Våren 1940 ockuperade Nazityskland bland annat Danmark, Norge och Nederländerna.
Några veckor senare skickade den svenske ”idrottsgreven” Clarence von Rosen ett personligt gratulationstelegram till Adolf Hitler där han tackade den tyske diktatorn för den ”grandiosa segern”.

PÅ UPPDRAG AV tidningen Aftonbladet har vi som första journalister gått igenom Clarence von Rosens privata arkiv som bland annat innehåller hans skriftväxling med ledande nazister.
Under nästan ett sekel hyllades de svenska mästarna i fotboll med von Rosens pokal, instiftad av Svenska Fotbollförbundets förste ordförande ”idrottsgreven” Clarence von Rosen.
I november förra året berättade vi i en serie artiklar i Aftonbladet om ”idrottsgrevens” politiska bakgrund som nazist och varm beundrare av Adolf Hitler.
Svenska Fotbollförbundet svarade med att dra in pokalen, ett beslut som tycks ha brett stöd i Fotbollssverige; inte minst bland tränarna i herrallsvenskan som i en enkätundersökning nästan mangrant har ställde sig bakom agerandet.
Beslutet har däremot upprört ett antal sportjournalister. Ett illustrativt exempel är Svenska Dagbladets sportchef Sune Sylvén som i en krönika den 23 december i fjol menade att Clarence von Rosen antagligen var som många andra svenskar på 1930-talet; ”tyskvänlig i en kultur där detta var självskrivet…//…enligt denna teori var han politiskt naiv, men ställde gärna upp för vänner, även om de var nazister”.
Med andra ord inget annat än en bra kompis, enligt Sune Sylvén som i ett försök att rädda ”idrottsgrevens” eftermäle bortser ifrån Clarence von Rosens återkommande hyllningar av såväl Adolf Hitler och Tredje Riket som rasbiologin som sådan ”under vilket judeproblemet till judarnas fasa börjat betraktas och som utan tvivel är den enda aspekt under vilket detta problem förtjänar att betraktas”, för att använda Clarence von Rosens egna ord.
Om Sune Sylvéns gissningar beror på ren okunskap eller något annat går det bara att spekulera om. Kanske kan Clarence von Rosens ledamotskap (1928 – 1944) i den nämnd som delar ut Svenska Dagbladets bragdguld –  och som Sune Sylvén under många år var sekreterare i – vara en delförklaring.

EN ANNAN BEUNDRARE av Clarence von Rosen är sportjournalisten och SVT-medarbetaren Leif Larsson som i krönikor i Sveriges Radio i starka ordalag har fördömt våra artiklar i Aftonbladet.
I en artikel i det kommande numret av Riksidrottsförbundets tidning Svensk Idrott går han ett steg längre och hävdar att det har ”framkommit uppgifter som till och med pekar på att han (Clarence von Rosen, reds anm) var antinazist, men inte kunde (eller vågade) avslöja sig med tanke på dels det nära släktskapet med Göring, dels familjens umgänge med kung Gustav V, som också lär ha hyst nazivänliga sympatier.”
Några belägg för sina påståenden presenterar inte Leif Larsson. De kan därför inte betraktas som annat än hans egna fria fantasier och gissningar, kanske önsketänkande, som det är meningslöst att ta på allvar.
Inte minst med tanke på att det finns en mängd bevis för att Clarence von Rosen var en hängiven nazist. Enligt historikern Heléne Lööw, en av Sveriges ledande nazistforskare, var han dessutom en av de som introducerade nazismen i den svenska överklassen.

CLARENCE VON ROSEN efterlämnade ett omfattande privat arkiv som i dag ägs av grevens släktingar, men förvaltas av Riksarkivet.
Den förste januari i år öppnades arkivet efter att under decennier ha varit stängt för utomstående. Vi begav oss därför i början på året till Riksarkivets lokaler i Marieberg i Stockholm och beställde fram en mängd handlingar. Efter några dagars intensivt läsande och antecknande stoppades vi plötsligt av Riksarkivets personal som berättade att von Rosens arkiv stängts efter beslut av ett av ”idrottsgrevens” barnbarn.
Stängt är fortfarande det 125 volymer stora arkivet som främst består av korrespondens, fotografier och tidningsurklipp. Tillsammans förmedlar de en mycket övertygande bild av ”idrottsgreven” som en hängiven nazist, men också som en person med ypperliga kontakter inom den nordeuropeiska överklassen.
I mapparna finns det bland annat personliga brev, kort och lyckönskningar till och från de svenska och danska kungahusens ledande familjemedlemmar (inte minst kungarna), den finska generalen Mannerheim, konstnären Anders Zorn, författaren Verner von Heidenstam, upptäcktsresande Sven Hedin, pronazistiska Dagspostens utrikesredaktör Rütger Essen och en av den svenska nazismens främste finansiärer ingenjören Carl Ernfrid Carlberg.

