Jag sitter hemma i matrummet hemma hos en svensk spionchef – generalen Bo Westin, 87.
Den tidigare underrättelse- och försvarsstabschefen ville lägga hela den svensk spionverksamhet under amerikansk ledning.

I ALLA FALL enligt vad Westins gamle ”fiende” Thede Palm, länge chef för det svenska utrikesspionaget, skriver i sina postumt utgivna memoarer.
– Groteska anklagelser och inget annat än Palms fria fantasier, avfärdar Westin upprört.
Det är Eva-Britt Wallberg på Krigsarkivet som gjort Thede Palms anteckningar från tjugo år i underrättelsetjänsten till bok (”Några studier till T-kontorets historia”).
Palm doktorerade 1937 i religionshistoria (!), och blev därefter andre bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Lund. När kriget kom
kallades han in till C-byrån, hemliga militära underrättelsetjänsten.
Efter andra världskriget bytte byrån namn till T-kontoret. Palm blev dess chef, och förblev så till 1965. I november 1964 informerade försvarsminister Sven Andersson Palm om att underrättelsetjänsten skulle omorganiseras.
Den politiskt konservative Palm fick se sig om efter att annat jobb, tiden hade delvis gått ifrån honom.
T-kontoret (utrikesspionaget) slogs samman med B-kontoret (inrikesspionaget), chef blev socialdemokraten Birger Elmér från B-kontoret. Sommaren 1965 blev Palm i stället forskningschef på Militärhögskolan.
I sina anteckningar hävdar Palm att han fick sparken för att Olof Palme ville ha full kontroll över underrättelsetjänsten:
”Jag samarbetade med CIA, ja, varför inte. Jag skötte min del, regeringen tillät å sin sida att flyget samarbetade med det amerikanska flyget i vissa fall (…) Jag har skrivit mer eller mindre klart, att jag inte hade några befogenheter mig tilldelade. Jag tog dem själv (…) Palme ville ha helkontroll över underrättelsetjänsten (…) han placerade sitt eget folk på viktiga befattningar.”
Om det är hela eller ens delar av sanningen är tveksamt.
I början på 1960-talet var arbetsklimatet på försvarsstabens sektion II – dit spioneriet hörde och vars chef var Bo Westin – inte det bästa. I mars 1963 konstaterade försvarsstabschefen Carl Eric Almgren att Westin arbetade för att ta befäl över Thede Palm:
”Det visade sig att han ville ha kontroll över mig genom att överta mina anslag, som skulle utbetalas över honom”, skriver Palm.

NU ÄR DET år 2000. Thede Palm är död sedan flera år tillbaka. Spionchefen Westin är en hobbymålande pensionär som villigt medger att han såg till att Palm sparkades som chef för T-kontoret.
– Han kom upprusande till mitt tjänsterum och anklagade mig för att lägga mig i hans görande och låtande. Jag sa att det var tvärtom. Han hade utnyttjat vår biträdande flygattaché i Moskva för att bedriva illegal underrättelsetjänst.
*Hur då?
– Han hade gett flygattachén ett slags ”tryckplåtar” som skulle användas för att sprida propaganda till det ryska folket. Jag tog ”tryckplåtarna” i beslag och överlämnade dem till polisen. Därefter gick jag till försvarsminister Sven Andersson. Det resulterade i att Palm fick avgå.
När Westin 1993 frågades ut av neutralitetspolitikkommissionen sa han bland annat:
”Jag kan inte erinra mig att vi på sektion II hade någon nytta av B-kontoret överhuvudtaget, däremot hade vi besvär med det. Det hände saker som gav tecken på att de här bägge organisationerna jagade varandra (…) Och det där gjorde att jag föreslog att man skulle slå ihop B- och T-kontoret (…) Resultat blev att Thede Palm fick sluta och fick ett annat arbete och det var Birger Elmér som fick ta över alltihop.”
*Hade Elmér eller Palme del i beslutet att sparka Palm?
– Nej, det var jag som krävde att Palm skulle följa reglerna, vilket nog ingen tidigare hade gjort. Han hade fått arbeta fritt under sina tidigare chefer.
*Då var det väl inte konstigt om han blev arg?
– Nej, det var fullt naturligt. Jag arbetade med fallet Wennerström och såg på problemen på ett annat sätt än mina företrädare. Det var därför Palm tyckte att jag var konstig mot honom. Jag var strikt, medan Palms tidigare chef amiralen Krokstedt var lite ”easy going”.
*Vad du striktare på grund av Wennerström?
– Problemet var att Palm aldrig frågade om lov. Han arbetade för sig själv och brydde sig inte om direktiv. Han var i princip en hederlig karl, men han ville vara sin egen kung.
– Jag kan förstå den psykologiska situation han befann sig i; en man som gjort ett stort arbete för staten men som inte kunde få ett
synbart erkännande. Allt skulle ju vara hemligt.
*Är det vanligt att folk som jobbar länge i underrättelsetjänst blir lite ”egna”?
– Det tror jag. I Wennerströmärendet skulle jag ta kontakt med engelsmännen och fick besked om att gå till en adress i London. Där skulle jag träffa en liten man i grå kostym med ett stort ärr på vänstra kinden. Jag åkte dit, träffade mannen och vi åkte hem till honom och åt middag. Jag frågade om Wennerström, fick de svar jag ville ha – om de var riktiga eller inte kan jag inte svara på – och åkte därefter hem.
– Än i dag vet jag inte vem det var som jag träffade.

THEDE PALM BERÄTTAR i sina memoaranteckningar hur han i Washington – efter att han fått sparken – blev uppsökt av en CIA-man: ”Han tyckte att jag borde få veta, att Westin vid en resa i USA, som han gjort så snart han kunde efter min avgång, varnat för mig hos chefen för CIA (…) Bakom det hela låg Westins övertygelse att den svenska underrättelsetjänstens resurser borde ställas till USA:s förfogande och därmed under dess ledning.”
– Jag har varit över i USA många gånger. Men det har gällt Wennerström. Inget annat, kommenterar Westin.
*Du hade väl kontakt med CIA i Stockholm?
– På USA:s ambassad fanns det en tjänsteman som arbetade för CIA och som hade kontakt med Palm, UD och Wennerström. Jag varnade för honom. Han kunde spela med oss hur han ville.
*Vilken var Palms roll i Wennerströmaffären?
– Han var inte med alls, vilket jag tror gjorde honom väldigt irriterad. Han fanns inte med på statspolisintendenten Thulins lista över vilka som skulle informeras.
*Hur mår Wennerström i dag?
– Han är 94 år. Vad jag vet mår han bra. Han är ute och promenerar med sin hustru och är fullt rörlig.
– Jag har ingen kontakt med Wennerström. För en månad sedan ringde jag hans fru om den general som felaktigt pekats ut som Stig Wennerströms medhjälpare. Men jag blev avsnoppad. Hon sa att så illa som jag har gjort hennes familj så ville hon inte tala med mig.
*Hade Stig Wennerström medhjälpare?
– Min uppfattning är att han var ensam och hårt hållen av sin ryske handledare. Han fick inte ha någon medhjälpare.
*Varför blev han spion?
– När arkiven öppnas får vi svaret. Jag tror dock att jag vet… Det var inte frivilligt. Han hade tvång på sig. Mer säger jag
inte.
*Pengar?
– Det tror jag absolut inte.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Expressen 2000.