Yngre psykologer tjänar mer än äldre

Psykologer inom BUP som säger upp sig ersätts av yngre kollegor som får högre lön.
Det kan skilja flera tusen kronor i månadslön mellan psykologer som slutar och psykologer som nyanställs, visar granskning av 270 psykologers löner.

Återkommande rapporteras det i medierna om växande missnöje bland psykologer på landets BUP-mottagningar. Psykologerna är framför allt kritiska mot lönen och ansträngda arbetsförhållanden.
Häromåret berättade till exempel Psykologtidningen om hur 206 psykologer i Stockholm hotade att säga upp sig om inte lönerna förbättrades. ”I dagsläget är det inte lönsamt att vara Bup trogen och för många av oss är den enda möjligheten att påverka vår lön att söka oss vidare till andra verksamheter”, skrev psykologerna i ett upprop ställt till ledningen för Stockholms läns landsting.
– Man känner sig inte så värderad. Om det fanns en löneutveckling här tror jag att många skulle stanna, sa psykologen Marie Brorell till tidningen.
Besvikna över landstingets passivitet valde många att gå från ord till handling och säga upp sig.
För att få en bild av i vilken utsträckning landstingen lönemässigt satsar på att behålla redan anställda psykologer i stället för att rekrytera nya, har Psykologtidningen jämfört lönerna för de tillsvidareanställda legitimerade psykologer som slutade sina anställningar inom Bup 2016 med de som anställdes året efter. Uppgifterna bygger på enkätsvar från landstingen.
Samtliga landsting utom Stockholms har valt att delta i vår enkät och ingår i granskningen som omfattar sammanlagt 272 psykologer.
Undersökningen visar bland annat att:
*De som slutade 2016 var i genomsnitt 39 år gamla och tjänade 35 582 kronor i månaden.
*Trots att de som anställdes 2017 var fyra år yngre än de som slutade året innan, fick de nyanställda i genomsnitt cirka 1 000 kronor mer i månaden i lön.
*Bland de som var 39 år eller yngre var löneskillnaden mellan de som slutade och de som började 1 800 kronor i månaden och bland de som var över 51 år cirka 3 800 kronor.
Flera av de som under 2016 sade upp sig från Bup uppger för Psykologtidningen att dålig löneutveckling och tuffa arbetsförhållanden var det avgörande skälet.
– Min lön var extremt låg och gick inte att påverka. Maximalt kunde man få ett par hundra kronor i samband med lönerevisionen. Nu arbetar jag som psykolog inom den privata vuxenpsykiatrin. Jag tjänar nästan 10 000 kronor mer i månaden än på Bup, får årliga bonusar, har möjlighet att påverka min arbetsdag och frihet under ansvar, säger en.
Andra har börjat arbeta inom exempelvis skolan eller företagshälsovården.
– Jag gick upp 9 000 i lön när jag blev skolpsykolog, berättar en tidigare Bup-anställd.
En annan säger att det var lönefrågan som fick ”en redan full bägare att rinna över”.
– Sämre lön än hos andra arbetsgivare i regionen och dålig löneutveckling rimmade illa med svårighetsgraden, arbetsbördan och ansvaret som arbetet på Bup innebar. Jag började aktivt att söka nytt jobb efter en lönerevision där alla psykologer fick samma låga lönepåslag på några hundra kronor, oavsett tidigare lön, individuell insats eller för mottagningen särskilt värdefull kompetens. När jag bytte jobb till en privat företagshälsovård gick jag direkt upp nästan7000 kronor i lön samtidigt som jag fick ett på många sätt lättare jobb i en mer välfungerande organisation.
En fd Bup-psykolog berättar:
– Det var flera orsaker till att jag sade upp mig. Låg lön som ej gick att påverka. Brist på frihet under ansvar. Vi tvingades använda stämpelklocka och fick stämpla in efter att vi bytt om på morgonen, stämpla ut och in under rast och när vi skulle gå hem. Ingen personalvård. På julen fick vi välja mellan att få varsin jultallrik från sjukhusmatsalen alternativt 67 kronor att gå på restaurang för. I övrigt ingen personalvård att tala om. Enorma vårdköer. Jag är genuint rädd för hur det ska gå med landstingspsykiatrin framöver.