I JUNI 1933 gifte sig Clarence von Rosens brorsdotter Birgitta med den tyske affärsmannen Albert Nestler på släktens herrgård Rockelstad utanför Flen.”Idrottsgreven” var marskalk på bröllopet. Som utgångsmarsch yr kyrkan spelades nazisterna kampsång Die Fahne hoch (Horst-Wessel-sången). Vid middagen utropades skål för det nationalsocialistiska Tyskland.
Den ingifte släktingen Hermann Göring, den tyske toppnazist som Clarence von Rosen hade bäst kontakt med, skänkte brudparet en fyrsitsig Mercedes. Han överlämnade även ett fång rosor från Adolf Hitler.
Eric von Rosen – grundaren av partiet Nationalsocialistiska Blocket – skriver i ett brev till sin bror Clarence daterat 26 oktober 1935 att han ätit lunch med Adolf Hitlers utrikespolitiske rådgivare (senare utrikesminister) Joachim von Ribbentrop.
”Han talade mycket om dig och sedan att du en gång varit honom till stor hjälp i Paris”.

I ARKIVET FINNS det flera utskrivna tal av den tyske diktatorn. Ett är från den 8 mars 1936. Meningen ”Jag har försökt att inom Tyskland lösa en hatfylld klasskampsteoris frågor i ett högre förnufts anda, och detta har lyckats” är understruket med rödpenna.
I ett kuvert med texten klenoder, som i övrigt främst innehåller målade kort av hästar, finns citat av Adolf Hitler bevarade.
Kopior på brev från Clarence von Rosen till Hermann Göring visar hur ”idrottsgreven” återkommande beskriver Hitler som ”den store ledaren” och ”den eminente ledaren”.
Arkivet innehåller även en rad tidningsurklipp med rubriker som ”Rudolf Kjellén och nazismen”, ”Tyskland just nu” och ”Det nya Tyskland”.
Under olympiaden i Berlin 1936 försökte en exalterad Clarence von Rosen vid ett tillfälle klappa eller krama Adolf Hitler som sträckte fram sin hand och sade:
– Die Hand genügt, enligt koreografen Elsa Marianne von Rosens memoarer ”Inte en dans på rosor”.
Efter OS deltog Clarence von Rosen i de nazistiska partidagarna i Nürnberg. Tillbaka i Sverige talade han vid en sammankomst hos pronazistiska Samfundet Manhem under rubriken ”Intryck från den nationalsocialistiska partidagen i Nürnberg 1936”.
Andra föredrag hos Manhem under det året var till exempel högerextremisten Eric von Born om ”Judefrågan och dess lösning”, fascisten Per Engdahl om den fascistiska staten och Carl-Ernfrid Carlberg – en av den svenska nazismens främste finansiärer – om ”Hitlers stora kulturtal vid rikspartidagen i Nürnberg 1936”.
Som svar på en debatt i Svenska Dagbladet mellan biskopen Tord Andrae och journalisten och museimannen Ernst Klein i början på 1937 – alltså efter att Nürnberglagarna införts – skrev Clarence von Rosen ett långt inlägg där kan kritiserade såväl Andraes lösning på ”judeproblemet” (tvångsdöpning) som Kleins (låt folk ha vilken religion de vill).
”Hela den moderna aspekt, rasbiologin och rashygienen, under vilket judeproblemet till judarnas fasa börjat betraktas och som utan tvivel är den enda aspekt under vilket detta problem förtjänar att betraktas”, skrev Clarence von Rosen som menade att det var ”judarna” som låg bakom kommunismen i Sovjetunionen.
Clarence von Rosens mycket goda kontakter med tyska toppnazister bidrog till hans ställning bland  Sveriges överklassnazister. När pronazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland bildades den 14 december 1937 var han en av deltagarna tillsammans med namn som historieprofessorn Gottfrid Carlsson, genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle, ingenjören Carl Ernfrid Carlberg, generalen Henry de Champs, redaktören Rütger Essén, författaren och ledamoten av Svenska Akademien Verner von Heidenstam, rasbiologen och professorn Herman Lundborg och skulptören Carl Milles.
Enligt uppropet skulle föreningen verka för en ett rättvist bedömande av det nya Tyskland.
”Det var alltså inte frågan om Goethes utan om Adolf Hitlers Tyskland”, skriver professor Sverker Oredsson i sin studie ”Lunds universitet under andra världskriget”.
Efter Nazitysklands överfall av Polen 1939 fanns det i föreningen en falang som menade att det var dags att för en mer avvaktande hållning till Hitler och Tyskland, annars riskerade föreningen att tappa medlemmar. Några ville till och med lägga föreningen i malpåse.
Clarence von Rosen var av en annan uppfattning; han ville snarare förstärka föreningens nazivänliga hållning.

