Nu har riksdagen bestämt att det i lärares undervisningsuppdrag ingår såväl undervisning som planering och uppföljning.
Och gett regeringen rätt att tidsmässigt reglera de olika delarna.

UNDER MÅNGA ÅR har lärarfacken försökt få till en förhandlingsuppgörelse med arbetsgivarsidan, i första hand SKR och Almega, kring en central reglering av lärares undervisningstid.
Men utan att lyckas.
I går gick riksdagen åtminstone delvis facken till mötes och beslöt med acklamation att skriva in i skollagen att det i lärares och förskollärares undervisningsuppdrag ingår undervisning samt planering och uppföljning av undervisningen.
På läktaren satt Sveriges Lärares ordförande Anna Olskog och förste vice ordförande Robin Smith, som både fick se och lyssna till hur riksdagen med en byråkratisk formulering ”bemyndigade regeringen att meddela föreskrifter om omfattningen av tiden för de olika delarna av undervisningsuppdraget”.
Alltså gav regeringen rätt att sätta tak för lärares undervisningstid och lägga ett golv för tid till för- och efterarbete av undervisningen.
Även det med acklamation.
– Det är ett historiskt beslut som riksdagen har fattat i dag och något som Sverige lärare har väntat på i många, många år, sade Anna Olskog efter omröstningen till Vi Lärare.
Förutom delar av Sveriges Lärares presidium var det par elevgrupper och några aktiva och pensionerade lärare som från åhörarläktaren följde det historiska beslutet som klubbades igenom av riksdagens förste vice talman Kenneth G Forslund (S).

TILL SKILLNAD MOT i många jämförbara länder finns det i Sverige ingen central reglering av hur mycket tid som lärare ska lägga på undervisning och det som hör till den.
Sedan den centralt reglerade undervisningsskyldigheten (den så kallade usken) försvann för cirka 30 år sedan har såväl lärares undervisningstid som arbetsbelastning ökat. Återkommande besparingar – ofta lanserade som effektiviseringar – har förstärkt den utvecklingen.
– Det är viktigt att återställ balansen i läraruppdraget och sätta stopp för en ohållbar arbetsbelastning, säger Anna Olskog.
– Lärares arbetstid ska gå till undervisning och planering.
Riksdagsbeslutet kan beskrivas som en ram eller plattform för nästa steg som är en mer detaljerad reglering av lärares olika undervisnings- och planeringstid i form av timmar och intervall.
Det är ett beslut som regeringen väntas fatta senare i sommar.
– Det är viktigt att förordningen (regeringsbeslutet) blir något som vi verkligen kan lita på och ett spetsigt, tydligt och kraftfullt verktyg. Vi behöver detta för att vi ska kunna ägna oss åt vårt kärnuppdrag.
– Det ska finnas ett tak för undervisningstiden och tid till för- och efterarbete av undervisningen.
Anna Olskog säger att djävulen, som så ofta, sitter i detaljerna.
– Vi vill se en förordning som ligger dikt an mot Bo Janssons utredning. Den får inte innehålla några brasklappar eller svaga länkar.
– Det är viktigt att reformen genomförs som det är tänkt och utan att man sliper ner dess udd eller urholkar den. Inga kursändringar.

UNDER DEBATTEN SOM som föregick beslutet pläderade företrädare för samtliga riksdagspartiet för en statlig reglering av lärares undervisnings- och planeringstid.
– Vi i Centerpartiet har inte tidigare varit för en reglering. Men vi ändrade oss för några år sedan och vill det nu. Men vi anser att arbetsmarknadens parter ska in i processen, sade Niels Paarup-Petersen.
Liknande uppfattning gav Niklas Sigvardsson (S) uttryck för.
– Den här reformen har stort potential och är en viktig del i att stärka den statliga styrningen av skolan. Vi kommer att rösta ja till proppen och ge regeringen möjlighet att reglera lärares undervisnings- och planeringstid. Men det bör göras i dialog mellan arbetsmarknadens parter och staten.
– Den svenska modellen är som starkast när arbetsgivare och arbetstagare sätter sig ner och förhandlar fram en lösning.
Det sistnämnda uttalandet upprör Anna Olskog.
– Oppositionspartierna – förutom Vänsterpartiet – går arbetsgivarnas ärenden och sviker lärarna. Det är naturligtvis väldigt bra att alla partier vill reglera undervisningstiden, men det är uppenbart att man inte står bakom reformen i sin helhet. Reformen har en specifik konstruktion som man inte vill acceptera.
– Begreppet den svenska modellen används väldigt ytligt och ensidigt i debatten för att slå vakt om arbetsgivarintressen och status quo. Som förbund står vi naturligtvis bakom den svenska modellen som alltid har innefattat mängder av viktig lagstiftning. Regleringen av lärares tid är en nödvändig och naturlig vidareutveckling som fördjupar och förstärker den svenska modellen.

VÄNSTERPARTIETS ISABELL MIXTER beskrev i debatten lagförslaget är en seger för alla lärare.
– Parterna har inte lyckats komma överens. Därför behövs det lagstiftning för att förbättra lärarnas arbetsmiljö. Många lärare har i dag en ohållbar arbetsbelastning.
– Men det är risk för att regeringen och staten inte skjuter till tillräckligt med pengar.
Det sista höll Niklas Sigvardsson (S) med om.
– Statens måste se till att resurserna räcker. Annars riskerar vi större klasser och fler obehöriga lärare.
Det är en uppfattning som samtliga oppositionspartiet står bakom.
Miljöpartiet oroas i sin ”svarsmotion” över att ”brister i finansiering och genomförande riskerar att fler elever kommer att möta obehöriga lärare”.
Det sistnämnda är en vanlig och ofta återkommande kritik – inte bara från den politiska oppositionen – när det gäller regeringens reformer på utbildningsområdet.

ENLIGT CENTERPARTIETS UTBILDNINGSPOLITISKE talesperson Niels Paarup-Petersen (C) beräknas en reglering av lärares undervisnings- och planeringstid kräva ytterligare minst 6 000 lärare i svensk skola.
– Detta samtidigt som vi redan stora problem med obehöriga lärare. Att föreslå en reform som kraftigt ökar efterfrågan på lärare utan att ha en konkret plan för hur antalet behöriga lärare ska öka, vilket regeringen inte har, är ansvarslöst.
*Vad bör regeringen göra?
– Det bästa vore om den, efter att riksdagen antagit lagen, ger arbetsmarknadens parter i uppdrag att hitta en lösning.
*Sveriges Lärare – och dess föregångare – har under flera år försökt komma överens med SKR och Almega kring en reglering. Men utan framgång.
– Jag förstår att lärarna är förbannade. Arbetsgivarna har inte velat ta sitt ansvar. Så är det.
– Men den enda rimliga lösningen är att arbetsmarknadens parter tvingas sätta sig i ett trepartssamtal tillsammans med staten och förhandla fram en lösning där staten står för en del av finansieringen. Har parterna inte kommit överens senast i mars nästa år, eller kanske ännu tidigare, får regeringen reglera.
Även Miljöpartiets utbildningspolitiska talesperson Camilla Hansén (MP) vill engagera parterna.
*Vad kommer att hända om Miljöpartiet sitter i regeringen efter valet?
– En hypotes är att vi snabbt sätter oss med arbetsmarknadens parter och ser till att den här reformen genomförs på ett sätt som gör att den inte leder till en lägre andel behöriga lärare och fler inställda lektioner.

Mikael Bergling
Första publicering: Tidskriften Vi Lärare 2026.