Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR.
Många av dem finns i dag i såväl Säpos som Stasis register.

DET ÄR SNART 30 år sedan Cecilia Gärtner, då adjunkt i tyska i Staffanstorp mellan Malmö och Lund, åkte till Östberlin för några veckors kvalificerad fortbildning i tyska vid Humboldtuniversitetet, alldeles vid Unter den Linden.
Under flera decennier reste tusentals svenska lärare, rektorer och andra inom skolvärlden till DDR för att utbilda sig. Även om kursdeltagarna fick utstå en del politisk propaganda, inte minst om arbetar- och bondestatens stora framgångar och hur illa det var i väst, höll fackdelarna ofta mycket hög kvalitet.
Dessutom var det billiga kurser.
– Jag hade tidigare varit på utbildning i Heidelberg i Västtyskland när jag såg en annons i Skolvärlden om en kurs i DDR och sökte. Det enda jag behövde betala var tågbiljetten till färjan i Trelleborg. Allt annat ingick; boende, mat och till och med fickpengar under helgerna, berättar Cecilia Gärtner.
Två år efter kursen i Östberlin åkte hon på en liknande utbildningsresa, denna gång till Erfurt. Återigen var det bra fackundervisning, men också tydliga inslag av propaganda. En dag kom det en representant från DDR:s utrikesdepartement och talade om Röda Khmererna och Pol Pot.
– Han sa att det som hänt i Kampuchea inte var sann kommunism. Den sanna kommunismen fanns i DDR. När en italiensk lärare frågade ”vad som var riktig kommunism”, blev UD-tjänstemannen irriterad, berättar Cecilia Gärtner och beskriver stämningen som otäck.
Efter mötet såg jag hur det gick fram några män till italienaren och pratade med honom.

1949, SAMMA ÅR som statens bildades, började DDR samarbeta med Sverige, till en början informellt. Först i tur stod kulturen. Bara några månader efter att DDR bildats gästades Sverige av en kör från Leipzig.
Nästa område var utbildningssektorn, vilket då inte uppfattades som något konstigt. Tvärtom. Före andra världskriget hade Sverige och Tyskland mycket omfattande utbyte på utbildningsområdet.
Stellan Arvidsson – socialdemokratisk riksdagsledamot, rektor för lärarutbildningen i Stockholm, ledande skolreformator, tyskvän, kamrat med statsminister Tage Erlander sedan studietiden i Lund och den svenska enhetsskolans fader – var kanske den som arbetade hårdast för att utveckla kontakterna med DDR.
1930–1933 var han lektor i svenska vid Greifswalds universitet i Tyskland. När Hitler kom till makten tvingades han lämna.
– Antifascismen var bandet som förenade den första generationens DDR-medborgare och Sverige. Stellan Arvidsson såg DDR som ett mönsterland. Hitler tog Greifswald ifrån mig och DDR gav mig det åter, brukade han säga. Han kritiserade aldrig DDR och för honom var det en personlig tragedi när muren föll, berättar professor Birgitta Almgren som i boken ”Inte bara Stasi” kartlagt Sveriges samarbete med DDR.
Stellan Arvidsson delade sitt engagemang för Östtyskland med sin livskamrat Britta Stenholm, skoldirektör i Täby och utredare vid bland annat Skolöverstyrelsen och Utbildningsdepartementet. Paret var under en lång period tongivande i Vänskapsförbundet Sverige – DDR.
När Stellan Arvidsson avgick efter 20 år på ordförandeposten efterträddes han av den tidigare biskopen i Stockholms stift Lars Carlzon.

