På 1970-talet övervakade Säkerhetspolisen framträdande svenskar som var misstänkta för kopplingar till tyska terrorister.
Strax före lunch den 24 april 1975 slog sex medlemmar ur den västtyska terrororganisationen Röda armé fraktionen (RAF) till mot den västtyska ambassaden i Stockholm. Ockupanterna krävde att 26 terrorister skulle släppas ut ur tyska fängelser.
Den västtyska regeringen vägrade förhandla. Tolv timmar senare var två tyska diplomater avrättade och ambassadbyggnaden sprängd.
Direkt efter att ockupationen avslutades startade Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (Säpo) en utredning för att kartlägga RAF:s eventuella svenska förgreningar. Det visar en tidigare hemligstämplad Säpopromemoria.
I PM:et står det bland annat att:
”… det finns skälig anledning att antaga att förenämnd terroristorganisation har haft och alltjämt uppehåller kontakter med här i landet bosatta medlemmar/sympatisörer”.
En del av Säpos intresse gällde samarbetet mellan den tyska ”Kommittén mot tortyr av politiska fångar i Förbundsrepubliken och Väst-Berlin” och svenska ”Riksförbundet för Kriminalvårdens humanisering, Krum”.
Medlemmar i de båda organisationerna träffades vid flera tillfällen. Det var möten som – åtminstone en del av dem – övervakades av Säpo.
Extra stort intresse rönte straffrättsdocenten och journalisten Göran Elwin. Knappt en vecka efter ambassadockupationen, den 3 maj 1975, inledde Säpo sin övervakning av honom, enligt en Säporapport.
Elwin var vid den här tiden bland annat engagerad i hur den västtyska staten behandlade misstänkta och dömda terrorister. Mindre än ett halvår före ockupationen deltog han i en demonstration utanför den västtyska ambassaden i Stockholm. Det var en öppen och fredlig aktivitet med ett tiotal deltagare.
Demonstrationen inleddes vid lunchtid den 12 december 1974. Deltagarna hade med sig en banderoll med texten ”Krav till förbundsrepubliken Tysklands regering. Upphäv behandlingen och dödandet av 40 hungerstrejkande politiska fångar”.
Demonstration utanför västtyska ambassaden i Stockholm. Foto: Säpo.
I en speciell personbilaga om Göran Elwin, som ingår i tidigare hemligstämplade Säpohandlingar om ambassadockupationen, påpekas det speciellt att Göran Elwin var Folket i Bild/Kulturfronts juridiska rådgivare i samband med publiceringen av IB-avslöjandet, att han var en ”flitig kommentator beträffande Baader-Meinhof-problematik i massmedia” och att han i december 1974 även deltog i en ”presskonferens i ABF-huset i Stockholm mellan Kommittén mot tortyr av politiska fångar i Förbundsrepubliken och Väst-Berlin och svenska Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (Krum). I samma presskonferens deltog bland annat Sigfried Haag”.
Haag var då försvarsadvokat åt RAF:s Holger Meins och Andreas Baader. Senare blev han själv medlem av terroristorganisationen och dömdes 1979 till 15 års fängelse.
Möte på Åsö gymnasium på Söder i Stockholm. Foto: Säpo.
Krum var en samlingsplats för personer som framför allt hade en sak gemensamt – de ville förändra och förbättra den svenska kriminalvården. Periodvis avlyssnande Säpo organisationen.
I en rapport från den 5 februari 1976 med rubriken ”Vänsterextremistisk infiltration av Krum« hävdas det bland annat att en av de ledande Krum-aktivisterna har eller har haft anknytning till »BM-ligan” (Baader-Meinhof-ligan, reds anm).
Drygt ett halvår senare upprättas ett Säpo-dokument med rubriken ”Nedan nämnda personer tillhör Riksförbundet för kriminalvårdens…”. I det listas 180 personer varav flera är mycket kända journalister, politiker och debattörer.
Här finns till exempel Sten Heckscher, Per Gahrton, då riksdagsledamot för folkpartiet, blivande RFSU-ordförandena Hans Nestius och Maj Fant, läkaren Johan Cullberg, konstnären Gun Kessle, Lars Furhoff, rektor för Journalisthögskolan, Krums grundare Maria Stålnacke, blivande generaldirektören Gunnar Ågren, »kåkfararen« Lars Svartenbrandt och Sven Aspling, tidigare socialdemokratisk partisekreterare.