EN BILDTEXT UNDER en bild på Clarence von Rosen och Franz von Papen i tidningen ”Den svenska Folksocialisten (huvudorgan för Lindholmsnazisterna) från den 21 januari 1939 lyder:
”Ambassadör v Papen, som i egenskap av sändebud i Wien förberedde Schuschniggregimens fall, har varit i Stockholm och hållit ett föredrag i Svensk – Tyska Föreningen om 1938 års utrikespolitiska händelser. Här ovan ser vi v Papen i samspråk med Clarence von Rosen – denna är f.ö. en orädd och fosterlandsälskande man som aldrig stuckit under stol med sina sympatier för de nyare idéströmningarna – och till höger ser vi ambassadören på väg till den audiens kungen beviljade honom”.
I von Rosens arkiv finns även ett tidningsurklipp med följande citat inringat:
”Jag föreställer mig, att den nationalsocialistiska aftonbönen har ungefär följande lydelse: ”Herre! Välsigna vår kamp mot ditt utvalda folk!”
Mycket tyder på att Clarence von Rosen åtminstone försökte utnyttja sina kontakter i den tyska nazitoppen för egen vinning.
Den 8 januari 1939 lovade han i ett brev till företagsledaren Henry Duncker att han, mot ekonomisk ersättning , skulle kunna ordna en audiens hos Hermann Göring.
”…jag anser denna min diplomatiska gärning – alltså audiens hos Göring – om den blir beviljad – värd 1.000 kronor, under vilket jag ej vill åta mig”, skrev han bland annat.
1 000 kronor motsvarar i dagens (2001) penningvärde knappt 25 000 kronor.
Några månader efter kristallnatten 1938 reste Clarence von Rosen tillsammans med bland andra den svenska marinchefen Fabian Tamm, generallöjtnant Olof Thörnell, generallöjtnant Henri de Champs, professor Herman Nilsson-Ehle och Svenska Dagbladets chefredaktör Carl Trygger till Berlin för att uppvakta Adolf Hitler på dennes 50-års dag (den 30 april 1939).
Delegationen bodde på hotell Adlon alldeles vid Brandenburger Tor.
Själva uppvaktandet skedde i det nybyggda rikskansliet.
Vice amiral Tamm beskrev senare ned vad som hände:
”Vi fingo ställa upp oss på två led i bokstavsordning de 21 länderna emellan och vi svenskar kommo att stå mitt emot den dörr, från vilken Hitler inträdde åtföljd av en stor stab. Han gick fram till de olika delegaterna och togo de i främsta ledet i hand vilka föreställdes av respektive ministrar. Hitler sade ganska klanglöst till var och en “Det är en stor glädje att få göra Er bekantskap”.
Vår vän Clarence tyckte synbarligen icke att det korta utbytet av tankar var tillräckligt utan steg hastigt fram och tryckte Hitlers hand mellan sina båda, såg honom i ögonen och uttalade orden “Mein Führer”.
Delar av den svenska delegationen överlämnade en statyett av Karl XII samt ett hyllningsbrev som löd:
”Svenska män och kvinnor, som i den tyska ledaren och folkkanslern Adolf Hitler se Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda, vilka vi svenskar och förnimma i eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande”.

