Säpo-agenter på SR

feb 21, 2023 | Juridik, Medier

Minst fyra chefer och medarbetare inom Sveriges Radio och Sveriges Television var agenter åt Säpo och rapporterade regelbundet om sina kollegor till säkerhetspolisen. Verksamheten pågick ända till slutet av 70-talet.

Dessa tidigare ej offentliggjorda uppgifter kommer från Ewonne Winblad, tidigare chef för bland annat Rapport och radions P1. Hon ingick i den så kallade säkerhetstjänstkommissionen som strax före jul publicerade sitt betänkande. Ewonne Winblad ansvarade bland annat för avsnittet om säkerhetstjänsterna och Sverige Radio (inklusive SVT).
Ewonne Winblad berättar att hon för kommissionens räkning undersökt SRs och säkerhetstjänsternas arkiv samt intervjuat ett 20-tal personer, bland annat före detta och nuvarande chefer inom SR, Säpo och underrättelsetjänsten.
Arbetet försvårades av att SRs arkiv är rensat på information. Men i säkerhetspolisens arkiv hittade hon rapporter skrivna av medarbetare inom Sveriges Radio.
– Rapporterna visar att det inom Sveriges Radio/Sveriges Television funnits minst fyra personer som varit Säpoagenter och som rapporterat om sina kollegor eller underlydande till säkerhetspolisen. Av rapporterna framgår det att de hade egna täcknamn, säger Ewonne Winblad.
Vad är det för personer?
– Jag får inte säga varken deras täcknamn eller vanliga namn. Det handlar dels om personer i chefsställning, dels om programmedarbetare. Den första rapporten jag har läst är från 40-talet och den sista från slutet av 70-talet.
Kan det ha funnits fler än fyra Säpoagenter?
– Det kan man inte utesluta.
Enligt Winblad pågick fram till slutet av 70-talet en omfattande kontroll av personalen vid SR/SVT, en verksamhet som delvis kan förklaras av företagets roll inom totalförsvaret.
Kort efter andra världskrigets slut träffades en överenskommelse mellan regeringen och Radiotjänst (SRs föregångare) som bland annat gick ut på att företaget fick en egen krigsorganisation. Delar av sändnings- och programpersonalen krigsplacerades i Radiotjänst efter personalkontroll, ungefär på samma sätt som skedde vid exempelvis SJ och Televerket.
– 1956 personkontrollerades 75 procent av de anställda inom SR och på 60- och 70-talen närmare hälften. Det gällde alla kategorier av medarbetare, tekniker såväl som journalister och administratörer. Personalkontrollen motiverades med att den var nödvändig för krigsplacering inom företaget, säger Ewonne Winblad som också berättar att den som i dag söker i säkerhetspolisens register hittar närmare 240 personer registrerade under rubriken ”Anställda SR/SVT”.
– Jag har läst akterna. De innehåller väldigt mycket nonsensinformation. I 85 fall beror registreringen enbart på att det skett en personalkontroll, säger Ewonne Winblad.
– Ett 100-tal personer är registrerade därför att de har skött sina jobb. De har till exempel ringt till en öststatsambassad och kanske frågat om hur en viss fras ska översättas, tagit kontakt med en pressekreterare på Sovjets ambassad, begärt ett inresevisum till Polen, förberett en reportageresa eller något liknande. Kontakterna har kommit till säkerhetspolisens kännedom i huvudsak genom telefonavlyssning.
Av Sveriges Radio?
– Nej, jag har inte kunnat belägga telefonkontroll inne på Sveriges Radio. Det handlar om avlyssning av öststatsambassader.
För att bli registrerad har det alltså räckt att exempelvis en reporter ringt en öststatsambassad?
– Ja. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att framför allt personer som sysslade med utlandsrapportering regelmässigt registrerades. De hamnade i mycket stor omfattning i säkerhetspolisens register.
Ewonne Winblad berättar att hon, när hon letade i säkerhetspolisens arkiv, stickprovsmässigt testade några namn på SR/SVT-medarbetare som inte fanns registrerade under rubriken ”Anställda SR/SVT”.
– Jag fick träff på i stort sett alla namn jag kom på . Efter 70 namn gav jag upp.
