Enligt Gustaf Vl Adolf var det Socialdemokraterna som gjorde att det inte blev revolution och republik i Sverige 1918.
”Jag tror att man lugnt kan säga att vi vid denna tidpunkt stodo mycket nära den revolutionen, som afvärjdes tack vare Socialdemokraternas hållning”, skrev han i ett brev till sin mamma.

GUSTAF VI ADOLFS arkiv i det så kallade Bernadotteska arkivet består av 227 bruna arkivkartonger. För personliga och familjerelaterade dokument råder det sekretess fram till åtminstone 2035.
För så kallat allmänna handlingar hävdes sekretessen häromåret.
Jag har gått igenom några av de handlingar som släppts, bland annat pm i olika politiska frågor, tidningsklipp, ceremoniella bestämmelser och brev.
Av materialet att döma tycks den svenska kungafamiljen ha varit ordentligt skakad tiden månaderna efter den ryska revolutionen.
Hösten 1918 trodde den 36-årige kronprinsen Gustav Adolf att revolutionen var nära i Sverige, en inte helt orimlig bedömning.
Den 14 november till exempel, hölls ett nästan elektriskt möte i ett överfullt Folkets Hus i Stockholm. Hjalmar Branting, Gustav Möller, Per-Albin Hansson och Arthur Engberg talade. Arbetare sjöng Internationalen och Marseljäsen. På mötet antogs en resolution som bland annat krävde rösträtt för kvinnor och åtta timmars arbetsdag.
Hade Hjalmar Branting även utropat den svenska republiken, hade mötet rest sig som en man och begett sig mot slottet, enligt författaren Herman Lindqvist.
Officerskåren, högern och bönderna hade förmodligen gått till motattack.
Men Hjalmar Branting krävde inte republik. Ett blodigt inbördeskrig undveks. Monarkin blev kvar.

I ETT BREV till sin mamma drottning Victoria, som gömde sig undan den tyska revolutionen på slottet Langenstein i södra Tyskland, daterat den 16 november 1918 skrev kronprinsen att Sverige gått igenom några mycket kritiska dagar.
”Under tiden hade revolutionen i Tyskland fullbordats och det försvårade i hög grad situationen. Det blev en häftig rörelse hör som väl inte tog sig mycket yttre synbara uttryck, men som dock kändes allt tydligare för hvarje dag. Detta gjorde att vänstern måste öka på sina fodringar rätt afsevärt för att behålla rörelsen i sina händer och nu kom också frågan upp att lösa det som kunde lösas redan vid urtima riksdagen, nämligen den kommunala rösträtten. Frågan gällde närmast att få till stånd en säker grundval för regeringspartiernas samverkan i frågan, så att den nuvarande regeringen kunde sitta kvar. Detta var alldeles ofantligt viktigt ty ett regeringsskifte nu skulle har varit mer än vågat experiment, vare sig den nya regeringen blifvit mer konservativ eller radikal. En ganska tydlig republikansk rörelse, som uppkom på ett par dagar hade nämligen då helt säkert trätt fram öppet och utgången hade varit mer än oviss. Lyckligtvis enade sig emellertid de båda regeringspartierna om gemensam aktionsplan, som kungjordes den 14 på eftermiddagen och betydligt lugnade den mycket upphetsade stämningen. Socialdemokratiska partiet tillbakavisade samtidigt alla ytterligt gående kraf eller undansköt dem in i framtiden så till exempel beträffande republikfrågan. Jag tror att man lugnt kan säga att vi vid denna tidpunkt stodo mycket nära den revolutionen, som afvärjdes tack vare Socialdemokraternas hållning.”
Nästan 40 år senare sprack regeringskoalitionen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Vid en extra konselj på morgonen den 26 oktober 1957 lämnade ministären Erlander-Hedlund in sin avskedsansökan.
I ett ljusblått kuvert i en av de 227 bruna arkivkartongerna ligger den då 75-årige monarkens originalanteckningar från regeringskrisen.
Av de framgår det att han efter att ha diskuterat med riksdagspartiernas ledare – utom kommunisternas – bad den avgående statsministern Tage Erlander att fundera på en samlingsregering.
Givetvis utan kommunistisk medverkan.
Erlanders svar kom efter ett par dagar.
– Nej.
Den 29 oktober hade kungen ett nytt samtal med Socialdemokraternas ordförande Tage Erlander.
”Sedan andra möjliga lösningar av den inträdda ministerkrisen befunnits ej vara framkomliga, erbjöd jag Erlander att nu bilda den nya ministären. Innan jag emellertid gav honom det formella uppdraget framhöll jag för honom mina allvarligaste bekymmer över försvarsfrågans läge. Bland annat framhöll jag vikten av att vi äga ett starkt försvar, om vi skola kunna fullfölja vår alliansfria politik. Jag bad honom enträget att ägna denna viktiga fråga all uppmärksamhet.”

Mikael Bergling
Första publicering: Tidningarnas Telegrambyrå 2004.