Björn Skoglund Persson, 42, berättar att han tidigt bestämde sig för att han som psykolog ville arbeta med barn och ungdomar.
– Mitt PTP-år gjorde jag på Bup i Kristianstad. När det var klart erbjöds jag en anställning, men tackade nej. Jag bodde i Malmö, hade fått barn och ville inte pendla. I stället började jag på Bup i Malmö. Det var 2009. Jag arbetade där fram till 2016, inklusive ett par år i Första Linjen när den startade. När jag fick en tjänst på grundskoleförvaltningen i Malmö sade jag upp mig.
*Varför slutade du på Bup?
– Av flera olika skäl, varav lönen var ett. Vi hade dåligt betalt på Bup. Till det ska läggas att löneutvecklingen var skamlig, för att inte säga på gränsen till obefintlig. När jag pratade med cheferna om detta fick jag veta att det inte fanns några pengar att höja lönerna med. När jag bytte jobb till skolförvaltningen ökade min lön direkt med 3 000 kronor i månaden, vilket säger en del.
– Andra orsaker till att jag slutade var en konstant hög och stressande arbetsbelastning. Till det ska läggas alla administrativa reformer som är effekten av new public management. Det är reformer som har gått helt över styr och ökat behandlingspersonalens administrativa bördor på bekostnad av tid för utveckling, reflektion och behandlingsinsatser. Det är pålagor och arbetsuppgifter som inte är direkt är relaterade till behandlingsarbetet och det vi anställdes för och är utbildade i. Kvantifierbara insatser värderades på bekostnad av kvalitativa, vilket effektivt mördade min arbetslust.
*Hur då?
– Till slut kändes det som om jag arbetade vid ett löpande band. Och trots att Bup är en kunskapsorganisation satsades det till exempel mycket lite på personalens fortbildning. Siffrorna var det centrala och ett mått på produktionen.
Björn Skoglund Persson säger att återkommande omorganisationer och bristande resurser också bidrog till att han slutade.
– Enligt min erfarenhet fungerar Bup i stor utsträckning på grund av medarbetarnas engagemang, pliktkänsla och hårda arbete. Det som gör att många, trots dålig lön och tuffa villkor, arbetar kvar är omsorgen om barnen och ungdomarna. Det finns en upplevelse av kall hos många som arbetar inom Bup. Tyvärr får en del betala dyrt för sitt engagemang i form av utbrändhet. Andra slutar för att de helt inte orkar arbeta kvar.
*Vad bör man göra?
– Det behövs mer resurser. Det är helt enkelt för få anställda i förhållande till det enorma behovet. Lönerna och arbetsvillkoren behöver också förbättras. Min upplevelse under mina år på Bup var att ledningen behövde bli bättre på att värdera medarbetarnas kunskaper och mående.

