En samling invandrarfientliga tokstollar med greven och pajasen Ian Wachtmeister i spetsen.
Det är den gängse bilden av Ny Demokrati som för tio år sedan dundrade in i riksdagen.
Tre år senare kastades de ut av väljarna.
I dag är stora delar av deras politik genomförd.
EN GENOMGÅNG AV Ny Demokratis krav från början av 1990-talet visar att flera av dem har eller är på väg att förverkligas trots att de då kritiserades häftigt av många av de etablerade partierna.
– De krav som återstår att genomföra är väl nästan bara behovsprövade barnbidrag och medlemskap i Nato. Mycket var bra med ny demokrati, främst att vi skrämde politikerna att lyssna, men mycket var också dåligt. Avregleringarna är ett exempel. Alla trodde att ökad konkurrens skulle vara jättebra. Skitsnack. Allt blev bara dyrare, säger Bert Karlsson.
Andra menar att Ny demokratis roll är betydligt överdriven. Förklaringen står i stället att finna i den allmänna högervridning av samhället som pågått under de senaste 10-15-åren.
– Har ni på SAF några tarvliga argument som vi kan nå huvuddelen av svenska folket, som är analfabeter, med, frågade greven och den misslyckade företagsledaren Ian Wachtmeister.
Publiken på SAF-seminariet om löntagarfonder i början av 1982 skrattade lite lätt, berättar journalisten Björn Elmbrant i sin reportagebok ”Så föll den svenska modellen”.
Åtta år senare, på våren 1990, diskuterade Ian Wachtmeister med konsulten Patrik Engellau att ombilda dennes grupp ”Den nya välfärden”, som finansierades av SAF via Näringslivets Fond, till ett parti.
Engellau sa nej.
Samma år fick skivbolagsdirektören Bert Karlsson i uppdrag av skvallertidningen Hänt i veckan att sätta ihop en favoritregering.
Han placerade Ian Wachtmeister som statsminister. Greven blev intresserad, ringde schlagerkungen i Skara och föreslog ett möte.
De träffades i början av november 1990 på ett kafé på terminal 2 på Arlanda flygplats.
– Bert dök upp med bara en sko. Den andra hade han i handen. Han gick fram till en flygvärdinna och frågade om hon hade en hammare. Jag undrade hur det här skulle gå, berättar Ian Wachtmeister när vi träffar honom på hans kontor i Stockholm.
Han sitter omgiven av mässingsprylar och en kopia av Tutanchamons tronstol (enligt egen uppgift inköpt för 6 000 kronor på en gatumarknad i Kairo).
Ian Wachtmeister har på sig ett par färgglada glasögon som för tanken till Elton John. På kavajslaget bär han en nål där den svenska flaggan är sammanflätad med USA:s.
– En solidaritetshandling, säger han.
EFTER ATT PAR timmars diskussion på Arlanda hade de båda herrarna kommit överens om ett ”partiprogram”. Ian skrev därefter en artikel, och Bert som ”kände killarna på DN debatt” såg till att den publicerades (25 november 1990).
Bollen var i rullning. Två dagar senare satt de hos Siewert Öholm i SVT:s debattprogram Svar Direkt från Göteborg.
Ytterligare några dagar senare utropades partinamnet Ny Demokrati på inomhustorget i Bert Karlssons köpstad utanför Skara.
Den 4 februari 1991 bildades partiet formellt.
– När jag började jobba med Bert var det flera som sa ”Hur kan du jobba med honom? Det här kan du väl göra själv”. Men det kunde jag inte. Det var kombinationen som var nyckeln, säger Ian Wachtmeister.
*Trodde ni att ni skulle komma in i riksdagen?
– Absolut inte. Det var först när det kom opinionssiffror i februari-mars som vi vågade tro på riksdagen.
Främsta måltavla för det nya partiets agitation var det politiska etablissemanget i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet.
Kraven var en blandning av stort och smått, av traditionell nyliberalism och en mycket restriktiv invandrings- och flyktingpolitik, av ”sunt förnuft” och personlig frihet.
Det riktigt nya med ny demokrati var egentligen inte partiets politik, utan sättet den presenterades på.
– Partiet var i väldigt mycket ett borgerligt parti. Det som skilde det från övriga var stilen och retoriken. Just retoriken var de duktiga på. De beskrev en verklighet som många människor kände igen sig i och fångade en opinion. På det viset gjorde de demokratin en tjänst, säger Peter Esaiasson som är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Ny Demokratis träffar var mera show än traditionella valmöten. De staplade ölbackar för att visa hur lätt det var att spara i statens affärer.
NÄR IAN WACHTMEISTER åkte till Riksskatteverket för att betala tryckningen av partiets valsedlar hade han med sig en koffert fylld med 440 000 kronor i mynt.