När skedde registreringarna?
– Från 1945 och framåt. Den senaste som jag har hittat är från 1978. Mest frekvent verkar det ha varit på 60- och 70-talen.
Bland dem som registrerats under rubriken ”Anställda på SR/SVT” fanns det vid Winblads genomgång sju SR/SVT-medarbetare som placerats i underavdelningen ”Terrorverksamhet/Omstörtande verksamhet/ Sabotage”. Registrering ska ha skett på grund av kontakter med utländska terroristorganisationer och/eller ledande ställning inom kfml(r).
– Det handlar bland annat om yrkesmässiga kontakter med vad som betraktades som terrorgrupper, till exempel IRA. Det krävdes alltså inte att exempelvis en Londonkorre planerade gå in i IRA för att han eller hon skulle registreras, bara att han eller hon hade kontakt med IRA, säger Ewonne Winblad.
Ytterligare några få SR/SVT-medarbetare registrerades på grund av kriminalitet, homosexualitet eller alkohol- eller narkotikamissbruk.
– När det gäller homosexualitet har jag hittat två fall. Båda är från 60-talet.
Vad har gjort dig mest överraskad?
– Bristen på analys, men också att man inte förmådde skilja på helt vanliga – professionella – oskyldiga kontakter och sådana kontakter som kunde vara hotande för rikets säkerhet. Det räckte till exempel att man hade kontakt med en öststatsambassad eller ett ”vänsterelement” för att bli registrerad.
Enligt Winblad hade Säpo i huvudsak tre informationskällor vid registreringen av SR/SVT-medarbetare:
* Telefonavlyssning av exempelvis öststatsambassader.
* Spioner inne på SR/SVT.
* Rapporter från egna spanare.
– Jag har också hittat exempel på fall där journalister som bevakade demonstrationer registrerades. Ett fall gäller en reporter som bevakade en FNL-demonstration och som registrerades därför att han talade med demonstranterna, vilket väl de flesta skulle betrakta som en rimlig journalistisk arbetsmetod.
Vad var orsaken till registreringen?
– Det fanns en väldigt alarmistisk inställning vid den här tiden. Sveriges Radios chefer och styrelse hade tidvis en klart uttalad kommunistskräck. Många såg alla kommunister och vänstersympatisörer som tänkbara säkerhetsrisker. Inom Säpo misstänkte man att det till exempel handlade om vilande agenter eller personer som skulle kunna bli värvade.
– Jag intervjuade för kommissionens räkning några av dem inom Säpo och underrättelsetjänsten som var verksamma då. Fortfarande anser de att de agerade på ett förnuftigt sätt. De var rädda för att SR/SVT-anställda skulle kunna bli farliga, genom att utnyttja sin popularitet hos svenska folket.
Har du hittat några uppgifter om illegala handlingar?
– Nej, det handlar om åsikter, att någon hade det som Säpoagenten ansåg var vänsterradikala åsikter det vill säga från socialdemokratins vänsterflygel och vänsterut på den politiska skalan. I inget av de fall som registrerats har det ens gått till åtal.
Är du själv registrerad av Säpo?
– Ja. I samband med att jag fått olika chefsjobb har företaget begärt så kallad personalkontroll av mig. Uppgifter om dessa finns i Säpos register.
Att det inom säkerhetspolisen misstänktes att de svenska medierna höll på att tas över av kommunistiska infiltratörer eller liknande, bekräftas inte minst av en intervju som tidningen Opinion 1981 gjorde med Sven-Åke Hjälmroth (chef för Säpo 1976-1987).
I intervjun sade Hjälmroth bland annat att det fanns en överrepresentation av skp-are i massmedierna.
Ur intervjun:
”Syns det på sättet folk skriver att de är skp-are?
– Nej, det menar jag inte. Men den bakgrund de som skriver har.
Finns det en risk för rikets säkerhet med skp-are i massmedierna?
– Jag kan se det som ett hot på lång sikt. Det ligger i deras strategi att vid givet tillfälle rycka till sig makten.
Tror du verkligen att folk kan påverka genom sitt sätt att skriva?
– Pressen har en ganska stor opinionspåverkande faktor. Finessen är att den direkta hemvisten inte framgår. Man gör det på ett förement sätt. Kanske rent av opolitiskt.”