Enligt Psykologförbundets förhandlingschef Jaime Aleite bekräftar Psykologtidningens undersökning det som många haft på känn länge: det är inte ovanligt att psykologer inom BUP som sagt upp sig på grund av låga löner och svag löneutveckling ersätts av kollegor som får högre lön trots att de ibland kan vara både yngre och mindre erfarna än de som slutade.
– Det är ett helt orimligt agerande av arbetsgivarna och jag förstår egentligen inte varför man gör så här.
*För att kunna locka till sig personal behöver BUP betala högre löner.
– Jo, och det är mycket bra om de erbjuder nyanställda bra löner. Men arbetsgivarna bör tänka ett steg längre. Även de som redan arbetar inom BUP bör ha rimlig ersättning för sitt mycket kvalificerade arbete och en bra löneutveckling. Många har inte det idag.
– Förutom att en svag löneutveckling gör att många ser sig om efter ett annat jobb, leder icke acceptabla löneskillnader till en sämre arbetsmiljö. Det blir snack och dålig stämning. Medarbetarna tappar förtroende för ledarskapet och löneprocessen. Är det dessutom en nyanställd manlig psykolog som erbjudits högre lön än mer erfarna och äldre kvinnliga kollegor kan arbetsgivaren åka dit för diskriminering på grund av kön eller ålder.
Flera psykologer berättar för Psykologtidningen om hur de höjde sina löner med flera tusen kronor i månaden när de slutade på BUP och började arbeta för en privat eller kommunal arbetsgivare. I några fall handlade det om löneökningar på upp mot 10 000 kronor i månaden.
– Det visar att det finns en bra alternativ arbetsmarknad för psykologer som är anställda inom BUP. Samtidigt är det inte rimligt att man ska behöva lämna landstinget för att få en rimlig löne- och karriärutveckling, säger Jaime Aleite.
*Hur kan man ändra på det?
– Från facket sida behöver vi bli betydligt aktivare i löneprocessen och kommer därför att utbilda våra lokala löneförhandlare i hur de kan agera. Det är också bra om medlemmar hör av sig till oss innan lönesamtalen. Då kan vi kan vi coacha dem i vad som gäller och hur de bör bemöta olika argument.
– Men det gäller även att få till stånd bättre karriärvägar och utvecklingsmöjligheter för psykologer. Det måste gå att få högre lön utan att byta jobb eller bli chef.

Inte heller Lena Berglund Friberg, chef för barn- och ungdomspsykiatrin inom Region Västernorrland, är förvånad över resultatet i Psykologtidningens undersökning, det vill säga att de psykologer som anställdes inom BUP under 2017 fick högre lön än de som slutade året innan trots att de nyanställda i genomsnitt var yngre.
– Under de senaste åren har vi i Västernorrland infört en ny löneutvecklingsstruktur för psykologer. En del i den nya strukturen är att vi har höjt ingångslönerna med ett par tusen kronor i månaden.
*Varför då?
– En orsak är konkurrensskäl. Tidigare låg vi lönemässigt under flera andra aktörer, till exempel primärvården och skolorna, och behövde höja lönerna av det skälet. En annan orsak är det arbete som psykologerna utför är värt högre lön.
*Är det bara nyanställda psykologer som har fått höjda löner?
– Nej. Under de senaste två åren har vi höjt lönerna för hela psykologkollektivet med i genomsnitt cirka 2000 till 3000 kronor i månaden, beroende på var i karriären man har befunnit sig. För oss har det varit viktigt att höja lönen för alla, inte bara för nyanställda. Dessutom ska lönen öka med stigande erfarenhet och skicklighet, och det gör den i den nya löneutvecklingsstrukturen.
Lena Berglund Friberg säger att många psykologer vid BUP i Västernorrland har en tuff arbetssituation.
– Vi har långa köer, vilket sliter mycket på personalen. Många barn och ungdomar som har stora behov får inte hjälp inom rimlig tid. De akuta fallen prioriteras, vilket i och för sig är rimligt, men det leder till att övriga får stå tillbaka precis som utredningsverksamheten.
*Vad gör ni åt det?
– Även om det behövs mer resurser, tror jag inte att det räcker. Efterfrågan på utredningar ökar hela tiden, men det är inte samma sak som att även behoven av utredningar gör det. Jag tycker att det är hög tid att vi frågar oss om vi verkligen ska utreda barn och sätta diagnoser i den omfattning som sker idag.
– Är det inte bättre att exempelvis bygga ut de stödstrukturer i skolan som barn kan behöva istället för att fokusera på att de ska utredas och få en diagnos. Det skulle dessutom leda till att psykologerna får mer tid till behandlingsverksamheten än vad de har idag.
*Många psykologer inom BUP anser att de lägger ner för mycket tid på administration och för lite på kärnuppdraget?
–  Det håller jag med om. Det är inte rimligt att en så stor del av bland annat psykologers, läkares och kuratorers arbetstid används till att fylla i papper. Vi behöver se över vad som kan tas bort när det gäller exempelvis dokumentation och vad som är absolut nödvändigt. Vi håller på att administrera ihjäl oss.

Mikael Bergling
Första publicering: Psykologtidningen 2018