När de skulle propagera för ”fri radio och tv” kedjade nydemokrater iförda kamouflagehjälmar fast sig i Radio Novas radiomast.
Allt under massiv mediebevakning.
– De hade mycket hjälp av media, inte minst Expressen, säger den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg.
– Wachtmeister sa sådant som folk kan säga efter att de har druckit ett par öl. Skillnaden var att han sa det utan att ha druckit öl.
Mötena drog mycket folk, vilket genererade ytterligare mediebevakning som gav ännu större publik.
Ian Wachtmeister menar att en starkt bidragande orsak till partiets framgångar var tre ”doldisar” i 25-års åldern:
*Peter Voors, partistrateg som i dag driver konsultbolaget The Warp.
*Gustaf Rehnman, kanslichef som i dag arbetar på Carnegie fondkommission.
*Marianne Östlund, partisekreterare som i dag är (mammaledig) ledande konsult och delägare i PR-byrån Effektiva Media.
– Marianne Östlund var lysande. Jag träffade henne första gången när hon ordnade konferenser i Göteborg. Jag var inbjuden och hon hämtade mig på flygplatsen i en Maserati. Sånt gillar jag, säger Ian Wachtmeister.
Marianne Östlund påpekar att det inte var en Maserati utan en Lotus och säger att hon i Ny Demokrati fick utlopp för sin kreativitet.
– Vi hade inga pengar, utan fick göra saker som gav medial uppmärksamhet.
Medierna var helt ovana vid politiker som Ny Demokratis. Därför var det inte så konstigt att de skrev när några politiker kedjade fast sig i Radio Novas mast.
Det var lite häftigare än när Bengt Westerberg läste upp folkpartiets nya partiprogram på ett dagis.
– En risk med stora partier är att man bromsar varandra. Allt ska vara så genomtänkt. Jag brukar säga att man då går från analys till paralys. Men llt behöver inte vara genomtänkt, säger Marianne Östlund.
UNDER VALRÖRELSEN 1991 var Bengt Westerberg en av få ledande borgerliga politiker som debatterade mot Ny Demokrati. Han tog avstånd från varje samröre med partiet och skulle inte, förklarade han, sätta sig i en regering som blev beroende av Ny Demokrati.
När Ian Wachtmeister och Bert Karlsson under tv:s valvaka dök upp i tv-studion lämnade Westerberg lokalen.
– Det visade att Bengt Westerberg inte hade någon respekt för demokratin, säger Marianne Östlund.
325 000 svenskar, 6,6 procent av väljarna, röstade på Ny Demokrati. Sin starkaste ställning hade partiet bland yngre män, ofta småföretagare och industriarbetare, i mindre städer och på landsbygden. Många av dem var missnöjda socialdemokrater och moderater.
När riksdagen öppnade efter valet satt 25 nydemokrater i plenisalen. Det var en något udda samling – ett par poliser, en antikvarie, en sjökapten, några ekonomer, en skivbolagsdirektör, en kirurg, ett par byggnadsarbetare för att nämna några.
Den kanske mest originelle personen var John Bouvin, arbetslös byggnadsarbetare från Halmstad.
– Han är den ende arbetaren efter kriget som kommit direkt in i riksdagen, säger Ian Wachtmeister.
Moderaterna beskrev i en intern promemoria Bouvin som en ”totalt inkompetent tokstolle”.
Inkompetent eller ej, Bouvin väckte uppmärksamhet och drog återkommande på sig reprimander från talmannen, inte minst efter att flera gånger ha hotat sätta eld på riksdagshuset eller krossa det med en grävskopa.
Vid ett tillfälle förklarade han att demokratin behöver visst inslag av diktatur.
De 25 mandaten innebar att partiet blev vågmästare.
I tal tog de övriga borgerliga partierna avstånd från Ny Demokrati. I verkligheten hade de partiet att tacka för sitt regeringsinnehav och var beroende av det för att sitta kvar vid makten.
Och ny demokrati ställde upp.
– Vi blev alldeles för etablerade. Vi borde i ett tidigt stadium ha röstat med Socialdemokraterna och gett regeringen på nöten. Då hade allting uppdagats. De flesta av våra riksdagsledamöter blev politiker och det var fel. Jag var den ende som in i det sista inte blev etablerad, säger John Bouvin.
Bengt Westerberg säger att han var en av de första som upptäckte Ny Demokratis invandrarfientlighet.
– De avvek på ett tydligt sätt i flyktingfrågan. Det fanns vissa stämningar hos svenska folket som de fångade upp. Men deras öppet flyktingfientliga inställning dröjde till något år efter valet då Vivianne Franzén kom fram på allvar.
