”Värst är den bruna mobben”

feb 28, 2020 | Juridik, Medier

En klar majoritet av de största svenska dagstidningarna har under de senaste två åren tvingats höja säkerheten på grund av hot.
– Värst är utan tvekan den bruna mobben, säger UNT:s publisher Charlotta Friborg.

Under de senaste veckorna har medierna rapporterat om en rad mer eller mindre allvarliga hot mot journalister.
*Frilansjournalisten och Expressenmedarbetaren Annika Hamrud och DN-reportern Niklas Orrenius hotades efter att de hade intresserat sig för den rasistiska skribenten och den tidigare DN-medarbetaren ”Julia Caesar”.
*SVT tvingades efter hot avbryta liverapportering från en rättegång om ett pantbanksrån i Västerås.
*Sydsvenskans frilansmedarbetare Patrick Persson hotades när han skulle ta bilder i samband med en skottlossning i Malmö.
Listan kan göras mycket längre.
På uppdrag av tidningen Resumé frågade jag ansvariga utgivare (eller deras representanter) för de största svenska dagstidningarna i vilken utsträckning deras tidningar har varit utsatta för allvarliga hot de två senaste åren.
77 procent svarade (20 av 26).
Undersökningen visar bland annat:
*85 procent uppger att deras redaktion de senaste två åren har utsatts för så allvarliga hot att de har vidtagit speciella säkerhetsåtgärder.
*80 procent uppger att hot mot enskilda journalister på tidningen (eller stadiga frilansar) har gjort att de har vidtagit speciella säkerhetsarrangemang.
En majoritet av de tillfrågade mediecheferna berättar att de mer än två gånger i månaden arbetar med redaktionella säkerhetsfrågor, flera varje vecka.
Under sommarens Almedalsvecka presenterade Utgivarna en undersökning av TNS Sifo som visar att under det senaste året har svenska tidningar och etermedier hotats och trakasserats vid minst 317 tillfällen.
På hälften av redaktionerna har hoten lett till att journalisterna har tvekat inför publiceringar eller jobbutläggningar. Vid några tillfällen har hoten varit så allvarliga att medarbetare och deras anhöriga tillfälligt har tvingats flytta.
En klar majoritet av mediecheferna uppger i samma undersökning att hotbilden mot redaktionerna har ökat de senaste fem åren.
– Värst är utan tvekan den bruna mobben, säger UNT:s Charlotta Friborg till Resumé.
Nyligen fick Norrköpings Tidningar och Corren i Linköping rätt att kameraövervaka sina receptioner. Beslutet hade överklagats till förvaltningsrätten efter att länsstyrelsen i Östergötland hade avslagit NTM-koncernens – som Corren och NT ingår i – begäran.

Norrköpings Tidningars publisher Anders Nilsson berättar att tidningarna under de senaste åren utsatts för upprepade hot och trakasserier.
– Det har till exempel kommit in folk på Correns redaktion och krävt att publicering ska tas bort från webben. Vi har haft kriminella gäng som har ringt och hotat reportrar här på NT, vi har haft skadegörelse på reporters bostad, inbrott på redaktionen, stenkastning mot reporter och fotograf, telefonhot och mejlhot mot mig och ett antal mejlhot mot redaktionen.
– Jag upplever att det över huvud taget är ett tuffare klimat i dag. Vid rättegångar till exempel, skickar vi ibland med en extra person som stöd till den utsände reportern. Det gjorde vi inte förr.
Vad säger polisen?
– Vi anmäler hot och annat till polisen. Men det händer inget, säger Anders Nilsson.
Tas inte hoten på allvaret?
– Initialt tar de ofta det som har hänt på allvar. Men sedan händer inget. I allmänhet slutar det med att ärendet avskrivs med motiveringen att spaningsuppslag saknas.
Är det så?
– Från semestern ringde jag polisen och frågade vad som hade hänt med ärendet. Jag fick då till svar att det var avskrivet med motiveringen att personerna inte gick att identifiera. Jag tolkar det som att de inte ens försökte. De åkte inte ens dit, vilket jag tycker är slött, ja direkt uselt.
Är polisen alltid lika dålig?
– Nej, jag tycker vi får bra hjälp av polisen när vi inför en större publicering vill diskutera hotbilden mot oss, vad som kan tänkas hända och hur vi ska förbereda oss. Nu när vi har rapporterat mycket om flyktingkatastrofen, har jag blivit uppringd av polisen i Östergötland som har undrat om vi har utsatts för hot eller liknande.
– Det förebyggande polisarbetet fungerar bra. Det som inte fungerar är den senare delen.
Såväl inrikesminister Anders Ygeman som rikspolischefen Dan Eliasson har vid upprepade tillfällen betonat att brott mot journalister och medier ska prioriteras. Men de flesta redaktionsledare som jag har talat med vittnar om motsatsen.
– I början av året var det väldig aktivitet från polisens sida. Nu skulle det bli annat. Det här är frågan om systemhotande brottslighet och hot mot vårt öppna samhälle, hette det, säger UNT:s Charlotta Friborg.
– Cynikerna sade: Ja, ja. Det är nu det. Jag tänkte i min enfald att det kanske skulle vara en omsvängning på gång, början på något nytt. Men icke. Polisen är jättebra när det händer något akut. Men sedan ebbar allt ut i intet.
Det beror väl på att det är svårt att bevisa vem som exempelvis har hotat?
– Jo, men ibland har vi ganska god aning om vilka det är. Jag tror några samtal från polisen till de här personerna, förhör med dem och att polisen visar att den åtminstone ibland utreder hot, skulle vara en viktig signal. Nu verkar polisorganisationen i stället vara inriktad på att rycka ut och spela sheriff, för att sedan dra sig tillbaka med tappat intresse.
– När det gäller hot som kommer via nätet är dessutom kunskapsnivån inom polisen ofta extremt låg.
Charlotta Friborg berättar att hon under sin tid som chef för Corren i Linköping hade möten med den regionala polisledningen.
– Men det kändes mest som om man ville hålla sig väl med oss. Hoten fick jag besked om att jag skulle ta upp inom ramen för vårt systematiska arbetsmiljöarbete.
Har hoten påverkat ditt sätt att leva? Varierar du till exempel hur du tar dig till jobbet?
– Jag har fått sådana råd, men samtidigt känt att nu får det för fan räcka. Jag går till jobbet som jag brukar. Därmed basta.