DEN 25 AUGUSTI 1939 publicerade tidningen Idrottsbladet en osignerad artikel om den väntande landskampen i fotboll mellan Sverige och Tyskland (som dock ställdes in på grund av det tyska överfallet på Polen).
Artikeln finns i Clarence von Rosens arkiv, inringad och med tillägget ”Skrivet av mig!”.
I artikeln står det bland annat:
”Om söndag ställdes de stockholmska fotbollsnerverna på prov när Tyskland, eller nationalsocialistiska partiets officiella landslag i fotboll spelar mot de blågula…//…man har skött utlandsförbindelserna mönstergillt, pålitligt, vidsynt, generöst…//… hatten av för gästerna från Tyskland”.
Några dagar efter att den svenska regeringen medgett transitering av krigsmaterial samt tyska soldater genom Sverige till Norge och omvänt, skrev Clarence von Rosen ett personligt telegram till Adolf Hitler. Det bevarade utkastet är daterat den 25 juni 1940 och lyder:
”Till Führern och rikskanslern Adolf Hitler, Berlin.
Med den största beundran för Er, herr Rikskansler, och för era övermänskligt tappra soldater överbringar vi till er alla våra varmaste lyckönskningar med anledning av den grandiosa segern.
Jag täcker alltid på era ord: Det högre förnuftets slutliga seger.
Äntligen är den på väg.
Heil! I min frus och min dotters namn,
Er Clarence von Rosen”.
I brev till andra betecknar ”idrottsgreven” Tredje rikets diktator omväxlande som ”den store führern” och ”den eminente führern”.

CLARENCE VON ROSEN tycks ha haft extra god kontakt med Reichsportführer (ungefär Tysklands idrottsminister) Hans von Tschammer und Osten. I ett brev till honom daterat Djursholm 16 juli 1940 – alltså efter att Nazityskland ockuperat bland annat Norge och Danmark, efter att deportationen av judar och massavrättningar av psykiskt sjuka inletts och ghetton inrättats – skriver von Rosen om idrottsutbytet mellan Tyskland och Sverige.
”Det är ju bra om det normala idrottsutbytet så snart som möjligt kommer i gång. Så snart det är klokt följer fotbollslandskampen Sverige – Tyskland och därefter fotbollslandskampen Danmark – Tyskland, eller hur? Jag hade för en och en halv månad sedan ett samtal med Dr Kappner, Torsten Tegnér och Svenska Fotbolllförbundet, H Hallgren”.
Clarence von Rosen är, enligt egna uppgifter, motståndare till att neutrala stater inte bör ha sportsligt utbyte med krigförande.
”Jag finner detta högst osportsligt, misstroendeutvecklande, ologiskt – helt enkelt en dumhet! Det har redan visar sig att den svenska publiken inte behöver denna försiktighet. Efter detta sista krig…”.
I brevet anger han vad som bör göras om det blir några protester mot en landskamp mellan Sverige och Tyskland.
”Det handlar därför om att ordna det så att när någon som helst socialistisk partikamrat börjar protestera så ska densamme genast gripas”.
Han hyllar därefter Tysklands insatser i det pågående kriget.
”…vilka storartade nästan otroliga framgångar och triumfer har ni inte genomfört! Führern, Göring och alla under Führern och (oläsligt) vad har ni inte uträttat! Njut nu av er seger…”.
Clarence von Rosen uppger att han till en början betvivlade riktigheten i det ”polska kriget”.
”…nu är jag helt klar över att Führern har gjort allt rätt…//…”den slutliga tyska segern kan väl inte längre utebli. Och då blir jag (oläsligt).”
Brevet till Reichsportführer Hans von Tschammer und Osten avslutas med:
”Sieg Heil! Sieg Heil! Heil Hitler, Heil alle Lieber Freunde”.
Han lovar också att om Hermann Göring ”bjuder in mig till fasanjakt – så som han gjorde 1938 i Braunschweig – så kommer jag fruktansvärt gärna, om det bara inte är förskräckligt oförskämt att uttrycka sig så?”
Samtidigt som Clarence von Rosen umgicks med ledande nazister och skrev hyllningstelegram till Adolf Hitler, hade han nära förbindelser med åtminstone delar av den svenska regeringen.
I ett kort daterat 18 augusti 1940 till exempel, tackade utrikesminister Christian Günther och hans fru Ingrid paret von Rosen för ”den charmanta middagen i det vackra och sympatiska hemmet”.

