får hålla oss på den södra sidan, säger Lars Enlund som idag arbetar inom Försvarsmaktens logistik (FMLOG).

DEMARKATIONSZONEN MELLAN SYD- och Nordkorea är fyra kilometer bred och går rakt över halvön. Den är omgärdad av minor, stridsvagnhinder och staket.
På ömse sidor om gränser beräknas det finnas cirka 1,5 miljoner soldater, varav merparten på den norra sidan.
Den svensk-schweiziska campen är cirka 200 meter i diameter, inhägnad och ligger mitt i zonen, endast ett par meter från demarkationslinjen.
Svenskarna bor i en del av campen och schweizarna i en annan. De har dock vissa utrymmen gemensamma, bland annat matsalen.
– Varje dag träffas företrädare för de båda delegationerna för möte. En gång i veckan hålls det ett speciellt veckomöte. Då gås styrkeläget – ankommande och lämnande trupp – igenom.
Uppgiften att räkna militära resurser finns alltså fortfarande formellt kvar.
– Varje vecka lämnar sydsidan (United Nations Command) rapporter om läget. Från den norra sidan kommer det inget underlag. Nordkorea erkänner varken UNC eller NNSC längre, berättar Lars Enlund som var ställföreträdande chef för den svenska delegationen under perioden mars 2005 till juni 2006.
Han hade med sig delar av sin familj, fru och tre av fyra söner.
– Detta är en av få familjemissioner inom den svenska försvarsmakten. Familjen bodde på den amerikanska basen i Seoul, som ligger ungefär 55 kilometer söder om Panmunjom. På helgerna åkte jag ned till dem om jag inte tjänstgjorde som vakthavande officer. Då kom de i stället upp till campen.

MED ÅREN HAR NNSC:s uppgift förändrats.
– Numera följer vi med på inspektionsflygningar längs den södra begränsningslinjen. Under flygningarna kontrolleras bland annat de stora skyltar som markerar zonen, säger Lars Enlund.
– Vid större övningar är vi också med för att om möjligt verifiera att det handlar om just övningsverksamhet och inte en uppladdning inför en invasion av Nordkorea. Huvudsyftet med de utökade uppgifterna är att de ska skapa förtroende mellan parterna i konflikten.
*Samlar ni dem för diskussioner?
– Under min tid i Korea träffade och diskuterade vi med sydkoreanska och amerikanska officerare, men inte nordkoreanska. Vi såg dem, men det var allt.
– Vid ett tillfälle försökte vi överlämna inbjudningar till det svenska nationaldagsfirande som vi höll i campen. Efter mycket om och men fick UNC:s sambandsofficer nordkoreanerna att ta emot ett meddelande om att ett par svenska officerare ville överlämna en inbjudan till dem. Ungefär en timme stod vi där och tittade på ett par nordkoreanska soldater. Trots att de bara stod någon meter ifrån oss, tittade de rakt fram. Det var ungefär som om de inte såg oss. De tog heller inte emot någon inbjudan. Det är en helt sjuk värld, säger Lars Enlund som trots att han under 16 månader i princip bodde ett par meter från gränsen aldrig besökte Nordkorea.

DET HÄNDER ATT nordkoreaner lyckas fly ut ur landet genom den demilitariserade zonen.
– Detta är en av världens mest bevakade och fortifierade gränser med mycket omfattande minfält. Under min tid var det tre avhoppare som lyckades ta sig igenom och som vi fick möjligheten att intervjua.
*Hur kom de igenom?
– De hade tur. Vi vet inte hur många som försökte men som inte lyckades.
– En av NNSC:s uppgifter är att intervjua avhopparna och ställa två frågor: Vad vill de göra nu? Vill de bli återsända till Nordkorea, stanna i Sydkorea eller vill de bli skickade till ett tredje land? Den andra frågan handlar om hur de har blivit behandlade av den sykoreanska krigsmakten som de först kom i kontakt med. Det är viktigt att de förstår att de intervjuas av en neutral internationell aktör och att de kan säga vad de vill.
*Vågade de det?
– Nja. De jag mötte var kanske 20 år men såg ut som 14. De hade säkert aldrig mött västerländska officerare tidigare och kanske aldrig burit västerländska kläder. När vi intervjuade dem satt de förskräckta på en stol med en Sprite i näven. Men det finns även dom som har mycket att säga.
*Gör Sveriges fem officerare verkligen någon nytta i Panmunjom?
– Ja. Vår huvuduppgift är att visa internationell närvaro och påvisa att avtalet om vapenvila fortfarande gäller, vilket vi har lyckats med. Det här landet har aldrig tidigare haft en så lång tid av sammanhängande fred som det har nu.
Efter varje protokollfört möte ser delegationerna från Sverige och Schweiz till att det lämnas protokoll i det nordkoreanska postfacket i mötesbyggnaden, om nu nordkoreanerna skulle vilja läsa det.
– Dörren till huset är olåst. Under min tid fanns protokollen alltid kvar när vi kom tillbaka. Däremot verkade det som om någon ibland bläddrat i dem, även om vi inte kan veta säkert. Kanske kommer Nordkorea en dag vilja återuppta arbetet. Vad händer då om vi stängt dörren efter att tidigare ha haft den öppen i 53 år?
Panmunjom är idag ett populärt, men något udda, turistmål.
– I Seoul arrangeras det speciella guidade bussresor till Panmunjom. En biljett kostar cirka 40 dollar. Det är egentligen helt absurt. I ett område där allt är mer eller mindre dött dyker det med jämna mellanrum upp bussar med turister som besöker förhandlingsrummet och en kulle med utsikt över Nordkorea.
– Men det är inte bara turister som åker dit. Under 2005 hade delegationerna i den svensk-schweiziska campen besök av cirka 2000 personer från 53 länder. Många var så kallade VIP, till exempel ministrar, presidenter, generaler och ambassadörer.

Mikael Bergling
Första publicering: Säkerhetspolitik.se 2004