DEN UNGA DIKTATUREN såg det alliansfria Sverige som ett så kallat tyngdpunktsland – Schwerpunktsland – och en buffertstat mellan öst och väst som det var av största betydelse att påverka politiskt och ha goda relationer med.
Ett centralt politiskt område var skolan. Erfarenheterna av nazismen formade nya ideal. Skolan skulle visserligen stå i samhällets tjänst, men fostra självständiga och demokratiska medborgare i en öppen miljö. Alla elever, oavsett vilket samhällsskikt de kom från, skulle ha rätt till en god utbildning. Det var åtminstone så som skolidealet formulerades i Sverige såväl som i DDR.
När den svenska riksdagens utbildningsutskott 1967 besökte Östtyskland fick de en föredragning av sina värdar om principerna bakom DDR:s utbildningssystem.
– Presentationen visade på stora likheter med svenska läroplaner och den svenska skolpolitikens paroll ”En skola för alla”. Om man ersatte de svenska läroplanernas övergripande mål ”demokrati” mot östtyskarnas ”socialism” är texterna nära nog identiska, säger Birgitta Almgren.
Att det fanns stora likheter i retoriken bakom de både ländernas utbildningssystem underlättade så klart erfarenhetsutbyte och samarbete. Men redan innan Sverige och DDR började samarbeta var den svenska skolan inne i en stor omvandling. År 1950 fattade riksdagen principbeslut om en nioårig enhetsskola. Under decennierna därefter diskuterades det intensivt i Sverige hur den nya skolan skulle utformas, hur differentieringen skulle genomföras och vilka yrkesutbildande inslag som skulle finnas.
– DDR hade då genomfört en enhetsskola. Det innebar att det där fanns erfarenheter som det svenska skolsystemet var intresserat av, till exempel hur det gick att hålla ihop en klass av elever med olika bakgrund och förutsättningar, hur undervisningen kunde individualiseras och hur man kunde varva teori och praktik genom ett tätt samarbete mellan skola och näringsliv, berättar Birgitta Almgren.

JONAS ORRING – UNDERVISNINGSRÅD, överdirektör och senare även generaldirektör för Skolöverstyrelsen – var särskilt intresserad av den östtyska läromedelsutvecklingen och de praktiska och teoretiska ämnenas roll i landets läroplan och bjöd in delegationer från Östtyskland. Han ansåg att Sverige inte hade något att lära av det ”bakåtsträvande och konservativa” Västtyskland.
Däremot var han mycket bekymrad över att gymnasieelever i Moskva kunde betydligt mer än motsvarande svenska studenter.
Det var inte bara Sverige som tog idéer från DDR. Birgitta Almgren visar i sin bok hur informationsutbytet även gick åt andra hållet. Östtyska delegationer besökte svenska skolor och imponerades av skolbyggnadernas höga standard, att eleverna fick mat i skolan, att det fanns kuratorer och AV-centraler.
Däremot hade man föga till övers för den svenska pedagogiken som ansågs alldeles för påverkad av teorier från USA och för ”flummig”.
Enligt flera rapporter var besökarna från DDR speciellt kritiska till den bristfälliga ordningen de svenska skolorna och menade att det ställdes alldeles för lite krav på eleverna. Dessutom var det för mycket sex och porr i Sverige.
– DDR-skolan var oerhört auktoritär, en pluggskola. Den var också centralstyrd. Av lärarinstruktionerna framgick till exempel exakt vilka understrykningar eleverna skulle göra i olika böcker, berättar Cecilia Gärtner.
Efter två utbildningsresor till DDR kände hon att det fick vara nog. En obehaglig upplevelse på hemresan från Erfurt, då Cecilia Gärtner tvingades dela kupé med några överförfriskade ryska militärer, blev droppen.
När en representant från Förbundet Sverige – DDR ringde ett par år senare och frågade om hon inte ändrat sig, om hon inte ville åka på en ny kurs i DDR, blev svaret ett kort ”nej tack”.
Det blev det också när hennes Betreuerin – beskyddare under vistelserna i DDR – ville fortsätta att ha kontakt med henne, kanske i förhoppningen om att Cecilia Gärtner skulle kunna användas som uppgiftslämnare i Sverige.
Efter DDR:s sammanbrott begärde hon att få ta del av de handlingar som eventuellt fanns om henne i säkerhetstjänsten Stasis arkiv.
– Jag fick till svar att det inte fanns några.
Ångrar du att du åkte till DDR?

– Nej, det har jag aldrig gjort. Det var både en skrämmande och intressant upplevelse.