Hon var barndomskamrat till Ian Wachtmeisters hustru Lena och drev en skönhetssalong norr om Stockholm. På möten kritiserade hon häftigt den svenska invandrings- och flyktingpolitiken och angrep framför allt muslimer. I ett tal i Möja sommaren 1993 sa hon bland annat:
– De vill ändra på vår skolundervisning och våra matvanor. Snart är det väl bara en tidsfråga innan våra skolbarn ska vända sig till Mecka.
Vivianne Franzén talade också om återkommande ritualmord bland muslimska invandrare.
Ian Wachtmeister beklagar en del av Franzéns uttalanden.
– Det hon sa om att vända sig mot Mecka var jävligt dumt. Samtidigt är hon en av de skickligaste torgmötestalare vi haft i Sverige. Folk kunde gråta när hon pratade engagerat. Övriga partier var rädda för henne. Ian kan vi ta, men Franzén är farlig, sa de.
JOHN BOUVIN TALADE återkommande om hur afrikanska barn, som förr i tiden blev uppätna av lejon
eller svalt ihjäl, nu överlevde på grund av svenskt bistånd, vilket enligt Bouvin kommer att sluta i katastrof.
I dag säger John Bouvin:
– Jag har blivit kallad rasist och nazist. Det är en bild som media har skapat och som inte är riktig. Men om vi håller på med den invandring vi gör kommer det så småningom att ta hus i helvete. Det går inte att blanda folk som vi gör med olika religioner. Sverige är Sverige och de värderingar som vi har haft i tusentals år gäller.
Marianne Östlund:
– Det var olyckligt att alltför många uttalade sig i de frågorna. I och med att Bengt Westerberg och andra sa att vi var främlingsfientliga så fick vi in en massa tokstollar som verkligen var främlingsfientliga.
Ian Wachtmeister är nöjd med partiets invandrar- och flyktingpolitik.
– Jag är väldigt stolt över den politik vi föreslog. Det handlade om att hjälpa folk där de är och inte där vi är. Jag är i dag en av de populäraste personerna i invandrarkretsar i Sverige.
*Skämtar du?
– Nej, många kommer fram och snackar. De gillar mig. När jag gick över Hötorget häromdagen kom en sån där tjej från Beirut fram till mig. Hela gänget som kör där på Hötorget är från Beirut. ”Wachtmeister, du ska få den här”, sa hon och gav mig en ros.
Bengt Westerberg säger att de flyktingfientliga strömningarna även gjorde intryck på socialdemokratin som i mitten av 1990-talet införde en restriktivare flyktingpolitik. Det var dock inte bara nydemokrater som uttalade sig kritiskt om invandrare eller vissa invandrargrupper.
I ett brev till den dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo (fp) hotade det moderata kommunalrådet i Solna, Anders Gustav, att stänga flyktingförläggningen Bagartorp om inte regeringen skickade hem alla kosovoalbaner som bodde där.
”Det ska inte förnekas att detta är ett problem. Uppenbarligen så finns det någon tradition eller någonting annat som gör att de (kosovoalbaner, reds anm) är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt och vad det är för någonting, än andra flyktinggrupper” sa Birgit Friggebo i tv-programmet Aktuellt.
EFTER ETT PAR år i riksdagen, i takt med att opinionssiffrorna dalade och de interna avhoppen blev allt fler, blev det tydligt att allt inte stod rätt till i partiet. Bert Karlsson ansåg att partiets stora väljarunderlag fanns bland missnöjda socialdemokrater och att partiet i vissa lägen skulle rösta med den socialdemokratiska oppositionen. Ian Wachtmeister vägrade å sin sida att gå emot den borgerliga
regeringen.
Journalisten och filmaren Björn Cederberg arbetade under åtta månader på Ny Demokratis riksdagskansli. I sina dagboksanteckningar ger han en absurd bild av det inre partilivet. Han berättar om ett parti som styrdes med järnhand av Ian Wachtmeister och där alla utskick, minsta kommatecken, skulle godkännas av greven.
Misstron bland medarbetarna var utbredd. När Vivianne Franzén utsågs till tillförordnad kanslichef var hon övertygad om att lokalerna var buggade.
Vid ett tillfälle förklarade partiets jurist Anders Lenander, enligt Cederbergs noteringar som publicerade i Dagens Nyheter 1994:
– Har du läst medlemmarnas motioner till stämman? De är vansinniga. Kan vi inte ställa ut dem på kansliet så att alla här får se hur löjliga de är.
Vid ett annat tillfälle förklarade John Bouvin:
– Det är på väg utför med Sverige. Plattan. Sergels torg. Det ser ju ut som Nairobi. Fullt av negrer.
Vid en lunch gjorde Bert Karlsson Hitlerhälsning, vrålade ”Heil Ian!” och förklarade:
– Det är synd att jag är för ung för att ha mött Hitler. Skillnaden mellan honom och Ian skulle ha varit marginell.
När ledamöterna slog på Rapport en februarikväll 1994 fick de veta att Ian Wachtmeister hade tröttnat och tänkte avgå som partiledare.