Helsingborgs Dagblads chefredaktör Lars Johansson berättar om flera fall där polisen snabbt har lagt ner utredningar om hot mot journalister, trots bra bevisläge.
– Vid ett tillfälle överlämnade vi en bandinspelning till polisen där det tydligt framgår hur en namngiven person hotar. När jag efter en månad frågade polisen varför inget hade hänt, fick jag till svar att de inte hade någon som kunde skriva ut bandet. Nästa gång jag ringde och frågade, svarade de att det var för dålig inspelningskvalitet, vilket det inte var.
– Vid ett annat tillfälle lade polisen ner en anmälan om hot mot en av våra reportrar efter bara några dagar. De informerade varken mig eller reportern om sitt beslut. När jag efter ett halvår fick reda på vad som hade hänt, begärde jag överprövning med resultat att den som hotade senare dömdes och fick betala 60 dagsböter. Ärendet gick alltså att utreda.
Nästan varje redaktör kan berätta liknande historier. Är polisen usel?
– Det finns både bra och dåliga polisutredare, precis som det finns bra och dåliga journalister. Jag tycker dessutom att man på chefsnivå inom polisen lyssnar på oss alltmer, framför allt sedan vi har kunnat hänvisa till regeringsuttalanden om att vi är särskilt skyddsvärda för att vi är en del av demokratin.
– Det som nu behövs är att den insikten sprids i polisens organisation. Det vore också bra om några som hotar medierna greps och dömdes. Det skulle ha en preventiv effekt och sända en signal om att det inte är okej att hota journalister.
Sveriges Radios säkerhetssamordnare Finns Isaksson berättar att hoten mot företagets journalister ökar.
– I samband med ett ”Uppdrag granskning” för ett par år sedan gjordes en större grej på att näthatet, minskade faktiskt både hatfallen och slentrianhoten. Men sedan ett år tillbaka ökar de igen.
Vad är det för typ av hot?
– Det varierar. De flesta har troligen inte för avsikt att verkställa hoten, utan hotar för hotets skull. För en tid sedan var det till exempel någon som skrev att han skulle skicka en Hellfirerobot på oss. Nej, jag tror inte att personen har tillgång till en sådan robot. Brottet som han har gjort sig skyldig till är därför inte förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, terrorbrott eller liknande, utan olaga hot. Men även det är ett brott.
Hur skiljer sig hoten mellan olika delar av Sveriges Radio?
– P4-kanalerna, som är mycket nära sina lyssnare, får andra typer av hot än exempelvis P1. Hoten mot P4 är mer personliga.
Har ni under de senaste åren tvingats förändra skalskyddet på grund av hoten?
– Det kommenterar jag inte. Det får jag dessutom inte göra i och med att vi är ett skyddsobjekt. Men det är klart att det pågår ett ständigt förändringsarbete. Hotbilden förändras och då måste vi hänga med.
– Min bild är att mediebranschen under senare år har blivit mycket bättre på säkerhet. Arbetet har professionaliserats. Vi som arbetar på SR:s säkerhetsavdelning till exempel, har alla en säkerhetsbakgrund.
Finn Isaksson, som tidigare arbetade inom försvaret och som säkerhetskonsult, befarar att hoten mot journalister och redaktioner kommer att öka, inte minst på nätet.
– Jag har svårt att se att detta går att stävja. Grupper som tidigare bara har mejlbombat oss, blir alltmer tekniskt skickliga. Det gör dem svårare att identifiera.
– Vi har i Sverige inte haft ett riktigt allvarligt våldsbrott mot journalister på länge. Men jag fruktar att det bara är en tidsfråga innan ett sådant sker.
Du verkar vara negativ?
– Jag har betalt för att vara paranoid och för att hitta risker. Vi arbetar utifrån att vi ska ha en förmåga att hantera saker när det går åt helvete.
– Tidigare har vi i Sverige utgått ifrån att sådant här bara inträffar Långtbortistan. Sedan ett tiotal år tillbaka finns det en förståelse för att saker och ting kan hände även här. Den insikten har dessutom ökat efter bland annat Köpenhamn och Paris.