Svenska reservofficerare utbildar ukrainska soldater i Storbritannien.
– Det kändes självklart för mig att åka. En stor del av Europas säkerhet står på spel, säger översergeant Anders.
BARA INOM RAMEN för Hemvärnets engagemang är det cirka 25 reservofficerare som har deltagit eller deltar i Interflex, berättar förvaltare Åke Widing vid Rikshemvärnsstaben.
Sedan hösten 2022 bidrar den svenska Försvarsmakten med instruktörer till den brittiskledda multinationella operationen Interflex som går ut på att snabbutbilda ukrainska civila till fungerande soldater att sättas in i striderna mot Ryssland.
Utbildningen sker på olika platser i Storbritannien. Exakt var är sekretessbelagt.
Cirka 20 000 soldater ska utbildas per år varav 1 600 av Sverige.
– Varje utbildningskompani består av cirka 200 rekryter i åldern 25 till 55 år. Några av dem kan ha en viss militär erfarenhet sedan tidigare, andra ingen alls, berättar RO/Öserg Anders som av säkerhetsskäl inte vill uppge sitt riktiga namn.
– Även deras utbildnings- och yrkesbakgrund varierar, precis som språkkunskaperna. I den grupp som jag i fjol var med och utbildade fanns det de som var högutbildade och hade goda kunskaper i engelska, men även de som inte kunde någon engelska alls. Några kunde knappt läsa.
HEMVÄRNET OCH ARMÉN delar halvårsvis på det svenska genomförandeansvaret. Uppsättande förband roterar mellan de olika militärregionerna.
– Första utbildningsomgången var det cirka 55 personer från Sverige som åkte, vilket var för få. Nu är det ungefär 70 per omgång, varav 80 procent är hemvärnsinstruktörer och 20 procent yrkes- eller reservofficerare, berättar Åke Widing.
– Grundutbildningarna är på fem veckor vardera och innehåller bland annat vapentjänst, skydd av egen förläggning, skyttegravstaktik, sjukvård och mintjänst. Det är ofta mycket långa arbetsdagar och lite ledig tid. En slags gröntjänst på steroider.
Den svenska personalen är på plats en vecka innan utbildningen startar och en vecka efter att den avslutats.
– När man ändå är där genomför man två utbildningsomgångar efter varandra, vilket innebär att man är i Storbritannien i 14 veckor.
Förutom rekryter utbildas även chefer och instruktörer.
– Det är personer med väldokumenterad krigserfarenhet, till exempel duktiga soldater och officerare, som därefter ska kunna utbilda andra hemma i Ukraina.
RO/ÖSERG Anders berättar att det för honom var självklart att delta i Interflex när möjligheten kom.
– Det var ett sätt att hjälpa Ukraina att få fram fler kompetenta soldater som kan försvara sitt land. Jag känner att vi verkligen gjorde skillnad.
– Det var dessutom väldigt lärorikt att få arbeta med grundutbildning i en internationell kontext.
*Varierade utbildningen beroende på vilket land som ansvarade för den?
– Delvis. Även om utbildningsplanen är gemensam för alla, är inte innehållet speciellt hårt styrt vilket gör att det kan skilja en del i utbildningskvalitet och vad soldaterna faktiskt lär sig.
– De rekryter som det svenska kompaniet utbildade nådde längre än många andra, vilket bekräftades av bland annat britterna.
*Varför nådde ni längre?
– På grund av den svenska pedagogiken och metodiken. När en del av soldaterna skulle utföra ett visst moment, lät vi inte de andra bara sitta och vänta på sin tur vilket en del andra gjorde.
I stället fick de träna på annat, till exempel sjukvård.
– En annan viktig del i vår metodik är att man ska våga göra fel, vilket gör att det blir rätt i längden.
*Har du idag kontakt med några av dina rekryter?
– Nej, det ska vi inte heller ha. Jag undviker dessutom att titta på filmer på Youtube och liknande från kriget i Ukraina för att inte behöva se bilder på skadade eller dödade soldater som jag känner igen.
Anders, som var stf plutonchef, berättade att de ukrainska rekryterna var mycket motiverade.
– Många försökte till exempel mörka sjukdomar för att inte missa något moment i utbildningen. De tryckte i sig Alvedon, Ipren eller liknande för att kunna vara med.
– Vi var till en början lite rädda att det skulle kunna vara en del pennalism bland soldaterna och deras medföljande ukrainska instruktörer. Vi var därför redan från början väldigt tydliga med att något sådant accepterar vi inte, inte heller att man skäller ut folk inför varandra eller tillgriper våld. Det accepterades fort och bidrog, tror jag, till att man inom plutonerna tog väldigt bra hand om varandra.
Mikael Bergling
Första publicering: Reservofficerstidningen 2024