EN SVENSK SOM återkommande besökte DDR är Anders Törnvall, i dag professor emeritus vid Mälardalens Högskola. Han åkte dock inte dit främst för att studera tyska, utan för att hjälpa den politiska oppositionen.
Att det i östtyska fängelser satt tusentals oppositionella, att yttrandefriheten var begränsad, att säkerhetstjänsten Stasi i detalj kartlade och övervakade sina medborgare och att kyrkan förtrycktes gjorde starkt intryck på Törnvall som på 1960-talet var religionsstudent vid Lunds universitet.
– Vi åkte till universitetet i Rostock på så kallade 36-timmars resor utan visum. Vi hade med oss kläder, mat och andra saker som studenterna där behövde. Det var lösligt sammansatta celler vid Lunds universitet som samarbetade med studentprästerna i Rostock, berättar Anders Törnvall.
Lundastudenterna försökte också hjälpa oppositionella DDR-medborgare ut ur landet, någon enstaka gång med framgång.
Anders Törnvall berättar bland annat om en student som lyckades fly med hjälp av en båt och genom att simma över Donau.
Under besöken i Rostock förde lundastudenterna känsliga samtal utomhus. Inomhus räknade alla med att de var avlyssnade.
Efter studietiden i Lund var han bland annat verksam som lektor vid Lärarhögskolan i Linköping som var känd för sitt nära samarbete med DDR.
– Jag var med någon gång på Haus des Lehrers i Berlin. Det var mer eller mindre obligatoriskt när man var i Östberlin, säger Anders Törnvall som menar att det inte var en tillfällighet att det var Linköpings Universitet som var det svenska universitet som kanske hade tätast samarbete med DDR.
– Strategin var att samarbeta med nya universitet. De ansågs i större behov av internationella kontakter och mer lättpåverkade än äldre som till exempel universiteten i Lund och Uppsala.

EFTER SVERIGES ERKÄNNANDE av DDR 1972 ökade de officiella kontakterna mellan de både länderna. Allt fler svenska lärare och annan skolpersonal åkte söderut på studie- och utbildningsresor.
Enligt en tysk studie från 2002 fick utbytet till slut en sådan omfattning att det på varje svensk skola med undervisning i tyska fanns – rent statistiskt – minst en lärare som utbildats i DDR.
Besöken gick även i den andra riktningen. På samma sätt som nazistdiktaturen på 1930-talet i Deutsche Akademies regi sände lektorer till Sverige med ett ideologiskt uppdrag, gjorde DDR-regimen det.
DDR-lektorerna besökte svenska skolor och universitet, delade ut klassiker som Goethe och Schiller, höll föreläsningar och lektioner och rättade skrivningar.
– De var välutbildade och mycket skickliga språk- och litteraturvetare. De var noga utvalda och hade vid sidan om undervisandet i tyska ett politiskt uppdrag. Det finns en rad rapporter i tyska arkiv, där de i detalj redovisar för vad de gjorde i Sverige, vilka skolor de besökte och vilka rektorer och lärare de träffade och vilka politiska uppfattningar dessa hade, säger Birgitta Almgren.
– Men förutom två var det, vad jag vet, inga som var direkta Stasiagenter.

