Fram till 1988 fanns inte kvarteret ”Die runde Ecke” i centrala Leipzig utsatt på stadskartan.
Orsak: i det stora komplexet satt den regionala ledningen för den östtyska säkerhetspolisen Stasi och övervakade och förföljde befolkningen i arbetar- och bondestaten.

NU KAN DU besöka ”skräckens hus”. På en väggarna står det med stora bokstäver:
”En tjekist kan bara vara en människa med kallt huvud, varmt hjärta och rena händer”.
Uttalandet tillskrivs polacken Felix Dzierzynski som byggde upp KGB:s föregångare och Stasis förebild NKVD, Stalins hemliga polis.
Trots sin imponerande storlek rymde ”Die runde Ecke” (Runda hörnet) bara en enda distriktsavdelning av Stasi.
Avdelningen bevakade leipzigområdets 1,5 miljoner människor, leddes av generallöjtnant Manfred Hummitzch och hade 2 401 fast anställda tjänstemän plus 9 960 så kallade inofficiella medarbetare; vanliga östtyska medborgare som gick säkerhetspolisens ärenden som angivare, ryktesspridare och infiltratörer.
De spionerade på sina fruar/män, barn, föräldrar, grannar, arbetskamrater och vänner.

AVDELNINGEN VAR PRODUKTIV. Under sin existens producerade den fem hyllkilometer handlingar, till största delen personakter. Ett bevarat kortregister över offer och medarbetare omfattar 300 000 personer. Till det ska läggas de databaserade registren från senare år.
Leipzig blev 1989 symbolen för östtyskarnas frihetslängtan. Under sommaren och hösten drog väldiga demonstrationer fram längs stadens gator. I december besatte folket det fruktade Stasihögkvarteret.
Dörrarna förseglades för att inte personalen skulle kunna förstöra något eller verkställa ordern från generallöjtnant Schwaritz i Berlin om att underlag och kartotek skulle destrueras.
När Stasi i praktiken upphörde att existera övertogs ansvaret för arkiven av en nybildad demokratisk organisation, ”Borgarkommittén för upplösningen av den tidigare säkerhetspolisen”.
Kommittén är fortfarande verksam och ser bland annat till att ”Runde Ecke” hålls öppet för allmänheten.
I huset finns ett museum över det förtryck som den hemliga polisen utövade i en vanlig östtysk stad.
Det är en märklig känsla att gå i Stasis lokaler, titta in på en stasitjänstemans kontorsrum, studera organisationsplaner, direktiv från den centrala ledningen, order till underlydande, skriftliga förbindelser om att vara angivare, celler, propagandamaterial och utdrag ur akter.
Bland annat berättas det om skolpojken Johannes Herklotz som skrev en uppsats i skolan om bilar. Han riktade svidande kritik mot det östtyska bilmärket Trabant som han menade var både dålig, primitiv och ful.
Dessutom alldeles för dyr.
När elevens lärare läste uppsatsen insåg han snabbt att det rörde sig om statsfientlig verksamhet och överlämnade uppsatsen till skolans rektor som skickade uppsatsen vidare till Stasi för granskning.
Pojken och hans föräldrar sattes under bevakning, kallades till förhör och blev en akt i säkerhetspolisens arkiv i Leipzig.

I EN ANNAN akt finns tolvåriga Sabines brev till den svenska popgruppen ABBA där hon begär autografer, ett brev som aldrig kom fram. För att skydda Sabine och andra östtyska ungdomar från negativ påverkan såg säkerhetspolisen till att brev till västerländska idoler inte nådde fram utan hamnade i Stasis arkiv.
I montrar ligger exempel på Stasipersonalens smink- och förfalskningsutrustning, bland annat peruker, fantasifulla lösnäsor, smink, kläder och falska stämplar. På väggarna sitter spaningsrapporter, smygtagna bilder, propagandamaterial.
Det kanske mest makabra är montern med burkar med luktprov. Inuti burkarna ligger ett slags brun väv för lagring av lukter från misstänkta. På burkarna är det klistrat etiketter med namn, tjänsteställe, fyndplats, fyndmaterial.
Människor som kallades till förhör hos Stasi tvingades torka sig under armarna och på könsorganen med väven. Tyglapparna med dofter och specialtränade hundar skulle hjälpa den hemliga polisen att identifiera vilken statsfiende som legat bakom olika brott.
Om det fungerade är dock osäkert.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Expressen 1998.