På listan finns även journalister som Göran Elwin och SVT-profilerna Herbert Söderström och Frank Hirschfeldt. Expressens grundare Carl-Adam Nycop listas precis som tidningens reporter Maria-Pia Boëthius. Peter Curman, Åsa Moberg och Stig Edling har eller kommer att få framträdande roller på konkurrenten Aftonbladet.
Andra journalister är FIB/Kulturfronts chefredaktör Greta Hofsten och Thomas Nordegren, i dag profil på Sveriges Radio, Gunilla Wettergren, senare chefredaktör på Kommunalarbetaren, och DN-reportern Kerstin Vinterhed.
Vem som ligger bakom listan på de 180 personerna är oklart. Namnet är fortfarande hemligstämplat.
– Det är inte ens säkert att källan är en person. Namnen kan komma från telefonavlyssning eller postkontroll. Genom att intressera sig för organisationer går det att samla in mycket personuppgifter, säger Wilhelm Agrell som är professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.
Har de 180 personerna på listan varit registrerade av Säpo?
– Nja. Registrerad i Säpos tekniska mening innebär att du är sökbar på namn i centralregistret. Jag vet inte om de här namnen har varit sökbara. Men även om de har varit sökbara är det inte säkert att de i någon kvalitativ mening också har varit registrerade. Att en person finns med i en av Säpos sakakter innebär inte att man också har upprättat en personakt över honom eller henne.
Den 24 april 1976 arrangerade Krum med stöd av Karlstads kulturnämnd en ”Cellsam kväll” på Karlstads Teater. Enligt Säpos utsända höll programmet ”låg språklig nivå”.
Gruppen Karlstad Stars – med två lokala SKP-anhängare – uppträdde med »egna kompositioner vars kulturella värde kan ifrågasättas. Författaren och den förre internen Lars Strömstedt angrep ”både polis och kriminalvård ur alla synpunkter, och han varvade detta med ekivoka historier”.
Kvällen avslutades med att en av proggerans stora, Kebnekajse, framträdde ”med en ljudnivå, som var så hög, att man kunde avnjuta musiken fullt hörbart c:a 50 meter utanför teaterlokalen”.
Säpos spanare passade samtidigt på att notera registreringsnumret på gruppens turnébuss.
Enligt Wilhelm Agrell var det rimligt att Säpo visade intresse för personer som i en eller annan form – yrkesmässigt eller privat – sysslade med den västtyska terrorismen.
– Det var Säpos skyldighet att bevaka dessa miljöer. Men att personer uppmärksammades och följdes av Säkerhetspolisen är inte detsamma som att de också misstänktes för brott. De kan ha ansetts underrättelsemässigt intressanta, till exempel genom att de rörde sig i kretsar där det fanns personer som av olika skäl intresserade Säpo.
Ett sådant fall inträffade några veckor efter ambassadockupationen. I början av maj 1975 fick Säpo tips om att RAF-ledaren Andreas Baaders personlige försvarare Hans Christian Ströbele skulle besöka Stockholm.
I ett PM skriver Säpo:
”Söndagen den 4 maj klockan 12.55 anlände Ströbele med ett bulgariskt trafikflygplan till Arlanda från Öst-Berlin. Han möttes på flygplatsenav redaktören Frank Hirschfeldt. I Rapport på söndagskvällen intervjuades Ströbele, och vid 20.30-tiden sammanträffade Ströbele och Hirschfeldt med straffrättsdocenten Göran Elwin på Park Hotell.”
Demonstranterna utanför den västtyska ambassaden i december 1974 övervakades av Säpo. På liknande sätt, tror Wilhelm Agrell, agerar Säkerhetspolisen i dag mot en del av dem som engagerar sig för exempelvis fångarna på Guantánamobasen.
– Jag utgår från att det är på det sättet. Den underrättelsemässiga logiken säger att man ska hålla ögonen på miljöer, grupper och personer som kan ha kopplingar till personer som i sin tur kan tänkas misstänkas för brott mot rikets säkerhet. Så var det på 1970-talet, och så är det i dag.
Mikael Bergling och Fredrik Nejman
Första publicering: Tidningen Fokus 2010.