STASI HADE NYTTA av lektorernas rapporter i arbetet med att värva svenska informatörer. Ofta stannade DDR-lektorerna i Sverige i mellan ett och tre år. Några av dem hade timanställningar vid svenska universitet, högskolor och gymnasier.
Verksamheten styrdes från DDR:s Kulturcentrum i Stockholm där det fanns en speciell lektorsavdelning.
– Lektorerna arbetade under oerhörd press och många hemkallades till DDR när de inte agerade politiskt önskvärt. Av deras rapporter framgår det bland annat hur de tvingades försvara DDR när svenska lärare och elever kritiserade förtrycket i landet.
– De fick inte umgås med svenskar på fritiden eller lämna sina lägenheter under längre tid än två timmar utan att underrätta DDR-ambassaden. De kontrollerades hela tiden. Men inte bara av DDR-personal, utan även av svenska kommunister.
Birgitta Almgren, som arbetade som lektor i tyska i Arboga på 1970- och 1980-talen, säger att hon aldrig själv åkte på sommarkurser till DDR.
– Men det berodde inte på att jag inte ville, utan för att jag hade små barn hemma.
I stället åkte hon till DDR med sina elever.
– Den här tiden, början av 1980-talet, var en guldålder för oss tysklärare. Det var en kamp mellan öst och väst, och enligt läroplanerna skulle eleverna lära känna alla tysktalande länder.
Västtyska Goethe-institutet tävlade med DDR:s Kulturcentrum om att förse svenska skolor med material och lockande anbud; – besök av tyska lektorer, stipendier, resebidrag till både Öst- och Västtyskland och läromedel.
Svenska lärare ville i enlighet med Skolöverstyrelsens policy neutralt balansera de båda Tyskland och utnyttja konkurrensen till förmån för undervisningen.
– Jag åkte med skolklasser på studieresor som kombinerade Väst- och Östberlin. Om man var en dag i väst och en dag i öst fick man stipendier från båda staterna, berättar Birgitta Almgren.
Hon menar att det täta svenska utbytet med DDR inte bara påverkade läroplaner och undervisningsmetoder. Det infördes också en ”DDR-terminologi” i det svenska skolsystemet.
– Mot slutet av 1970-talet började till exempel ämnesansvariga kallas för special-funktionärer. Det var även då begreppet arbetslag infördes.

ÅREN EFTER DDR:s fall öppnades flera arkiv och det avslöjades hur den tyska säkerhetstjänsten Stasi i detalj kontrollerat och kartlagt landets medborgare, inte minst med hjälp av 100 000-tals uppgiftslämnare. Men även utlänningar kontrollerades och registrerades.
De flesta svenska lärare, studenter annan skolpersonal som åkte till DDR finns åtminstone omnämnda i arkiven. Andra har regelrätta akter. Anders Törnvall är ett exempel. Han tog tidigt kontakt med Stasiarkivet i Berlin för att få reda på om det fanns några akter eller informationer om honom.
– Det är ganska så detaljerade uppgifter om mig, om min utbildning, familj, mina åsikter och liknande. Det är uppenbart att det både fanns svenska uppgiftslämnare och agenter som hjälpte Stasi.
Men det var inte bara Stasi som granskade de svenska lärarna. Även svenska Säpo hade koll på vilka som besökte DDR.
– Rapporter från exempelvis den så kallade Östersjöveckan i Rostock visar att Stasi och Säpo övervakade samma personer, berättar Birgitta Almgren.

ÄVEN OM STELLAN Arvidsson och Britta Stenholm var socialdemokrater var inte vurmen för DDR en specifik socialdemokratisk företeelse. När regeringen Fälldin tillträdde 1976 intensifierades det svenska utbytet med Östtyskland.
1977 blev centerpartisten Karin Söder den första svenska utrikesminister som gjorde ett officiellt besök i landet.
Även inom idrotten och på det ekonomiska området fanns det många kontakter mellan länderna. Svenska byggbolag byggde hotell och fabriker i DDR och i östtyska fängelser arbetade politiska fångar bland annat med att tillverka billiga möbler åt svenska Ikea.
Den hårda kritiken mot bristen på mänskliga rättigheter i DDR, som kunde höras i Sverige på 1950- och 1960-talen, avtog märkbart under 1980-talet.
Gunnar Richardson – professor i historia, skolutredare och före detta riksdagsledamot (FP) – förundras i dag över att DDR-samarbetet väckte så lite debatt.
– Jag minns inte att det var någon större opinion mot utbytet. Jag var själv inte någon som drev frågan.
*Vad kan man dra för slutsatser av samarbetet med DDR?
– Bland annat hur viktigt det är att reflektera och fundera över vilken typ av samarbete vi idag har med diktaturer och om kontakterna stärker och legitimerar diktaturna. Det gäller ju inte minst dagens Kina, säger Birgitta Almgren.

Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: Tidningen Skolvärlden 2010.