I SEPTEMBER 1940 kallade Sveriges Nationella förbund (SNF) till en sluten konferens. Nu skulle de nationella, nazistiska och fascistiska grupperna i Sverige enas. Det diskuterades också om SNF skulle ansluta sig till axelmakterna och även införa en arierparagraf.
Konferensen, med Clarence von Rosen som en deltagarna, slutade i intet. En orsak till fiaskot var svårigheter med att överbrygga klasskillnaderna mellan ”arbetarnazister” och ”överklassnazister”. En annan att de olika grupperna lanserade egna så kallade ”ministerlistor”, det vill säga förteckningar över vilka som skulle sitta i en framtida svensk ”Quisling-regering”.
Enligt flera källor stöttade Clarence von Rosen olika nazistiska grupper ekonomiskt. Historikern Heléne Lööw berättar i sin doktorsavhandling om hur Sveriges Nationella Förbund (SNF) hösten 1940 försökte förbättra sin ekonomi genom att ge ut en daglig tidning.
”För detta sökte SNF stöd från inflytelserika och ekonomiskt starka grupper. Bland dem man vände sig till fanns många som tidigare ekonomiskt och moraliskt stött NSB (Nationalsocialistiska blocket) och SNSP (Svenska nationalsocialistiska partiet) och som efter det att organisationerna upphört orienterat sig mot SNF. Exempel på sådana personer var Eric och Clarence von Rosen och general Henri de Champs”.
I en intervju med den nazistiska ungdomsorganisationen Nordisk Ungdoms tidning Ungt Folk hösten 1942 förklarade ”idrottsgreven”:
– Nordisk Ungdom ger mig ett glädjande hopp om Sveriges framtid.
När organisationen samlade in pengar till en egen folkhögskola skänkte Clarence von Rosen ett antal ”värdefulla tavlor” med tanken att de därefter skulle säljas och pengarna utgöra en grundplåt i skolans ”framgångsrika existens”.
I samband med invigningen av folkhögskolan lördagen den 7 november 1942 höll Clarence von Rosen ett tal och uttryckte då (enligt referatet i Ungt Folk): ”sin glädje över att den nationella samlingsrörelsen Nordisk Ungdom redan kommit så långt, att detta betydelsefulla steg kunna tagas”.

CLARENCE VON ROSEN avled den 19 augusti 1955, 88 år gammal. Tre dagar senare skickade den svenske kungen Gustav VI Adolf och drottningen Louise ett telegram till Clarence von Rosens familj.
”Sända vårt allra varmaste deltagande vid den svåra förlusten”.

ENLIGT SVENSKA DAGBLADETS sportchef Sune Sylvén var Clarence von Rosen en politiskt naiv person som ställde upp för vänner ”även om de var nazister”.
SVT:s Leif Larsson går ett steg längre och menar att mycket pekar på att ”idrottsgreven” till och med var antinazist, men inte kunde (eller vågade) avslöja sig”.
Inget av detta är sant att döma av det rikliga skriftliga material som Clarence von Rosen har efterlämnat. Allt tyder i stället på att inte bara var en allmän, om än politiskt naiv, vän av tysk kultur, utan även en stor beundrare av Hitler och Tredje Riket.
Och en nazist.
Givetvis föddes han inte till nazist. Hans åsikter och görande var till stor del en produkt av den miljö som han växte upp och verkade i. Förmodligen påverkades han av andra starka ledare i den svenska idrottsrörelsens barndom, till exempel ”den svenska idrottens fader” generalmajor Victor Balck som vid sidan om sina idrottsliga uppdrag även ledde den högerextrema organisationen ”Svarta gardet” som 1917 med Brownings pistoler i högsta hugg gjorde sig beredda att attackera demonstrerande stockholmare som krävde bröd och demokrati.

Fakta Clarence von Rosen
Född: 12 maj 1867 i Stockholm.
Död: 19 augusti 1955 i Djursholm.
Titel: Greve och hovstallmästare. Officer.
Övrigt: Bland annat medlem av Internationella Olympiska kommittén, en av männen bakom OS i Stockholm 1912, stiftare av Centralföreningen för idrottens främjande och dess ordförande 1939 – 1947, var med och bildade Svenska Fotbollförbundet som han även var ordförande i och grundare av Kungliga Automobilklubben (KAK).

Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: 2001.