Under valåret stred olika fraktioner om vem som skulle ta makten. Kandidater kom, sågs och besegrades.
I april valdes Harriet Colliander under en stormig stämma till ny partiledare. Knappt en månad senare hade hon fått sparken och ersatts av
Vivianne Franzén.
Ian Wachtmeister:
– Problemen började när jag sa att hälften av riksdagsledamöterna inte ska kandidera nästa val. Vår politik var ju rotation så vi måste göra vad vi sa. Men de flesta ville sitta kvar, bli yrkespolitiker. Nästa sak var att jag sa att kommer vi inte in i riksdagen nästa gång så lägger vi ned partiet. Det retade många.
– Sedan ville de andra spöa Schyman (Vänsterpartiets ordförande, reds anm) i allt. När hon sa 90 procent i arbetslöshetsersättning sa vi 95 procent. Jag ställde inte upp på det.
I en analys av partiets haveri skriver Bert Karlsson att Ian Wachtmeister utvecklade Ny Demokrati till ett parti för socialgrupp ett.
”Aktieskatterna var vi med och sänkte och torparnas rätt till friköp av historiska arrenden frös inne på grund av att Ian Wachtmeister lyckades dupera sin riksdagsgrupp. Det tjänade släkten Trolle Wachtmeister och vännen Niclas Silfverskiöld på.”
”… för Ian var syftet med Ny Demokrati att förbättra sin egen status i de kretsar han så förtvivlat gärna ville accepteras i. Han var sugen på revansch efter att med buller och bång ha blivit utsparkad ur näringslivet av Hans Werthén. Ny Demokrati skulle bli en sorts dotterbolag till hans eget företag The Empire.”
PÅ VALNATTEN DEN 18 september 1994 dracks det gravöl på Ny Demokratis kansli. Partiet fick 1,2 procent av rösterna och åkte ur riksdagen.
Därefter började nya strider.
Om avvecklingsstödet på drygt 20 miljoner kronor. Om vem som skulle vara partiledare. Om kontakter med Sjöbopartiet, Centrumdemokraterna och Framstegspartiet. Och så vidare.
– På slutet var det nästan bara idioter kvar. Alla trodde att de var partiledarämnen, säger Bert Karlsson.
I dag återstår inget av partiet och avvecklingsstödet är förbrukat.
Bengt Westerberg menar att det inte kom något gott ur Ny Demokrati.
–Inget.
*Inget alls?
– Nej, partiet tillförde inget gott.
Av Ny Demokratis ledande företrädare har någon dött, några dömts för brott, ytterligare några engagerat sig i Moderaterna eller Kristdemokraterna.
För de flesta av dem tycks det ha gått ganska bra ekonomiskt.
De 25 som kom in i riksdagen 1991 tjänar i dag i genomsnitt 400 000 kronor per år. Flera är miljonärer. Rikast är Bert Karlsson med en sammanlagd skattepliktig förmögenhet på cirka sju miljoner kronor.
Många tycks inte vilja tala om sin tid i partiet. Ett exempel är den tidigare riksdagsledamoten Johan Brohult:
– Det där är ett avslutat kapitel för min del. Jag är glad att det är över.
Ett annat exempel är den tidigare riksdagsledamoten och partiledaren Harriet Colliander som i dag bor i Malmö:
– Jag har inte så stor lust att medverka i en artikel om Ny Demokrati. Jag har ett annat liv i dag.
En annan som bytt liv är John Bouvin. Han bor visserligen kvar i Halmstad, men arbetar i norska Drammen som grovarbetare på ett bygge.
– Jag är inte politiskt aktiv och inte medlem i något parti. Jag tänker inte ens rösta i valet om ett år, säger Bouvin.
Inte heller Bert Karlsson är i dag politiskt engagerad.
– Nej, och jag tror att det är svårt att starta ett parti i dag. Göran Persson sköter sig bra och har avväpnat det mesta. Det finns inte så mycket att ta på.
*Har du någon kontakt med Ian?
– Nej. Vi har inte samma värderingar.
I valet 1998 försökte Ian Wachtmeister upprepa bedriften från 1991. Hans skapelse Det nya partiet (d) fick dock bara 25 000 röster.
– Det blev ett fiasko. En anledning var att ingen skrev om oss. Vi var ute på lika många möten som med Ny Demokrati. Men de enda skriverierna var när en massa ungdomar förföljde oss. Vi polisanmälde. Men inget hände. Hade det varit Socialdemokraterna hade det handlat om högmålsbrott.
*Vad skulle du rösta på om det vore val i dag?
– Jag skulle rösta på Alf Svensson. Inte på Kristdemokraterna, utan på honom personligen. Han är min vän och favorit.
Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: Tidningen Göteborgs-Posten 2001.